334

Dagen D. Verkligen. Dagen jag sett fram emot och fruktat sedan resan planerades. Det var idag dags att ta tjuren vid hornen och åka tillbaka till mitt älskade GVSU för att återerövra mina bortstuvade tillgångar.

Vi började resan med ett besök på olive garden och det var mycket uppskattat av mina föräldrar. Själv åt jag svampravioli och njöt något otroligt, säga vad man vill om amerikanska italieninspirerade restauranger men pasta kan de göra i alla fall! De har annars fått dålig publicitet på senare tid för att de är FÖR amerikanska, att de inte har några som helst rötter i det italien som de påstås representera. Mina föräldrar höll inte med, de tyckte till och med att det kanske var aningen bättre än deras andra älskling, Red Lobster. Kul att kunna visa dem något de tycker om.

Fönstershoppade ett tag i en helt fantatisk galleria som jag så gott som bodde i när jag fortfarande var student här. Jag dök ner i en låda med underkläder för 99 cent styck och kom därifrån med sju nya par trosor. De hade också hyllmeter efter hyllmeter av manga, massor med shojoböcker (den, i mitt tycke, bästa mangan, riktad till tjejer)som jag hade svårt att slita mig ifrån. Det blev dock bara två för vi måste ju ha plats för allt det som skulle hämtas från GVSU.

Och på tal om det, så var Grand Valley nästa destination. Tårögt tog jag mig an lådorna jag lämnat bakom mig och reducerade dem från åtta-nio stycken till två stycken plus en tvättpåse. På hotellet rensade jag sedan ut lite till och nu tror jag att jag bara sparat det allra nödvändigaste. Allt jag trodde skulle finnas var med, mina dockor och min nalle, mina fotoalbum och ett antal (ett par lådor >.<) böcker jag inte kan behålla. Det känns skönt att ha fått tillbaka det, att det återigen är i min ägo, nu kan jag avsluta det här kapitlet och börja på ett nytt. Visst är det sorgligt, men det är välbehövligt. Jag är inte stark nog att fortsätta på det här spåret än, det är dock inget som säger att jag inte kan komma tillbaka hit vid ett senare tillfälle. Jag håller fast vid den vetskapen och lämnar campus för den här gången.

Allt om jag slängde (eller donerade, det fanns ställen att lämna donationer på skolan)var det jobbigt att lämna ifrån sig, nästan alla mina gamla kläder försvann och alla köksattrialjer likaså. Jag, som är en sådan person som helst inte slänger ett enda litet kolapapper i onödan var riktigt stolt över min utrensning, och för att vara ärlig var det rätt så skönt att bli av med allt det gamla och i många fall sjuka. Alla svarta kläder till exempel, som jag i och för sig har många minnen från men inte många glada sådana. Jag resonerar som så att jag hellre köper nytt och friskt än behåller det som jag burit på grund av min depression och min ätstörning.

Efter en lätt middag bestående av en sallad på hotellet gick mamma och jag över till meijer för att uträtta lite ärenden. I. Tre. Timmar. Det var så skönt att bara gå omkring och rekognisera, utan att känna sig stressad eller oroa sig över att affären snart stänger (meijer är öppet 24 timmar om dygnet). Jag föll för en väska jag bara inte kunde lämna bakom mig, men annars kom jag ut så gott som tomhänt, vilket i sig är en bedrift. Efter imorgon hoppas jag att vi vet hur mycket plats vi har i väskorna så att jag kan börja handla på riktigt.

Det gör ont nu, det gör det faktiskt. Det är så mycket jag kommer sakna med USA, så mycket som jag inte värde satte när jag bodde här men som jag nu tycker mig inte kunna leva utan. Alla möjligheter, alla trevliga människor, alla billiga varor. Men visst finns det mycket negativt här också, aom att det inte går att gå någonstans utan att man måste ha bil. Jag, som inte tror att jag någonsin kommer få ett körkort, har problem här. Det är precis att det går att ta sig från vårt hotell till meijer utan att först hämta bilnyckeln. Det är konstigt hur mycket man kan förlita sig på en bil.

333

Lunch på panera bread, det blev löksoppa (gjord på köttbuljong, oops) och en asiago(ost)bagel för att jag ÄLSKAR dem men inte kan äta dem hemma. Ännu ett uppskattat restaurangbesök för mina föräldrar, jag tycker om att leka reseledare och visa dem nya matupplevelser.

Sedan spenderade jag hela eftermiddagen med en kompis, han och jag gick till Frederik Meijer art and sculpture park där de visade fjärilar och en hel del aningen skumma skulpturer. Sedan bjöd han på middag på Marie Cartribs, en mer eller mindre helvegetarisk restaurang med skruvad personal som verkligen öppnade själ och hjärta för att alla skulle trivas. Vi delade på en vegetarisk kibbe och en tofusmörgås, sedan blev det också efterrätt - key lime muffins. Mycket, mycket gott. Det känns fantastiskt att kunna äta någonting och inte sedan direkt vara tvungen att tvinga ur sig det. Som att jag faktiskt kan värdesätta det jag intar nu.

Vi avslutade kvällen med att se på Shutter Island (för andra gången för min del) och den var precis lika bra idag. Man såg den på ett helt annat sätt när man visste om twisten, och allt fick en annan, aningen mörkare karaktär. Popcorn med ranchkrydda förgyllde upplevelsen.

Hans sällskap var roligt men krävande och jag är inte säker på om jag ser fram emot hans besök i sommar. Det är ju planerat så att han ska spendera två veckor med mig, men två veckor är lång tid och jag vet inte om jag orkar vara trevlig och duktig så länge. Jag hoppas det. Vi får se i juli...

332

Frukostbuffén på hotellet var bättre än jag befarade, om än mycket amerikansk med allt portionsförpackat (till och med äpplena var inplastade ett och ett) och engångstallrikar att äta på. Hygieniskt, men oj vad mycket skräp det blir! Känns inte riktigt som ekologiskt tänkande (även om jag har hört att det tar mer energi från naturen att diska vanliga glas igen och igen än vad det gör att använda engångsmuggar). Min frukost blev nästan som den brukar, med havregrynsgröt (smaksatt med kanel), apelsinjuice och så en halv english muffin med ägg för att de inte erbjöd ost. Dessutom smakade jag pappas våffla, och den var inte så illa men inget för frukosten, som mycket inte är här. Jag har svårt för att äta muffins och söta wienerbröd så tidigt på morgonen, det känns helt enkelt inte rätt, varken för kroppen eller för huvudet.

Efter frukosten tog vi en åktur till Muskegon och Holland bara för att få komma ut lite och få se lite mer av vackra Michigan. Vi har en än gång konstaterat att få amerikanska städer har ett livligt centrum, istället ligger alla affärer kring breda gator som inte är gjorda för fotgängare. Lite trist kan det tyckas. Dessutom finns det hur mycket (snabbmats- och kedje-) restauranger som helst, vi skulle kunna vara här i flera månader och ändå inte behöva äta på samma ställe två gånger.

Till lunch åt vi frysrätter från meijer (vi kan ju inte äta ute varje mål!) och jag fick äntligen äta min saknade butter squash ravioli som jag inte kan få tag i hemma i Sverige. Mums <3

Sedan tog vi en tur till target och jag hamnade i värdens gräl med mamma som slutade hemma på rummet i storgråt för min del. Och visst, det var inte roligt att bli så ledsen, men det var riktigt SKÖNT att äntligen få gråta igen, jag har inte kunnat på så länge. Mamma sa det också, att det var näst intill härligt att se mig visa mina känslor, att jag inte staplade allting i högar inom mig som jag gjorde förut. Och jag är nu en bikini rikare så imorgon blir det bubbelpoolsbadande för min del!

Till middagen tillät jag min pappa välja och vi gick till restaurangen han har tjatat om sedan han fick reda på att den existerade för sådär tre år sedan - Red Lobster. Jag som vegetarian hade inte mycket till spelrum, det blev en sallad till förrätt, bakad potatis, broccoli och (underbart gott) bröd medan föräldrarna badade i räkor så de ramlade ur öronen på dem. Det var vitlöksräkor hit, scampi dit och de njöt i fulla drag. Jag är så glad att de uppskattade det! Dessutom hade vi en verkligt trevlig servitris så hela besöket blev väldigt lyckat.

Klockan är bara nio men jag sov väldigt dåligt i natt så det är nog dags att jag drar mig tillbaka. Tråkigt men välbehövligt!

331

Framme på vårat fina och MYCKET amerikanska hotell med våran fina och mycket amerikanska bil ^^

Jag har kommit underfund med att jag skrev mycket bättre när jag mådde sämre. Det gör mig ledsen, att jag inte kan uttrycka min nyfunna positivitet i lika bra termer som jag kunde min depression. Nu när allt inte längre är totalt nattsvart låter allting bara otroligt fånigt.

Men dagen har varit LÅNG och näst intill PROBLEMFRI när det kommer till maten. FAST vi varit uppe i 24 timmar och därför ätit någon gång mer än sex så har jag behållt allt och känt mig nästan normal. Jag är fast besluten om att den här resan ska bli HELT kräkfri. Dag ett avklarad. Bara nio kvar. Det här klarar jag!

330

Så var man iväg. Resan startade ju egentligen igår, med bilkörning till Stockholm, stopp på Max (falafelburgare, halleluja!) och hotellövernattning. Stämningen är en så länge ganska så god, mamma och jag har inte krigat mer än absolut nödvändigt och jag har lyckats med bedriften att äta och behålla de mål vi intagit. Känns än så länge oerhört, fenomenalt bra, men det är säkert bara för att allt fortfarande är sådär glittrigt solskensaktigt som det är när man är förväntansfull.

Morgonen började vid klockan sex svensk tid med ordentlig frukost innan avfärd till arlanda. Flygturen såg jag väl inte direkt fram emot – åtta och en halv timma finns det roligare sätt att spendera än att sitta i ett trångt säte och bli uppassad av buttra flygvärdinnor. Men hör och häpna – vårat miniplan bjöd på hundraprocentig underhållning genom att visa en hel uppsjö av olika filmer, filmer som man kunde välja helt själv och starta och stoppa som man vill. Det tog mig en stund att skikta igenom utbudet som erbjöds (Avatar lockade ju såklart fast jag redan sett den) men jag bestämde mig sedan för att börja med en film som jag VET att min mamma aldrig skulle tillåta mig att hyra – Lovely bones. Den var tyvärr inte så fantastisk som jag hoppats, men den var innovativ och ganska så annorlunda, vilket i sig är en bedrift i dagens filmvärld. Jag hade hoppats att timmarna skulle gå snabbare än vad de gjorde när jag såg den, men en trea är den värd.

Sedan bytte jag direkt över till en film jag velat se sen den kom ut, Disneys nya Prinsessan och grodan. Och den var faktiskt lite sådär magisk och fantasifull som Disneyfilmer ska vara men inte alltid är. Visst var ämnet inte det mest fantasieggande eller unika, men vad gjorde det när romantiken satt som en smäck? 4/5.

Sista filmen för dagen blev Hashi, a dog’s tale bara för att jag ville ha något lättsmält och lite sådär lagom gulligt. Richard Gere levererar alltid men stjärnan i denna film var såklart den lilla hundvalpen med alla sina nycker och idéer. Den var vad den förväntades vara utan att sticka ut åt något håll. 3/5.

Ett Hannah Montanaavsnitt hann jag också med innan det var dags för landning och vi fick kliva av ut i ett solen. Så underbart det är att få stå på amerikansk mark igen! Att få dela ut ”how are you”s och ”please”s till höger och vänster! Jag har saknat det mer än jag trodde, och jag förstår nu varför jag valde att flyga runt halva jorden för att studera. Inte betyder det att jag kommer flytta tillbaka hit, men jag trivs väldigt bra.

Nu sitter jag i Newark och väntar på att nästa plan ska vara klart för bordning. Väntan är alltid långsam, men jag ska inte klaga, allt har gått väldigt smidigt hittills. Enligt biljetten tar nästa flygtur två timmar och sedan är vi framme i mitt älskade Gran Rapids och jag får ta en efterlängtad dusch och borsta av resdammet lite. Det ser jag fram emot.

329

Nu åker vi snart och det enda jag kan tänka på är "AH, VI STÖRTAR"! Pappa och lillebror var på en kurs om postitivt tänkande nyss och de ångrar att de inte bjöd med mig. Men jag är inte negativ, bara realistisk.

Det ska i alla fall bli kul att komma iväg. Jag längtar så!

***

Vilket töntigt inlägg (läst med lite distans).

328

Jag är pepp. Verkligen! Har spenderat största delen av dagen med att lägga upp ett schema inför resan, tagit reda på öppettider och priser på museumen jag vill gå på (ja, jag ÄLSKAR museum), letat upp bra och billiga restauranger och hur man hittar dit och såklart packat det jag behöver nu när jag ska inta USA igen. Och det känns SÅ bra! Jag SKA få den här resan att fungera, maten SKA gå smärtfritt (okej,fel ord, mat är aldrig smärtfritt) och jag SKA ta vara på varenda sekund! Äntligen ska jag få se mitt älskade USA ur ett friskare perspektiv! Jag är så GLAD!

Firade kusinen som fyllde fjorton. Kan fortfarande komma ihåg honom som liten (jobbig!)tvååring och börjar förstå min egen mamma och hennes oförmåga att se mig som vuxen. Det är inte lätt att hänga med i svängarna. dessutom; min farbrors mamma fyller nittio snart och är bra mycket coolare än vad jag är. Hon svär som en borstbindare, dricker så hon knappt kan gå och njuter av varje sekund som hon är vid liv. Visst, hon hör inte så bra men enligt henne själv måste man "räkna med lite skavanker när man levt länge". Jag diggar henne och hennes glädje.

Snart är jag i Grand Rapids igen! Nu måste jag bara stänga av hjärnans alla katastroftankar...

327

Hastigt och lustigt bestämdes det att mamma och pappa inte alls ska åka iväg på semester tillsammans till soliga Kreta. Istället ska vi alla tre packa våra väskor (lätt) och flyga över atlanten mot ett väntande Grand Rapids. Mina saker blev ju upphittade igår, och nu vill vi få hem det viktigaste. Lösningen blev alltså att vi åker över och hämtar dem, och det gör jag med glädje! Det har känts så vemodigt, allt det här med USA och hur jag lämnade landet vind för våg, nu kommer jag äntligen få ett avslut, om än på ett lite annat sätt än vad jag väntade mig den dagen jag fick reda på att jag blivit antagen till GVSU. Då trodde jag att jag skulle bli utexaminerad med en degree efter fyra-fem år, jag hade väl nu varit junior och inne på mitt tredje om allt hade fortsatt spikrakt uppåt som jag trodde. Men livet ville inte som jag ville och kom emellan, att jag blev så sjuk som jag blev måste ju ha en anledning. Jag vägrar att tro att det var en slumpmässig händelse, eftersom det har så stor inverkan på mitt framtida liv måste det finnas en mening med det.

Jag försöker att inte tänka så mycket på vad jag missar, på vad som varit och vad som kunde ha blivit. Det hjälper mig inte i min rehabilitering att älta i det gamla, i det sjuka och mörka. Kanske var det bra att jag inte fortsatte på mitt spår mot en psykologutbildning, det är kanske inte vad jag är menad att bli. Jag vet inte, kanske försöker jag bara hitta ljusningar i allt det där kompakta svarta, men det känns faktiskt som att jag kanske hittat rätt den här gången.

Jag saknar USA, ibland så det gör ont, det är så mycket jag hade som jag inte uppskattade förr men som jag har förstått att jag värdesatte mer än jag trodde. Det är så konstigt att tänka sig en framtid här i Sverige, det är ju inte så jag tänkt mig att det skulle bli. Fast i och för sig, planer förändras ju hela tiden, det är väl i sig en plan, att alltid följa det som känns rätt. Om man frågat mig i början av mitt universitetsliv skulle jag nog vara ganska så säker på att jag visste hur allt skulle utspela sig, jag trodde mig ha en pojkvän jag inte tänkte lämna och ett tryggt, solitt mål att sträva efter. Sedan rasade allt, och det är upp till mig att resa mig ur askan och göra något bra av det.

Usch, nu blev jag pastor igen. Det är inte meningen att föreläsa eller predika, jag måste bara få övertyga mig själv om att inte allt varit förgäves.

Jag har, om vi byter ämne lite och går tillbaka till den stundande USAresan, en liten lista på vad jag vill köpa när jag kommer dit. Pappa säger att jag inte får handla för att "det inte är en shoppingresa" men han talar för döva öron; jag måste ju passa på! På min lista står:

en eller två BRA svarta eyeliners, vattenfasta - de går inte att få tag på i Sverige! Jag förstår inte hur svårt det kan vara att sälja en vattenfast eyeliner!
mitt kära puder - jag hittade ett märke som jag verkligen gillade, men det finns inte här.
body lotion - bara för att jag kan. Det är så sjukt mycket billigare i Michigan!
Kläder, kläder, kläder - jag har aldrig riktigt förstått hur roligt det är att köpa kläder och kanske hade det med min sjukdom att göra. Alla mina pengar gick åt till godis så jag hade inte rum att inhandla någonting annat, men nu har jag äntligen kapital att spendera på tröjor, kjolar, leggings... *suckar lyckligt*
manga - det finns mycket mer att välja på i USA!
billiga accessoarer - tänk halsband, öronhängen, scarfsar...
snygg anteckningsbok - för jag av någon anledning älskar skrivböcker av olika slag! Jag har en låda med dem under sängen så det alltid finns en att använda om man behöver en.

Ja, och mer kan jag nog inte få med mig hem utan att pappa går upp i atomer. Men vi har ju begränsad plats så det kanske är lika bra det.

326

Nu har jag äntligen lagt över mina sista bilder från kameran, de som togs när jag var som sjukast. Och jag tänkte posta dem här, även fast de är både nakna och ganska magstarka. Men jag måste få ha dem med i den här dagboken så jag alltid kommer ihåg vart jag var och vart jag är nu. Snälla, om sådant här triggar dig, titta inte. Jag vet, det är svårt, men du är starkare än så.


Först en bild på mitt ansikte:

min vikt dokumenterad:

Och så två helkroppsbilder:

Det är svårt att förstå hur jag kunde övertyga mig själv om att jag inte var liten nog när jag vägde mindre än en normal tolvåring. Och jag erkänner att jag fortfarande har svårt att se att jag är smal på bilderna, istället för att baxna av häpnad tänker jag "inte mer? Inte värre?" men jag jobbar på det. Jag har bestämt mig för att inte hamna där igen!

325

Ännu ett inlägg en sådan här positiv dag. Jag fick just beskedet att mina saker i USA har blivit upphittade och jag kan officiellt börja planera resan dit för att hämta dem! Det är så underbart fantastiskt MAKALÖST roligt att jag inte har ord för det! Mina fotoalbum, mina kära böcker, mina älsklingsnallar och mina Barbiedockor, jag kommer få tillbaks det, alltihop! Åh, jag kan inte vänta!

324

Lillebror har kompisar över och de börjar gå mig på nerverna. Det är inte det att jag inte unnar honom att ha vänner, tvärtom tycker jag det är jätteroligt att han är omtyckt, men själviskt nog sakanar jag tystnaden som blir av att vara ensam. jag saknar att kunna ha på mig vad jag vill utan att någon ser, att kunna ta en dusch på kvällen eller ta på mig en pyamas utan att behöva fundera över vem som ser mig. Och så all denna TREVLIGHET, jag orkar inte vara så sjukt trevlig hela tiden! Hur står han ut? Känner han inte hur falska alla leenden är, hur forcerade alla tillgjorda skratt låter? Eller är det bara jag som trivs allra bäst i mitt eget sällskap?

Oj vad jag låter otrevlig. Det är inte alls meningen, jag orkar bara inte låtsas 24/7. Detta dilemma måste redas ut INNAN han och jag skaffar oss en lägenhet, för jag KLARAR inte av att ha folk omkring mig varje dag, varje minut. Jag måste ha mitt eget lilla område, min egendesignade lilla bubbla.

vägning idag nere i Kalmar och beskedet var hårt men välbehövligt - 47.15. Det är rekord, så mycket har jag inte vägt sen innan jag blev riktigt sjuk, i sjuttonårsåldern. Och tro det eller ej, men det känns riktigt bra. Jag VILL bli frisk nu och jag vet att vikten är en viktig del i det. Visst är det tufft, men jag KLARAR det här! Jag har en tilltro till mig själv som jag förut saknade. Och en del av mig är inte ens rädd för maten längre. Förut, och inte för så länge sedan heller, var varje tugga följd av en stark och ren rädsla, jag kände precis hur den åkte ner i svaljet och placerade sig på strategiskt utvalda kroppdelar för att göra mig större, smutsigare och äckligare. Varje smula utanför matlistan gjorde mig övertygad om att kräkning var enda lösningen, att jag annars skulle svälla upp till oigenkännlighet. Men idag, på 4kök, åt jag pannkakor utan att veta rätt mängd, och jag var helt på det klara med att jag skulle behålla alltihop. Visst, jag skippade grädden, men sylt och plättar gick ner utan att åtföljas av stora sjok av äckelkänslor och kräkreflexer. Det är så obeskrivligt skönt att kunna äta en tugga mer eller en bit mindre utan att allt rasar omkring mig och ångesten äter upp mig. Men det är inte bara regnbågar och glitterregn, jag är RÄDD för att jag inte är rädd nu. Betyder det att jag kommer släppa på kontrollen helt och svälla upp till den där oigenkännligheten? Är det så att jag inte längre bryr mig om att äta nyttigt och hålla formen? Jag vet inte hur det är att äta utan rädsla och det skrämmer mig. Det gör mig orolig för framtiden, kommer jag klara av att hålla fast vid den här motivationen och kommer jag sluta att gå upp i vikt när jag ska? Jag hoppas, men jag VET inte.

Pizza ikväll, och glad i hågen beställde jag fullkornsbotten från den enda pizzerian i stan som har det (jag brukar inte få handla därifrån för pappa tycker inte om deras pizzor, men han var inte hemma ikväll så tji fick han!) och måltiden gick som på räls. Jag känner mig sådär superlyckligt positiv igen, men jag kan inte hjälpa det, motivationen är verkligen på topp!

Läste en helt underbar "manga" på bussen idag - "manga" för att den faktiskt var svensk och inte typiskt japansk som de brukar vara. September hette den och den rekommenderas varmt, sådär underfundigt rolig som bara manga kan vara. Det skulle visst komma två till böcker i serien, de längtar jag redan efter.

323

Heldag med mamma i Kalmar och vi hade riktigt trevligt (trots oaptitlig buffé på Zorba. Inget att rekommendera, i alla fall inte för vegetarianer). Först kroppskännedom där jag fick leta upp min "hållningslinje" och "låta golvet bära" mig. Tur att jag tycker om terapeuten som håller i det för övningarna är något... perplexa. Sedan var det familjeterapi och den gick riktigt bra, han forskade i varför jag dömer ut mig själv hela tiden, hur det kommer sig att jag ser mig själv som så tråkig och alldaglig. Jag är inte bara en blomma på tapeten, jag ÄR tapeten. En grå, TRÅKIG tapet. Kanske förstod mamma lite bättre hur mycket jag KÄMPAR för att vara där jag är idag, för att kunna behålla mina måltider i den volym jag gör. Hon blir ju alltid så arg så fort mina kräkningar nämns, enligt henne ska de inte förekomma alls längre. Noll tolerans. Jag klarar inte den bedriften, men jag har kommit långt i alla fall. Tycker jag och tycker mina terapeuter. Mamma, not so much.

Sedan blev det (oplanerad *harkel*) shopping med mammas plånbok, allt på rea såklart så jag skonade henne ändå. Underkläder (för att hunden tuggar upp mina!), hello Kittytröja (yay!), leggings, en stor grå T-shirt och en scarfs. Känns skönt att utöka min bristfälliga garderob, samtidigt som varje lyckad shoppingrunda för mig lite närmare min mamma. i behöver något som förenar oss, så mycket som jag slitit på vår relation.

Efter att ha konstaterat att vi är typiska tjejer (för att det tog oss tre långa besök på HM för att anse oss klara medan vi var inne på netonnet i högst fem minuter) storhandlade vi på citygross innan det bar av hemåt. Där väntade true blood och en lycklig pappa som kanske tar med sig mamma på resa till Kreta imorgon (spur of the moment). De vet inte om de åker än, mamma måste få ledigt först och resan måste finnas kvar när de bokar den tidigt i morgon morgon. Jag hoppas så att de kommer iväg, de behöver båda semester, speciellt pappa som sliter som ett djur på jobbet.

Nu väntar den ljuvliga sängen, låter inte helt fel just nu.

322

På bättre humör idag, men hopplösheten ligger fortfarande som ett täcke över mig, över allt jag tar mig för. Varför försöka när det ändå aldrig kan bli perfekt? JAG blir aldrig perfekt.

DBT igen och hon lyckas alltid gräva fram det mörkaste, svåraste. Det som jag väljer att inte tänka på. Att inte gråta över. Kanske har hon rätt när hon säger att jag måste lära mig att gråta igen, men jag vet inte hur jag kommer ifrån den här kalla, frigida fasaden jag rest. Jag gråter inte, inte för att jag inte vill, men för att jag inte kan. Om det inte handlar om att jag blir attackerad av mina föräldrar. Då gråter jag alldeles för lätt.

Hur många gånger skrev jag ordet gråta i förra stycket? Herregud, synonymordbok någon?

Pratade med mitt ex idag och känner mig väldigt splittrad. Visst saknar jag honom, och visst önskar jag att han var här men på något sätt har jag förlikat mig med tanken att det aldrig kommer bli vi två igen. Jag tror att jag tvingat mig själv att gå vidare, och jag vet inte om jag borde tillåta mig att backa tillbaka eller om jag ska blicka framåt. Jag vill inte lämna honom bakom mig om han inte är redo för det men egentligen, är det inte det bästa alternativet vi har just nu? Det är bara svårt när han fortsätter att överrösa mig med komplimanger och visa alla sina sötare sidor. Borde jag tacka och ta emot eller sätta ner foten och säga ifrån?

Ser GTO och minns. Det brukade vara min favoritmanga men när sjukdomen tog över hade jag inte plats för varken serier eller anime. Nu har jag lovat mig själv att ta upp intresset igen, och inte låta det blandas ett uns med något ätstört beteende överhuvudtaget. Inget svältande, ätande eller kräkande när jag ser anime eller läser manga med andra ord! Det tänker jag göra mitt allra bästa för att hålla.

321

DBTn idag lämnade mig helt uppgiven, jag känner mig långt ifrån så hoppfull som jag gjorde igår. Det är så mycket som är fel med mitt tankemönster att jag inte vet hur jag ska kunna reda ut mig själv, och det skrämmer mig. Jag VILL verkligen bli frisk och må bra, men det är SÅ långt dit, och jag har inte en aning om i vilken av alla härvor jag ska börja att nysta. Jag önskar att jag var bättre än så här, inte så sjukt förstörd.

Och egentligen, är det bara, BARA mitt eget fel att jag har det så eländigt som jag har det. För allt jag gör härstammar från en tanke som jag själv har författat redan från början. Mina egna val tar mig dit jag hamnar, och hur man än vrider på det är det jag som har försatt mig i den här situationen.

Det blev blomkålssoppa till lunch (vilket påminner mig om en sång - "jag har bjudit Gud på lunch idag, det var bara han och jag. Det blev blomstersoppa med lite dill, och sommarängssaft därtill" - sjöngs med kören när jag inte var mer än sju-åtta år.) och kvällen bjöd på All about Steve, en komedi med Sandra Bullock som lovade mer än vad den höll. Första halvtimman skrattade jag högt flera gånger (vilket inte är vanligt) men det dröjde inte länge förrän den hamnade på samma ställe som alla andra dussinkomedier och skrattet fastnade i halsen. Den får 2.5, och det är väldigt generöst av mig.

Vill skriva, men kan inte. har inte orden och vet inte var jag har mig själv heller. Jag är så trött på allt.

320

Jag idag:

Åt underbar gorgonzolapizza till lunch som jag inte orkar ha dåligt samvete för. Dagen har faktiskt känts riktigt hyfsad, trots (på grund av?) regelbundna måltider och en glass till mellanmål. Jag är inte så där överväldigande förtjust i just glass, och fick det konstaterat för mig idag när jag fick en Mcflurry av mamma. Det är helt enkelt inte särskilt gott. Jag äter mycket hellre en bit (många bitar^^) choklad eller en god semla än plockar upp en tipptopp ur frysen. Kanske har det att göra med att det är så kallt, eller så är det bara smaken som inte tilltalar. Jag vet inte och jag tänker inte analysera det mer än så, men nu vet jag det när jag blir bjuden nästa gång. Då blir det mcdonaldspaj istället. Den svenska varianten, den amerikanska är långt ifrån lika god (deras paj är annorlunda eftersom fyllningen blir så het i vår, för många amerikaner har råkat bränna sig på tungan).

På ganska så gott humör faktiskt. Jag har klarat av helgen hemma med mamma utan alltför många munhuggerier, jag har inte hetsätit en endaste gång och ätit efter matlistan så gott som fullt ut (jo, visst modifierade jag den lite, men herregud, livet kommer ju emellan!). Börjar få RIKTIG ångest över hur mycket pengar jag bränt på onyttigheter under tiden som sjuk. Det går inte att mäta så ofantlig är summan. Bara nu när jag varit hemma efter att de skickade hem mig från USA, alltså bara under tiden jag fått vård, överstiger summan 15 000. Femtontusen. Bara på godis. Som jag åt och sedan kräktes upp. Det är nästan lika idiotiskt som det låter, men för mig var det en form av ångestlindring jag inte kunde få på något annat sätt. Det är som att ett tryck byggs upp under ytan på mig, ett tryck jag inte kan kontrollera. Det blir högre och högre för varje dag som går tills barriären brister och jag måste kräkas för att minska pressen. Och om jag ändå ska kräkas kan jag ju lika gärna hetsäta. Det är ju en del av beteendet.

Jag hoppas så att min synbara kontroll inte är någon slags falsk verklighet, att jag verkligen lärt mig att ta hand om min kropp bättre och spendera pengarna på annat, på sådant som jag behöver eller vill ha. Visst oroar jag mig för att jag kommer gå tillbaka till mitt gamla beteende när jag bor själv igen, men jag försöker att trycka undan de tankarna. För vem bestämmer det egentligen? Jag. JAG är den enda som kan se till att jag håller mig på mattan, ingen kan kontrollera vad jag lägger mina pengar på, vad jag utsätter min kropp för, förutom jag. DBT har lärt mig mantrat jag ständigt har rullande i huvudet - jag gör så gott jag kan, men alla kan göra bättre. Alla har fel och brister men man kan, om man vill, göra någonting åt dem.

Se där, där kom hoppfullheten i uttryck igen! Den bor inne i mig idag, och jag är SÅ lättad att den finns där. Hoppas att den inte minskar i styrka nu när jag ska ta tag i ännu en vecka, jag behöver all hjälp jag kan få när tankarna dyker på mig.

Till middag blev det en quorngryta på asiatiskt vis, med en ny slags sojaprotein som hette "a la kyckling". Riktigt mumsigt faktiskt, lite annorlunda i konsistensen men inte på något negativt sätt. De kommer jag nog köpa igen.

Mamma och jag håller på och pysslar med vår matbudget. Vi har börjat skriva ner hur mycket vi spenderar på mat i månaden och så skriver vi matmeny varje vecka, för att (för min skull) planera upp måltiderna så jag alltid får i mig vad jag behöver och för att (och det här är den riktiga anledningen) hålla ner kostnaderna. Vi har väl gjort så här i ett par månader nu och det fungerar alldeles lysande bra, vi sparar pengar samtidigt som vi äter mer varierat och mer från grunden (dvs. mindre halvfabrikat) än vi gjorde förr. Jag ska definitivt ta med mig det här sättet att hålla min ekonomi och mina måltider i schack när jag bor själv, det känns vuxet och ansvarsfullt. Kanske aningen analt, men det står jag för. Och på det här sättet kan jag inte slingra mig undan att äta både lunch och middag, något jag inte är van vid att göra (eller nu har jag blivit van vid det efter att ha gjort det i två år men innan dess åt jag ALDRIG så ofta).

Sitter nu och försöker lära mig pappas ekonomiprogram. Jag vill verkligen hålla koll på mina utgifter, för jag VET hur lätt de sticker iväg och så står man där sedan, och allt man kan säga är "ojdå". jag vill inte behöva be mina föräldrar om pengar när jag är gammal nog att skaffa dem själv. Därför är det här nödvändigt. Jag har alltför länge levt i ett state of mind där pengar bara är ett steg i ledet mot hetsätning. Det ska jag förändra nu. NU. Idag.

jag låter som en uppväckelsepräst. Vikten av ordning är dagens tema. Lev väl and prosper.

319

Flight plan lämnade mycket att önska, men jag tycker om Jodie Foster och den var nästintill hyfsat spännande på sina ställen. Kanske var det bara så att jag VILLE att den skulle vara bra eftersom den räddade min annars alltför dystra lördagskväll, men jag ger den 3/5. Mot bättre vetande så att säga.

Scoop var skönt annorlunda. Lite av en bagatell men härligt skådespeleri och intressant historia. Dessutom - och det tål att sägas igen och igen - Scarlett Johansson är så BEDÅRANDE vacker. Hon får mig att vilja ha kurvor. Fram för mer sådant. 3/5.

Annars har jag ju då sålt korv idag. Kändes sådär, var sådär, blev sådär. Kom dit på morgonen och kände bara att nej, det här kommer inte att fungera. Allt var för glatt, för påklistrat, för LISMANDE och jag orkade verkligen inte stödja upp min fasad tillräckligt länge för att lura mig själv att jag skulle klara av det. Så jag tog LÅNGA pauser på stan för att slippa undan folk och åkte hem tidigt för att inte visa hur svag jag är. Det känns bättre nu så här efteråt, jag lyckades nog vara så pass trevlig att ingen mådde illa av att vara i närheten av mig och det får väl räknas som en vinst. Ett steg i rätt riktning. Tror jag.

Lånade en bok (okej, många böcker) på biblioteket under en av mina pauser och började läsa den under en annan. Kan inte för mitt liv reda ut om jag har läst den innan eller inte. Författaren, Bali Rai, är en av mina favoriter och jag trodde att jag läst allt av honom. Jag känner igen omslaget och lite delar här och där av dialogen. Men jag kan inte återge historien och vet inte något av huvuddragen, sådant som man borde veta har jag inte den blekaste aning om. Jag får läsa lite till och se om det kommer tillbaka. Ingen skada skedd.

Ointressant inlägg. Ointressant dag.

Jag är shoppingsugen. Vill ut och bränna pengar. På annat än godis (som det mesta av min förmögenhet gått till).

Läste förresten att en normal svensk äter runt 15-17 kilo lösgodis per år. Jag ligger LÅNGT utanför den statistiken. Jag skojar inte när jag säger att jag fått in 15 kilo godis på en vecka. Enkelt. Inte konstigt att jag känner mig äcklig, mitt beteende är ju så otvivelaktigt SJUKT.

Usch.

318

En vän till mig från USA kommer troligtvis att besöka mig i sommar. Han ringde nyss och jag spenderade nog närmare en timme med att ömsom skratta och ömsom försöka förklara hur tråkig jag egentligen är. Hoppas han inte får en chock när han träffar mig (igen) och förstår hur rätt jag hade. Men av någon anledning så tror jag inte det, det går bra över telefon, han pratar mycket och det blir aldrig obehagligt tyst eller jobbigt. Jag kanske grejar det här. Jag hoppas det. Mitt ex tycker inte om att jag låter honom komma hit, han tycker att jag borde förstå att han är ute efter mer än att bara vara vän med mig. Men jag har sagt till honom, många gånger, att jag inte är intresserad av ett förhållande just nu, och han är redan förlovad med någon annan så jag känner inte att det kommer bli ett problem. Jag tror faktiskt att vi kan vara vänner och ingenting mer, oavsett vad mitt ex säger. (Och egentligen, varför bryr jag mig så mycket om hans åsikt i detta fallet, vi är ju inte ens tillsammans längre!)

Håller fortfarande på att städa iordning mitt rum, jag har mycket kvar innan det ser ut som det borde. Jag är så trött på allt som är mitt, på allt jag valt ut. Hur vet jag att det är just det som tilltalar mig? Hur vet jag vad JAG tycker om? Jag vill göra rummet till mitt eget, men jag vet inte hur jag gör, var man börjar. Mangan får en prominent plats förstås, hello Kitty får vara med, datorn och så tryter fantasin. Vad är JAG? Vad gillar jag? Jag vet inte, vet inte om jag tyker om vissa saker för sakens skull eller om jag faktiskt vill ha dem runt mig. Allt tänkande gör mig snurrig.

Imorgon blir det korvförsäljning igen, men jag väljer att rymma därifrån titt som tätt bara för att inte tråka ut mig själv för mycket.

Nej, det där stämmer inte. Det är faktiskt ganska så kul att hjälpa bordtennisklubben, det blir bara så otroligt mycket intryck på kort tid, massor av människor det gäller att inte göra bort sig inför, att vara trevlig och samlad och professionell. Det är därför jag kommer smita därifrån ibland, för att få lite andrum. Jag orkar inte vara SOM folk BLAND folk längre än ett par timmar i streck.

Kvällen bjöd på talang (alltid kul), modern family (helt okej) och nu slötittar jag lite lagom engagerat på exit, som får svala reaktioner från mig. Hur bra än slutet är kommer den inte få mer än en etta. Den lyfter aldrig.

igår var schemat späckat; kroppskännedom, hälsokontroll och psykologbesök i Kalmar. Inget nytt, förutom att blodtryck och temperatur fortfarande är något för låga. Inget jag kan göra något åt tyvärr, och det är ju bättre att de är låga än för höga! Dessutom tycker jag inte att 36,6 är särskilt mycket lägre än 37 och jag tror inte att min undertemperatur har något med min sjukdom att göra. Vem rubbar sin kroppstemperatur av att kräkas?

317

Motiverad till tusen och rakt igenom glad över att vara vid liv. Vet inte om det är vädret, världen eller vad det är men insikten slog mig hårt i huvudet i morse - jag har tur som fortfarande finns till. Länge har jag kämpat mig igenom varje andetag men nu ska jag banne mig se till att uppskatta dagarna som går också!

Städat ut det gamla idag, putsat, fejat och organiserat, sorterat papper, städat lådor och slängt allt jag inte längre behöver. Jag som har så svårt för att göra mig av med saker (jag KAN ju behöva den någon gång i framtiden!) har sett till att bara spara det jag VET att jag kommer använda igen, om det nu inte finns här av sentimentala skäl förstås, då måste det sparas.

Har dock inte lyckats göra min DBTläxa idag, jag har inte pratat med någon utanför familjen. Men jag är så på så lysande gott humör att det inte gör mig någonting alls.

Ingen japanska som jag brukar ha på onsdagar, vår lärare är fortfarande i Japan och kommer inte tillbaka förrän i slutet av månaden. Visst hade det varit roligt med lektion, men jag får väl ta och läsa lite manga (från min nystädade bokhylla) innan jag somnar istället, för att fylla min dagliga japankvot.

Usch, jag känner mig äckligt klämcheck idag, sådär lyriskt äppelkindad så man bara väntar på att lyckan ska ta slut och verkligheten kicka in. Men jag ska hålla kvar vid motivationen så länge det bara går, för jag vet hur lätt den försvinner iväg. Det tar inte många sekunder för ätstörningen att koppla ett nytt grepp. Men något som gör mig hoppfull är tanken på att jag inte skurit på flera månader. För varje gång jag undviker det är jag ett steg längre ifrån beteendet och det blir enklare och enklare att inte ens tänka på det. Så kan det bli med ätstörningen också, så SKA det bli!

Pappa tog otäcka bilder med nya kameran, och mitt humör är såpass glatt att jag kan tänka mig att visa dem:

316

Ett litet trevligt paket låg och väntade på mig i brevlådan idag, fyllt av det jag just nu allra helst vill ha - manga (andra delen av underbara serien Othello och första delen av riktiga shojomangan Absolute Boyfriend! Vilken fest!) och franskaböcker. Skäl nog att fira! Jag tror mig vara helt säker på att jag kommer läsa franska till hösten, så detta kommer väl till pass. Det blir till att studera språk hela sommaren och tro det eller ej, jag ser fram emot det.

DBTn var däremot riktigt, riktigt jobbig. Hennes frågor tog djupt, hon grävde upp minnen och tankar jag länge inte tillåtit mig själv att ägna någon uppmärksamhet åt. Kanske var det nödvändigt. Och tro det eller ej, men jag kände mig lättat när jag gick därifrån, som att jag fått ur mig någon liten del av allt det där frätande, bubblande under ytan, allt det där jag så gärna vill bli av med men som sitter så hårt. Jag känner mig lättare än vad jag gjort på länge, det är något som inte tynger så mycket som det hittills gjort.

Dorian Grey ikväll. Det var nästan med vemod jag plockade fram den ur uthyrningshyllan, jag har velat se den så länge att jag bara visste att jag skulle bli besviken, hur bra den än skulle visa sig vara. Boken är en av de få böcker jag faktiskt läst flera gånger, SÅ bra är den,Oscar Wilde hade ett alldeles unikt sätt att skriva som verkligen tilltalar mig. Kanske borde jag leta upp den på originalspråket och läsa den? Filmen i sig var långt ifrån dålig, den var förtjusande mörk och blandade vackert med förvridet och motbjudande om vartannat. Men den saknade någonting, någonting vitalt. Jag vet inte vad det är, men jag har inte någon lust att se den igen eller att skriva en lång "rave" om den. 3,5/5.

315

Marie - en sann historia visades på TV ikväll och jag som inte hade något bättre för mig (halv åtta hos mig är ju SLUT!) parkerade mig framför tv4 plus. Bitvis riktigt spännande, men aningen för komplicerad för att jag skulle orka hålla koncentrationen uppe genom hela filmen. 3/5.

Kan än en gång konstatera att jag inte bara ogillar men riktigt HATAR dåligt skrivna inlägg. Som det förra. Det gör mig irriterad, att jag tillåter mig själv att skriva sådana uppenbart oengagerade meningar och paragrafer där tempot är segt och orden inte flyter som de borde. Det är nog ändå tur att det inte är många som känner till den här sidan, de skulle helt tappa respekten för mig om de läste vad jag skrivit vissa av mina sämre dagar.

DBT idag efter påsklovsuppehåll och jag har något att bekänna. Jag ljög. Hittade på. Inte för att jag ville det eller för att jag behövde det, men för att det föll sig så. Och det var inte världens mest gigantiska lögn, nej, mer en förvanskning av sanningen. Vi pratade om relationer och om varför man behåller dåliga sådana och jag berättade om mina förra pojkvänner. Det ena ledde till det andra och jag fann mig mitt uppe i att berätta att en av dem slog mig. Det bara slank ur mig, och sedan var det för sent att ta tillbaka. För slog mig gjorde han inte. Jag medger att jag VET hur nära han var, och jag kan erkänna att han både hotade och våldtog, men SLOG, det gjorde han inte. Vad gör jag nu? Låter dem tro att jag blivit misshandlad eller försöker förklara snedsteget och låta som världens största överdrivare? Förlåt. Verkligen. Det var inte meningen att framställa det hela så. Jag blir så trött på mig själv.

Gör det mig till en dålig människa när jag får folk att tro att jag mått sämre eller gått igenom värre än vad jag faktiskt gjort?

314

Bjöd mina föräldrar på ännu en trerättersmeny ikväll, för att de var lediga och hemma och jag tycker att det är så kul att få skämma bort dem lite. Till förrätt blev det stekta päron med gorgonola och glaserade valnötter, snabbt och inte alltför komplicerat. Gorgonola passar väldigt bra till just päron. Istället för vit balsamkräm blev det en passionsfruktsvinegrätt vi hade hemma. Huvudrätten lade jag ner mycket möda på, jag serverade nämligen inbakad oxfilé och potatisgratäng. Morotsbiffar till mig, dessvärre (?) inte inbakade. Till det sallad och blomkål. Efterrätten, en jordnötspaj, blev inte helt lyckad eftersom jag min klant glömde sockret i smeten, men den var okej ändå. Aningen bränd, men fullt ätbar (försöker jag övertyga mig själv om). Det blev i alla fall uppskattat och det gör mig lika barnsligt glad som alltid. Pappa sa att det blir svårt att toppa det här, så nu har jag prestationsångest. Vad ska jag bjuda på nästa gång?

Såg tidigare världens roligaste rena rama rolfavsnitt, om ni någon gång lägger vantarna på andra säsongen, se färg på tillvaron. Helt hysteriskt kul!

Träffade en gammal klasskompis till mig igår på högskoleprovet, och något hon sa har följt efter mig ända sedan dess. När hon frågade mig varför jag åkte hem från USA valde jag att sanningsenligt säga att jag haft "lite problem" med ätstörningar och hennes reaktion var: du hade väl en ätstörning när vi gick i samma klass, eller hur?" Jag nickade, och hon fortsatte "vi fattade det allihop, men vi vågade inte säga något". Ursäkta? Här har jag gått och trott att jag varit jättebra på att dölja mina tendenser för omvärlden och så får jag höra att ALLA förstått. Säkert pratat om mig bakom min rygg. Något jag har väldigt svårt att förlika mig med. Vad avslöjade mig? Var det promenaderna jag tog istället för att äta? De gånger jag gick på toaletten precis efter vi varit i matsalen? Min förkärlek till att diskutera mat? Jag vet inte, och det retar mig.

313

trivia: 313 är numret på kalle Ankas bil. Efter år av serienötande sitter det fastetsat i minnet.

Idag var det alltså dags för det fruktade högskoleprovet. mellan halv nio och tio över fyra befann jag mig insvept i ett konstant orosmoln; oro över frågor, över svar, över tid, och dessutom, on top of that, över hur människorna runt omkring mig såg på mig och vad de tyckte om mig. Att bara spendera en hel dag runt massor av okända personer var stort i sig, att dessutom skriva ett test som kan hjälpa mitt framtida liv på traven, det var nästan FÖR stort. Men jag klarade det och jag är inte så lite stolt över mig själv. Visst, provet kunde ha gått bättre. Mycket bättre. Men jag kunde också ha gjort som jag så ofta gör och lagt mig platt, inte orkat möta uppgiften eller ta tag i trådarna. Det känns bra så här efteråt, att ha klarat av en dag i det riktiga livet. Sedan ska jag ju inte komma och påstå att det var problemfritt. nej, NOG-delen (som var först och alltså förmörkade HELA testet) var horribelt svår, likaså den sista och avslutande delen som gick ut på att avläsa diagram. Svensk hörförstelse gick bra men det var kort om tid, engelskan fick vi göra två gånger (första gången räknades inte, fick vi reda på senare), likaså orden, och tur var väl det för första gången missade jag en hel sida av uppgifter! Klantigt! Ett sådant misstag skulle jag aldrig ha tillåtit mig själv att göra för ett par år sedan, men jag är nu en ovan student, och den sista sidan gled mig förbi. Det hade varit riktigt jobbigt att få räkna bort tio poäng enbart för att jag inte läst instruktionerna ordentligt.

Jag har rättat provet över internet och tror mig ligga någonstans runt 1.2. Det är inget toppbetyg, men med tanke på att jag inte studerat på väldigt lång tid och inte skrivit ett prov på ännu längre, så kan jag inte vara annat än nöjd. Och det känns bra, att kunna acceptera ett betyg som inte är hundraprocentigt, att inte hata sönder mig själv för alla missar. Det kommer inte att hjälpa mig komma in på någon utbildning, jag får lita till mina betyg för det, men jag genomförde det i alla fall. En erfarenhet rikare.

Tänkte mig en riktig slapparkväll framför TVn som belöning för att att jag varit både otroligt social och näst inpå trevlig OCH för att hjärnan fått arbeta på toppnivå i flera timmar i sträck. The hurt locker stod för underhållningen och jag måste tyvärr säga att den inte föll mig på läppen. Busslaster av propaganda trycktes ner i halsen på oss stackars försvarslösa TV-tittare och inte var det mycket till handling heller. Visst, den var snyggt inspelad och MYCKET verklighetstrogen, men det räcker inte för att göra en film sevärd. Jag äcklas av hur man målar upp araberna som självmordsbombare och amerikanarna som riktiga superhjältar. Nej 2/5 får det bli.

312

För ett par dagar sedan (i tisdags för att vara exakt) spenderade jag, mamma och lillebror dagen i Växjö och hade riktigt, riktigt trevligt (för en gångs skull bet mamma och jag inte huvudena av varandra vilket hjälpte den goda stämningen på traven). Vi åt gott (på aptit) som erbjöd gudomlig pasta till vegetarianen och passionsfruktsbalsamvinäger till salladen, köpte kläder och helloKittymappar och dessutom åkte vi ut till våra gamla släktingar som bor just utanför Växjö och alltför sällan får besök av oss.

Timman där var lite som ett uppvaknande för mig, om än något brutalt. Jag älskar mina släktingar och skulle göra vad som helst för dem (till en viss gräns) men bra på att hålla ordning, det är de inte. Huset såg ut som ett stridsfält, det luktade katturin och instängt, halvtomma flaskor stod överallt och glaset jag fick att dricka ur var inte rent. Vad som kunde hittas i de hembakta kringlorna vågar jag inte ens tänka på. Visserligen så är de båda till åren, de har väl passerat 80sträcket kan jag tänka, men det gjorde inte upplevelsen mindre... smutsig. Det fick mig att reflektera över min egen ordningsamhet, eller bristen utav just denna. För jag har, i min sjukdom, lagt mig till vanor som skulle kunna tolkas som rent av snuskigt äckliga, och även då jag är mycket, mycket bättre, finns vissa av dessa beteenden kvar. Min dator är en riktig bakteriehärd och jag hari nga problem med att äta saker som ramlat ner på golvet eller som varit i min hunds mun. Eller, jag hade inte det fram till i tisdags. Men nu frågar jag mig; vill jag verkligen att omvärlden ser på mig som jag såg på dem och deras hus när vi var över? Är det inte bättre att hålla så pass rent och snyggt att ingen äcklas av att komma hem till mig? Visserligen är den misären jag levde i förut lyckligtvis inte lika uttalad, men jag skulle fortfarande kunna bättra mig, på många punkter. Och det ska jag. Jag pratar inte om att pedantiskt ställa alla prydnassaker i exakt rätt vinkel, men att damma av dem då och då är faktiskt inte så jobbigt att det är ogenomförbart.

Nej, jag SKA bli ordningsammare, kasta ut gamla papper och liknande som ligger och skräpar, sätta in viktiga sådana i pärmar, se till att toalett och skrivbord är avtorkat och fräscht. Kort och gott hålla bättre ordning på saker och ting. kanske kan det hjälpa självrespekten lite i rätt riktning.

Körlektion idag och jag börjar bli smått uppgiven. Hur jag än försöker så går jag inte framåt, det kvittar hur många hundralappar jag betalar för att ha en körskolelärare i knät ett par gånger i veckan. Min lillebror har redan börjat parkera, medan jag inte ens kan hålla mig på rätt sida vägen. Jag blir så trött på allt som har med bilar att göra.

Kvällen får bli tidig eftersom jag vid ett svagt tillfälle skrev upp mig för att göra högskoleprovet. Och nu är den dagen kommen, hela lördagen skall ägnas åt orddefinitioner hit och underliga mattetal dit. Wish me luck...

311

Shutter Island var helt makalost, magnifikt SANSLÖST bra. Mina förväntningar var halvljummna och det hjälpte väl på traven men det tyngsta lasset drog ändå filmen i sig själv. Manus, bild, skådespel, allt samverkade till ett resultat utan dess like! Fast filmen krånglade så vi fick se sista kvarten på lillebrors minidator kan jag inte annat än hjula av lycka (eller inte) varje gång jag hör titeln nämnas. Jag har alltid tyckt om leonardo Dicaprio och jag hoppas att han får den credd han förtjänar efter denna prestation. En mycket sällsynt och väl förtjänt 5/5. Det är verkligen inte enda gången jag ser den.

Var nere i Kalmar på psykologbesök och vikten låg väl ganska stabilt där den inte ska ligga. Jag är långt ifrån min sjukaste vikt, men längre ifrån min målvikt än jag borde. Skärpning.

Och någon form av skärpning blev det faktiskt, jag kände mig otroligt styrkt när varit hos min psykolog och fixade till lunchen riktigt bra, fast jag redan innan bestämt mig för att äta och kräkas. Istället blev det att jag behöll alltihop, pommes och sås och hela konkarongen, bara för att jag inte kände för att kräkas. Inte. Kände. För. Att. Kräkas. Förstår du? Det har väl aldrig hänt förut, inte sedan jag stack fingrarna i halsen först gången för fyra år sedan. Och det känns riktigt, riktigt bra.

310

Kroppskännedom och Kalmar, åt lunch med min lillebror och hans kompisar och svär över att jag valde en vegetarisk burgare och inte en sallad. Vad tror de om mig nu, att jag trycker i mig snabbmat dagarna i ända? Och ja, jag hör själv hur dumt det låter. De åt burgare de också och brydde sig antagligen inte ett dyft om att jag gjorde det. Men det känns inte bra, inte alls.

Har ingen riktig ork att skriva.

Var i desperat behov av att kräkas upp middagen men istället slog jag upp japanskböckerna och läste i någon timme. Det fungerade bättre än jag vågat hoppas. Mamma oroar sig nu över att jag ska börja plugga för mycket så DET tar över mitt liv. Jag anser att så länge det inte är en destruktiv vana får det mer än gärna ta upp all min tid och energi. Pluggandet tillfredsställer mig.

True blood var helt otroligt bra ikväll (som alltid) fast Skarsgård bara var med i några ljuvliga sekunder. Hur ska jag hålla ut till nästa veckas program? Väntan är olidlig och oersättlig på samma gång. Skäms den som laddat ner dem och redan sett dem, då går man ju miste om den här känslan!

309

Sista Johan Falkfilmen var ett litet lyft från de två tidigare filmerna, kanske just för att underbara Joel Kinnaman faktiskt syntes till lite då och då. Intrigen var väl inget att hurra för, men slutet tyckte jag om, det var inget hollywoodskimmer över det inte, och det kalla, råa gjorde sig utomordentligt som avslutning på serien. Hoppas nu bara det inte blir fler, jag orkar inte med en ny Beckkopia.

Dumpa mig höll sig till den romantiska komedigenren men överraskade faktiskt med många bra skådespelare och rapp dialog. I och för sig var jag för bländad av vackra Scarlett Johansson för att komma med något hållbart argument men jag ger ändå filmen en trea, för jag undvek att titta på klockan i dryga två timmar.

308

Mamma och jag krigade ordentligt förut och det har lämnat mig något ihoptrasslad i kanterna. Utröttad. Vi är i alla fall fredliga nu och jag tror att vi kommer klara av att samsas under resan till Växjö imorgon. Jag hoppas det, för jag har sett fram emot dagen. Till och med bakat en kaka åt mina släktingar som vi ska träffa där och ja, jag planerar att äta av den också.

Jag känner mig jämt så värdelös när jag blir arg, som att jag inte har rätt till det, som att det alltid är jag som gör fel och måste ändra på mitt beteende. Men mamma sa idag att hon kände precis tvärtom; som att det alltid är jag som drar det längsta strået eller jag som kan vända konversationen till min fördel. Det fick mig att tänka, är det verkligen så? Varför känns det inte som det?

Satte på TVn rent slentriant tidigare idag och hittade precis lagom till Skattkammarplaneten som jag inte sett. Den var bättre än jag förfarade, den lilla rosa morfsaken var riktigt söt (annars brukar lätt karaktärer som finns till bara för att vara just söta bli ytterst påfrestande) och historien höll, men var kanske lite för våldsam för de yngre. 3/5.

Ångest. I magen. Jag vet delvis vad den beror på och som det oftast känns - jag har bara mig själv att skylla.

307

2012 sågs ikväll, och jag tror att jag hade för stora förväntningar på den. Banal storyline, komplett med par som skilt sig men blir kära om igen (spoiler för alla er som inte såg det komma) och söta barn med stora, konstant tårfyllda ögon. Effekterna var däremot riktigt snyggt gjorda och höll filmen flytande (för tro mig, det var många sådana!). Dock för lång, men det är min egen bestämda åsikt - filmer ska inte vara över två timmar. 3/5.

306

min mormor och hennes man är här på besök och vi åt påskmiddag ikväll. Bufféer med mycket protein och lite kolhydrater är alltid knepiga, och vårt svenska kulturarv är RIKT på just protein (om man inte är vegetarian bjuder smörgåsbordet på ÄGG, köttbullar, omelett och sill men bara janssons frestelse att balansera ut det med. På julen blir det ännu värre, då läggs bruna bönor och prinskorv till.). I och för sig känns ofta kolhydrater aningen kämpiga, man har ju länge hört lovord om LCHFtrenden, men om det är något ABC har lärt mig så är det att hjärnan behöver kolhydrater för att kunna forma naturliga tankar, och kolhydrater kan inte lagras i kroppen, de måste tillföras vid jämna mellanrum i lagom doser. Ja, jag kanske är aningen nitisk med att kolhydraterna inte är av refined typ, att pastan är av fullkorn och riset rått (^^) men jag sväljer duktigt efter varje tugga, för jag vet att det är bra för mig. Som tur är har jag en pappa som är potatisälskare så det fanns självklart på bordet och man kan alltid ta sig en smörgås till de förut nämnda äggen så det löste sig ganska så bra tror jag. Det kändes bra. Nästan normalt, när jag satt där och åt min portion mellan människor som också åt sina portioner, människor utan en tanke på att gå och göra det ogjort efteråt. Det blev aningen obekvämt när min låtsasmorfar började redogöra för hur lite han ätit (han har en tendens att skryta om det, eftersom det i hans ögon får honom att verka sparsam) men vi bytte snabbt ämne och jag kan vara stolt över att måltiden fungerade nästan problemfritt.

