Jag idag:
Åt underbar gorgonzolapizza till lunch som jag inte orkar ha dåligt samvete för. Dagen har faktiskt känts riktigt hyfsad, trots (på grund av?) regelbundna måltider och en glass till mellanmål. Jag är inte så där överväldigande förtjust i just glass, och fick det konstaterat för mig idag när jag fick en Mcflurry av mamma. Det är helt enkelt inte särskilt gott. Jag äter mycket hellre en bit (många bitar^^) choklad eller en god semla än plockar upp en tipptopp ur frysen. Kanske har det att göra med att det är så kallt, eller så är det bara smaken som inte tilltalar. Jag vet inte och jag tänker inte analysera det mer än så, men nu vet jag det när jag blir bjuden nästa gång. Då blir det mcdonaldspaj istället. Den svenska varianten, den amerikanska är långt ifrån lika god (deras paj är annorlunda eftersom fyllningen blir så het i vår, för många amerikaner har råkat bränna sig på tungan).
På ganska så gott humör faktiskt. Jag har klarat av helgen hemma med mamma utan alltför många munhuggerier, jag har inte hetsätit en endaste gång och ätit efter matlistan så gott som fullt ut (jo, visst modifierade jag den lite, men herregud, livet kommer ju emellan!). Börjar få RIKTIG ångest över hur mycket pengar jag bränt på onyttigheter under tiden som sjuk. Det går inte att mäta så ofantlig är summan. Bara nu när jag varit hemma efter att de skickade hem mig från USA, alltså bara under tiden jag fått vård, överstiger summan 15 000. Femtontusen. Bara på godis. Som jag åt och sedan kräktes upp. Det är nästan lika idiotiskt som det låter, men för mig var det en form av ångestlindring jag inte kunde få på något annat sätt. Det är som att ett tryck byggs upp under ytan på mig, ett tryck jag inte kan kontrollera. Det blir högre och högre för varje dag som går tills barriären brister och jag måste kräkas för att minska pressen. Och om jag ändå ska kräkas kan jag ju lika gärna hetsäta. Det är ju en del av beteendet.
Jag hoppas så att min synbara kontroll inte är någon slags falsk verklighet, att jag verkligen lärt mig att ta hand om min kropp bättre och spendera pengarna på annat, på sådant som jag behöver eller vill ha. Visst oroar jag mig för att jag kommer gå tillbaka till mitt gamla beteende när jag bor själv igen, men jag försöker att trycka undan de tankarna. För vem bestämmer det egentligen? Jag. JAG är den enda som kan se till att jag håller mig på mattan, ingen kan kontrollera vad jag lägger mina pengar på, vad jag utsätter min kropp för, förutom jag. DBT har lärt mig mantrat jag ständigt har rullande i huvudet - jag gör så gott jag kan, men alla kan göra bättre. Alla har fel och brister men man kan, om man vill, göra någonting åt dem.
Se där, där kom hoppfullheten i uttryck igen! Den bor inne i mig idag, och jag är SÅ lättad att den finns där. Hoppas att den inte minskar i styrka nu när jag ska ta tag i ännu en vecka, jag behöver all hjälp jag kan få när tankarna dyker på mig.
Till middag blev det en quorngryta på asiatiskt vis, med en ny slags sojaprotein som hette "a la kyckling". Riktigt mumsigt faktiskt, lite annorlunda i konsistensen men inte på något negativt sätt. De kommer jag nog köpa igen.
Mamma och jag håller på och pysslar med vår matbudget. Vi har börjat skriva ner hur mycket vi spenderar på mat i månaden och så skriver vi matmeny varje vecka, för att (för min skull) planera upp måltiderna så jag alltid får i mig vad jag behöver och för att (och det här är den riktiga anledningen) hålla ner kostnaderna. Vi har väl gjort så här i ett par månader nu och det fungerar alldeles lysande bra, vi sparar pengar samtidigt som vi äter mer varierat och mer från grunden (dvs. mindre halvfabrikat) än vi gjorde förr. Jag ska definitivt ta med mig det här sättet att hålla min ekonomi och mina måltider i schack när jag bor själv, det känns vuxet och ansvarsfullt. Kanske aningen analt, men det står jag för. Och på det här sättet kan jag inte slingra mig undan att äta både lunch och middag, något jag inte är van vid att göra (eller nu har jag blivit van vid det efter att ha gjort det i två år men innan dess åt jag ALDRIG så ofta).
