DBTn idag lämnade mig helt uppgiven, jag känner mig långt ifrån så hoppfull som jag gjorde igår. Det är så mycket som är fel med mitt tankemönster att jag inte vet hur jag ska kunna reda ut mig själv, och det skrämmer mig. Jag VILL verkligen bli frisk och må bra, men det är SÅ långt dit, och jag har inte en aning om i vilken av alla härvor jag ska börja att nysta. Jag önskar att jag var bättre än så här, inte så sjukt förstörd.
Och egentligen, är det bara, BARA mitt eget fel att jag har det så eländigt som jag har det. För allt jag gör härstammar från en tanke som jag själv har författat redan från början. Mina egna val tar mig dit jag hamnar, och hur man än vrider på det är det jag som har försatt mig i den här situationen.
Det blev blomkålssoppa till lunch (vilket påminner mig om en sång - "jag har bjudit Gud på lunch idag, det var bara han och jag. Det blev blomstersoppa med lite dill, och sommarängssaft därtill" - sjöngs med kören när jag inte var mer än sju-åtta år.) och kvällen bjöd på All about Steve, en komedi med Sandra Bullock som lovade mer än vad den höll. Första halvtimman skrattade jag högt flera gånger (vilket inte är vanligt) men det dröjde inte länge förrän den hamnade på samma ställe som alla andra dussinkomedier och skrattet fastnade i halsen. Den får 2.5, och det är väldigt generöst av mig.
Vill skriva, men kan inte. har inte orden och vet inte var jag har mig själv heller. Jag är så trött på allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar