Tisdagar är nästan alltid lektionsfria dagar för mig men de brukar spenderas i biblioteket (FAKTISKT!) tillsammans med ett par fina, så jag får lite gjort. Idag blev det dock annorlunda, eftersom några av oss i klassen blev sugna på Max i helgen. Varför inte? Vi bestämde tisdag, och såg fram emot det något otroligt.
Så sagt och gjort, vi begav oss mot Samarkand framåt lunchtid. Jag var aningen orolig över att känslorna från igår, de känslor som jag är så van vid och som jag hatar så, skulle hänga i och färga hela denna dagen också. Och till en början kändes det verkligen så. Som att jag fick följa med för att de lovat det. Som att de egentligen inte ville ha mig där. Varför skulle de? Jag har inget att tillföra och kommer bara med socialt oacceptabla kommentarer. Och mellan dem är jag tyst och tråkig.
Det tog ett tag av långsamt utdragna komplimanger för att jag skulle orka tänka positivt, men till slut tinade den inte lika mörka sidan av mig upp. Kanske är de genuint glada över att ha mig där?
Jag vågar knappt skriva de orden. Det känns som att bara jag får ur mig det kommer jag ha "jinxat" hela innebörden. Om de ser vad jag skrev kommer de fnysa och skaka på huvudet. "Tror hon verkligen det?" "Gud så dum i huvudet hon är!" "Varför fattar hon inte att hon är oönskad?"
Så jag jobbar istället på att fokusera på att ha roligt.
Efter att en av vännerna (?) varit på en snabb anställningsintervju (som uppenbarligen gick bra!) svängde vi in på Max för den där lunchen vi pratat om i flera dagar. Jag tycker mycket om just Max. Visst, jag har ett minne av att ha ätit där precis när jag kom hem efter att ha varit inlagd i USA som inte är det bästa. Hur jag åt och sedan kräktes och fick mina föräldrar att dra sig in i sina skal och bli väldigt frustrerade. Visst, jag hävdade (som vanligt) att jag inte alls gjort mig av med det. Men det är nog svårt att tro med tanke på att det var mitt liv just då. Och det var ju inte heller sant.
Oj. Ett minne jag förträngt.
I alla fall. Jag satt hela kvällen igår och räknade kalorier för att veta hur mycket jag skulle få i mig idag, hur mycket jag skulle kunna tillåta mig själv att äta utan att kväva mig själv med skuldkänslor. I och för sig vägde jag mig imorse och vägde alldeles, ALLDELES för lite (hur kommer det sig att jag fortfarande går NERÅT i vikt? Det är inte MÖJLIGT!) så i teorin skulle jag ha kunnat äta PRECIS vad jag ville, men jag känner mig själv. Det skulle bli svårt att äta en hel meny, då de ofta snuddar vid hela 1000 kalorier. För en måltid! Men jag ville heller inte äta burgare och sallad - pommesen är bland det bästa när man äter ute... Så jag valde till slut det (enligt mig) bästa alternativet - maxbox med plusmeny (!!) och falafelsnacks. Det landade på (fortfarande i överkant men mer acceptabla) 600 kalorier. Jag blev ett glas rikare (med lilla My!) och 38 kronor fattigare. Och jag hade jättetrevligt.
Det är så fantastiskt att jag KLARAR att vara med folk. Ofta. Varje dag. Att jag inte isolerar mig, att jag inte låter tankarna ta över. Jag som inte träffade någon annan än min familj på HELA veckan - veckor i sträck - ser nu till att vara social VARJE dag. Och jag VILL det. Jag TRIVS med det.
Jag hoppas bara att mina ouppskattningstankar inte är befogade.
Usch. Nu känner jag av dem igen. De sitter fast i bröstet. "Klart de inte gillar dig, varför skulle de? Skärp dig."
Skaka bort dem. Skaka bort.
Kanske var det den rejäla lunchen OCH mellanmålet jag fick i mig av bara farten (jag har ju faktiskt lovat min psykolog att äta mellanmål varje dag. Och här går jag NERÅT i vikt), kanske var det ren lycka, men jag hade SÅDAN energi hela eftermiddagen! Jag hämtade hunden efter att ha dammsugit lägenheten i en halvtimme. Jag diskade, torkade av alla ytor, städade ur köksskåpen, tömde bokhyllan och arrangerade om däri, gjorde om bland mina DVDer och flyttade dem till bättre ställen, sorterade bland mina papper och fixade om i lådorna.
Min perfektionistiska sida är STARK just nu. Jag ÄCKLAS av mitt rum. Av allt OFRÄSCHT. Av småfläckar, dålig luft, smulor, märken. Mycket av det går inte att ändra på. Jag är bara SÅ rädd för att ta hit någon som ser all smuts och tänker "jaha, hon ÄR så äcklig som jag trodde!".
Jag ryser vid tanken. Nu vill jag städa igen.
Men det KAN inte bli renare nu! Jag har i och för sig inte tvättat golvet, men annars FINNS det inget mer att göra!
Suck.
Och det blev säkert att jag städade eftersom jag egentligen borde ha pluggat. Jag har böcker att läsa till skönlitteraturen och ett fonetiskt alfabet att lära mig inför tentan på torsdag. Jag är nervös, men jag tar inte tag i det. Jag stängde av efter tentan i fredags.
Det låter som att jag haft en tuff dag, men den har faktiskt varit helt okej! Jag hade till och med tid för att uppdatera bilddagboken ordentligt, så nu finns det inga gamla bilder ifrån sommaren som jag vill lägga upp men inte hunnit med. Jag vill gärna lägga upp bilder från bakåt i tiden också men de bilderna finns hemma, så jag kan inte göra någonting åt det nu.
Hunden min har fått ont i örat igen... Stackars. Han behöver sin kvällspromenad nu...