Vi fick påskägg idag av de nära och kära. Av föräldrarna fick jag pengar, dessutom en tröja och ett par leggings efter ett impulsivt stadsbesök (min garderob börjar ÄNTLIGEN fyllas ut! Ett tag brydde jag mig inte alls om vad jag hade på mig, jag tyckte det kvittade eftersom jag 1. ändå inte kunde se ens okej ut vad jag än var klädd i och 2. oftast stannade hemma och därför inte hade någon att klä upp mig för; men på senare tid har jag börjat uppskatta att klä mig varierat igen). Sedan fick vi varsitt gigantiskt påskägg av faster och en godispåse av mormor, så högtiden gick oss inte förbi. Jag delade ut mina påskpresenter igår, det måste nämnas eftersom jag inte vill låta snål och egoistisk.

Egentligen skulle jag på fest ikväll, jag hade lovat en vän till min lillebror vid ett svagt tillfälle förra veckan. Så blev det inte. Inte heller gick jag på den gudstjänst som min kör skulle sjunga på inatt. Jag orkade inte, känner mig ful och håglös och vill inte äckla folk som är tvungna att vara i min närhet. Familjen kan jag tolerera men inte resten av världens befolkning.

Såg nyss filmen Mister Ernest och gjorde det med nöje eftersom jag har en oerhört enkelspårig fascination för Oscar Wilde och det han publicerat. Dorian Greys porträtt är bland de bästa böckerna som någonsin skrivits (enligt mig förstås, det kan ju diskuteras) och jag har själv författat noveller med hans verk nämnda. Filmen var väl inget mästerverk men den var charmig och levererade det den skulle. 3/5.

305

Jag hittade just min gamla kamera och upptäckte att det finns bilder på den från USA som jag inte har flyttat över. Bilder från när jag var som sjukast, bilder där jag väger 35 kilo eller 75 pounds. Och det slog mig; jag var faktiskt smal. Jag var sjukt, vridet, undernärt smal, och jag var inte ett dugg lyckligare än jag är nu. Det är många som sagt det till mig, men jag har aldrig tagit det till mig eftersom jag inte kände mig ett uns lättare än en uppblåst blåval. Men idag SÅG jag misären. Och helt plötsligt föll bitarna på plats. Det känns, helt ärligt, som att jag kanske skulle klara av att gå vidare nu, gå framåt. Sluta att drömma mig bakåt. Det var inte bättre då, JAG var inte bättre då.

Eller var jag?

304

Långfredag och ledig dag för alla som inte, som jag, crashat fysiskt och/eller mentalt. Det betyder också att min kära mamma var hemma i 24 härligt långa timmar fyllda av allehanda argument och oräknerliga ord uttalade i falsett. Vi kommer helt enkelt inte överens när vi är under samma tak. På stan kan det gå. Till och med i bilen. Men så fort vi kommer innanför dörren slutar friden. Idag handlade det mest om det vanliga, min oförmåga att bli frisk snabbare och hennes tendens att martyriskt förklara just HUR dåliga vi (jag och min bror) är på att a) städa, b) hålla efter, c) göra det vi blir tillsagda och d) all of the above.

Idag gick hon på offensiven direkt och frågade hur ofta jag kräks (eller ja, hon säger spyr, men det låter så himla... sjukt. Så jag använder inte gärna det ordet) och jag svarade, inte helt sanningsenligt eftersom de senaste veckorna varit tuffa, att det gör jag sådär en gång i veckan. Det svaret gjorde mamma arg, hon frågade varför jag gör det "så ofta" och förklarade just hur "dåligt" det var. Visst kunde det vara bättre, men oj vad ont det gör att få höra det när jag kämpar som ett djur för att hålla ner den siffran så lågt som den ligger just nu. Är verkligen en gång i veckan mycket? Jag har tappat all verklighetsförankring. För mig är det sällan om det inte händer efter varje måltid. En gång om dagen? Det är ju ingenting! En gång i veckan? Jösses, det är ju så man hinner glömma när det senast var!

Min lillebror har hittat en bättre taktik och håller sig undan när mamma är i farten, jag önskar jag var bättre på det, på att bara låta henne mala i bakgrunden och sätta på min egen skiva. Men jag kan inte, hon hugger mot sådana vitala delar att jag måste försvara mig.

Men TROTS all ilska och all ledsenhet och TROTS att jag hade chansen hetsåt jag inte, och kräktes inte heller. Istället drog jag iväg med hunden när jag inte stod ut längre och fick mig en väldigt behövd promenad. Det kallar jag konstruktivt! För något har förändrats igen, den där jobbiga, svarta sörjan av ätstörda tankar och idéer har smält undan lite, töat bort med snön utanför och lämnat fläckar av ren motivation. Jag VILL bli frisk igen, jag VET att jag förtjänar ett bättre öde än jag haft på ett tag och jag TÄNKER inte falla längre ner i spiralen. Nu ska här ätas efter matlistan och maten ska behållas, för det är på den vägen jag blir hälsosam, och hälsosam ska jag bli!

Kanske har den nyvunna motivationen kommit ifrån att jag gick igenom massor av viktiga papper idag, sorterade upp dem och satte in dem i pärmar för att känna mig lite organiserad och för att veta var de är när jag behöver dem. Många av dessa papper handlade om min sjukdom, det var läkarintyg hit, ordinationer dit, inskrivningar på psyk här och diagnoser där. På många av dem stod det svart på vitt "anorexia nervosa", "severe malnutrition"," BMI 13". Jag behöver faktiskt inte gå ner mer i vikt nu och åstadkomma allt det där. Jag var där, och jag var inte lyckligare för det. Helt ärligt så var jag ungefär så ätstörd som man kan bli, så varför sträva ännu längre ut på skalan? Det ÄR ologiskt och det LÅTER ologiskt, men det är galet svårt att stå emot och gå mot friskhet. Svårt, men det går. Det går faktiskt.

303

Det har varit första april i snart 23 timmar och jag har inte varit medveten om det! Eller jo, dagens datum visste jag men jag hade helt glömt bort vad det innebar. Det vill säga, inte en enda liten lurning på hela dagen, jag varken ljög eller blev ljugen för. Vad jag vet.

Klippte mig imorse (och gud vad jag kom försent! Jag trodde de skulle mörda mig för att jag försenade hela deras schema!) och fick en revelation när jag satt där i frisörstolen. Frisören höll på att fixa och dona så där som frisörer brukar göra och jag satt mest och granskade mig själv i spegeln. Då slog det mig; jag kommer aldrig kunna tycka att jag ser bra ut. Aldrig. Det finns liksom ingenting att gilla, allt är bara fel. Jag har påsar under ögonen, dålig hy, oproportionerliga drag, för hög panna, fula tänder.... etc. etc. Jag ville bara dra på mig en påse över huvudet och gräva ner mig under en sten.

Den valiga torsdagsresan till Kalmar kändes bra, vikten var stabil (ja, det kändes väl inte så bra då, men det vet väl alla redan att jag har anorexi och vill att vågen ska stå på högst noll minst ingenting) och psykologtimman gick snabbt.

Idag känns allting plötsligt sådär lite lagom rosamolnigt lyckligt igen. För första gången på veckor av nattsvart ångest känner jag en gnutta hopp. Inte är det mycket, men det räcker för mig.

Såg nyss crouching tiger hidden dragon för att fördriva tiden efter middagens strapats (som för övrigt bestod av fullkornsris och fylld aubergine) och jag vill så förtvivlat gärna ge den en 4 men jag KAN inte. Den var mycket vacker, slagsmålsscenerna tog andan ur en och gjorde att man satt om på nålar. Men där emellan blev den aningen långdragen och - vågar jag säga det? - nästan seg. Tyvärr, jag tycker inte att den når upp till den nivå jag trodde den skulle ligga på. 3/5.