Sitter nu och försöker lära mig pappas ekonomiprogram. Jag vill verkligen hålla koll på mina utgifter, för jag VET hur lätt de sticker iväg och så står man där sedan, och allt man kan säga är "ojdå". jag vill inte behöva be mina föräldrar om pengar när jag är gammal nog att skaffa dem själv. Därför är det här nödvändigt. Jag har alltför länge levt i ett state of mind där pengar bara är ett steg i ledet mot hetsätning. Det ska jag förändra nu. NU. Idag.
jag låter som en uppväckelsepräst. Vikten av ordning är dagens tema. Lev väl and prosper.
På ganska så gott humör faktiskt. Jag har klarat av helgen hemma med mamma utan alltför många munhuggerier, jag har inte hetsätit en endaste gång och ätit efter matlistan så gott som fullt ut (jo, visst modifierade jag den lite, men herregud, livet kommer ju emellan!). Börjar få RIKTIG ångest över hur mycket pengar jag bränt på onyttigheter under tiden som sjuk. Det går inte att mäta så ofantlig är summan. Bara nu när jag varit hemma efter att de skickade hem mig från USA, alltså bara under tiden jag fått vård, överstiger summan 15 000. Femtontusen. Bara på godis. Som jag åt och sedan kräktes upp. Det är nästan lika idiotiskt som det låter, men för mig var det en form av ångestlindring jag inte kunde få på något annat sätt. Det är som att ett tryck byggs upp under ytan på mig, ett tryck jag inte kan kontrollera. Det blir högre och högre för varje dag som går tills barriären brister och jag måste kräkas för att minska pressen. Och om jag ändå ska kräkas kan jag ju lika gärna hetsäta. Det är ju en del av beteendet.
Jag hoppas så att min synbara kontroll inte är någon slags falsk verklighet, att jag verkligen lärt mig att ta hand om min kropp bättre och spendera pengarna på annat, på sådant som jag behöver eller vill ha. Visst oroar jag mig för att jag kommer gå tillbaka till mitt gamla beteende när jag bor själv igen, men jag försöker att trycka undan de tankarna. För vem bestämmer det egentligen? Jag. JAG är den enda som kan se till att jag håller mig på mattan, ingen kan kontrollera vad jag lägger mina pengar på, vad jag utsätter min kropp för, förutom jag. DBT har lärt mig mantrat jag ständigt har rullande i huvudet - jag gör så gott jag kan, men alla kan göra bättre. Alla har fel och brister men man kan, om man vill, göra någonting åt dem.
Se där, där kom hoppfullheten i uttryck igen! Den bor inne i mig idag, och jag är SÅ lättad att den finns där. Hoppas att den inte minskar i styrka nu när jag ska ta tag i ännu en vecka, jag behöver all hjälp jag kan få när tankarna dyker på mig.
Till middag blev det en quorngryta på asiatiskt vis, med en ny slags sojaprotein som hette "a la kyckling". Riktigt mumsigt faktiskt, lite annorlunda i konsistensen men inte på något negativt sätt. De kommer jag nog köpa igen.
Mamma och jag håller på och pysslar med vår matbudget. Vi har börjat skriva ner hur mycket vi spenderar på mat i månaden och så skriver vi matmeny varje vecka, för att (för min skull) planera upp måltiderna så jag alltid får i mig vad jag behöver och för att (och det här är den riktiga anledningen) hålla ner kostnaderna. Vi har väl gjort så här i ett par månader nu och det fungerar alldeles lysande bra, vi sparar pengar samtidigt som vi äter mer varierat och mer från grunden (dvs. mindre halvfabrikat) än vi gjorde förr. Jag ska definitivt ta med mig det här sättet att hålla min ekonomi och mina måltider i schack när jag bor själv, det känns vuxet och ansvarsfullt. Kanske aningen analt, men det står jag för. Och på det här sättet kan jag inte slingra mig undan att äta både lunch och middag, något jag inte är van vid att göra (eller nu har jag blivit van vid det efter att ha gjort det i två år men innan dess åt jag ALDRIG så ofta).
Sitter nu och försöker lära mig pappas ekonomiprogram. Jag vill verkligen hålla koll på mina utgifter, för jag VET hur lätt de sticker iväg och så står man där sedan, och allt man kan säga är "ojdå". jag vill inte behöva be mina föräldrar om pengar när jag är gammal nog att skaffa dem själv. Därför är det här nödvändigt. Jag har alltför länge levt i ett state of mind där pengar bara är ett steg i ledet mot hetsätning. Det ska jag förändra nu. NU. Idag.
jag låter som en uppväckelsepräst. Vikten av ordning är dagens tema. Lev väl and prosper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar