460

Halloween!

Jag hade inte tänkt gå ut, var alldeles för trött och sliten OCH var på stan under dagen med lillebror och hans kompisar så jag kände inte behovet av att komma ut och träffa folk heller. Men jag HADE ju faktiskt en BRA utklädnad för en gångs skull och jag ville dessutom se vad alla andra hittade på att klä ut sig till så jag bestämde mig för att ändå ge det ett försök. Det blev bara förfest - det räckte alldeles förträffligt - sedan sa jag hejdå och gick hem till hunden (och TVn). Men jag är glad att jag gick. Även om det inte är min favoritsyssla att sitta bedvid när folk fyller sig själva, när de blir gladare och gladare och suddigare och suddigare. Livligare och livligare. Och jag blir tråkigare och tråkigare.

'

Jag är ganska färglös egentligen. Och det märks EXTRA tydligt på förfester då jag mest sitter tyst och sippar på läsk. Vad gör JAG i ett ölspel? "Drick fem klunkar!" Ömm... Okej... Förresten drack jag RIKTIG läsk. Sockrig sådan. Med kalorier. Så i mitt huvud VAR det jobbigt med de där fem klunkarna. Men inte på det sättet som det var meningen.

Nej, nu klagar jag IGEN.

Det var ändå spännande. Det var kul att de VILLE ha mig där, att de FRÅGADE. Och de ville också ha med mig ut, det märktes på hur enträgna de var. Det gör mig glad i hjärtat. Jag tycker så mycket om dem.

459

Tentan idag gick helt okej tror jag. Eller ja... Jag tror att jag blir godkänd. Hoppas jag. Helt ärligt kan det lika gärna bli ett IG som ett VG och osäkerheten är jobbig, men jag är van vid den. Den skiljer sig inte märkvärt från hur det brukar kännas efter prov. Nu vill jag bara ha resultatet...

Så var jag hos min psykolog och som vanligt vägdes jag (han har slutat gå ut ur rummet när jag väger mig - HA! Jag VISSTE att han skulle sluta lita på mig! Jag SA att det skulle hända!) och jag hade gått upp ungefär precis 100 gram. Känns bättre än det borde. Jag KAN hålla min vikt stabil! Sedan att jag egentligen ska uppåt... Det är inte lika viktigt. Eller hur?

Så var jag hos de finaste fina ikväll och åt kladdkaka (japp. Funkade jättebra.) samt såg på the hills have eyes. Skräckfilm av den mildare graden. Alldeles för mycket klichéer för att man skulle kunna ta den på allvar, men den hade sina stunder och mutanterna förföljde mig ett tag. 2/5.

Nu är jag trött och sliten. Jag är inte van vid att BÅDE plugga OCH vara social. men jag gillar det. Det är en skön trötthet.

458

Min dator ÖVERSÄTTER varenda sida jag går in på. JAG VILL INTE HA DEM ÖVERSATTA! Visst, jag kan trycka på "visa original" varje gång jag får upp något nytt, men det är SJUKT frustrerande. Inte går det att trycka på "alternativ" heller, för där är "översätt aldrig från engelska" INTE KLICKBART! Varför finns det som val om man inte kan välja det? Jag hör dem hånskratta även när ljudet är av...

Pluggdag på biblioteket, med en hel del skratt och sidospår. Att det kunde vara SÅ HÄR kul att ha vänner, det har jag aldrig förstått... Visst, jag kommer nog aldrig bli en "bästa vän" men jag är i alla fall medräknad. Folk vill ha mig där. Och jag går dit. För att jag vill. Det trodde jag väl ALDRIG skulle hända...

Varje gång jag tänker på tentan på fredag ryser jag till. Jag BORDE studera mer än vad jag gör, men alla säger till mig att plugga MINDRE. Tänk om jag inte klarar den? Tänk om jag är den ENDA som inte får godkänt?

Grumsgrums...

Och för att klaga lite till; min lysrörslampa på toaletten fungerar inte. Den dog imorse. Så jag gick och anmälde det hos vaktmästaren som lovade att komma och fixa det. Inte ett spår av honom. Skulle ju vara trevligt om han kom i ÅR. Med tanke på att det är GANSKA viktigt med ljus på toaletten!

Dessutom kan han komma in när han vill eftersom han har nyckel så nu är jag ÄNNU mer slavisk med städningen än innan (ja, det går). Tänk om han kommer när jag inte har diskat? Inte har dammsugit? Då kanske jag blir anmäld! Tänk om de slänger ut mig! De kanske inte vill ha mig kvar i lägenheten om det ser sunkit ut?

...

Jag vet. Jag tänker för mycket. Det är ingenting nytt.

457

Off. Trött och seg efter allt pluggande. Det är som att hjärnan har stängt av, den orkar inte ta in någonting mer idag. Så jag har inte läst HÄLFTEN så mycket som jag borde ha gjort. Istället har jag slötittat på TV mellan tupplurarna. Ungefär.

Väldigt sentimental. Kan inte skaka av mig minnena som väller in över mig varje gång jag sluter ögonen (och eftersom jag är så SJUKT sömnig kan jag heller inte hålla dem öppna). Just nu längtar jag hem. Hem med stort H. Är det pretentiöst av mig att kalla det mitt hem? För tro mig, det är inte till mitt föräldrahem jag längtar. Dit kan jag åka när jag vill. Nej, USA var mitt hem. Jag hade ALLT där. Visst vet jag att landet i sig inte har så där väldig högt anseende och visst vet jag att det är mycket med det jag inte håller med om, men jag ÄLSKADE stället ändå.

Jag kan inte ens säga VAD det är jag saknar. Jag mådde FRUKTANSVÄRT där. Psykiskt. Men ändå är det ljusglimtar som kommer upp till ytan just nu. Alla vänliga människor. Alla dofter. Alla upplevelser. Allt typiskt amerikanskt. Och jag vill ha det igen. jag vill tillbaka.

Men jag vill inte förlora det jag har här. För jag ÄR lycklig här.

Kan man vara FÖR nöjd? Nöjd med så många platser att de distraherar en ifrån att vara nöjd med det man har JUST nu? Jag vet att om jag återvände till USA skulle jag sitta på campus där och SAKNA. Sakna universitetet här, klassen, lägenheten... Varför kan jag inte bara njuta av det jag har och tacka av det andra som gammalt och gjort? Det VAR bra, jag VAR nöjd, tack och hej.

Det är bara svårt att inte ha fått något riktigt avslut. Det blev ju inte riktigt som jag hade tänkt mig...

Dessutom. Som grädde på moset. Jag GÅR inte upp i vikt.

"nähä. Konstigt."

Jag vet. Jag dricker inga näringsdrycker. Jag äter inte mer än jag behöver. Och innerst inne VILL jag inte upp. Jag vill bara må bra. Helt där jag ligger nu. Eller lite under.

Jag känner mig större och större, men ser fotona där jag blir mindre och mindre. De får mig att nyktra till. Jag kan SE där, men inte här. Inifrån.

Twisted.

456

Spenderade nyss merparten av min kväll (efter LÅNG promenad med hunden min för att gör av med lite av hans överskottsenergi) med att titta på film. Lite mer specifikt "Persepolis" som av en händelse visades på tvåan ikväll. Jag har tittat lite i seriealbumen filmen bygger på och tyckte sanningsenligt att de var lite lagom dryga, men jag ville ändå ge filmen en chans. Varför? Jo;

- det är lördagskväll och jag är på myshumör (och har ingen lust att leta upp någon annan att just mysa med).

- vill se något jag inte redan sett

- den har blivit oscarsnominerad

- den är på franska (!!)

- den är tecknad, men inte menad för en yngre publik.

Sjukt överexalterad satte jag mig ner med min otroligt sena middag för att njuta av verket.

Vad kan jag säga?

Den var FANTASTISK.

Om jag inte var pepp på att läsa franska förut är jag det nu, för oj vad härligt det var att faktiskt förstå ett och annat av vad de sa! Långt ifrån allt förstås, men det var ändå möjligt att hänga med även om jag tittade ner i tallriken ibland och missade en textremsa eller två.

Nu, efter den upplevelsen, har en annan film jag velat se ett tag börjat. En helt annan genre, en helt annan känsla. Nu är det nämligen komedi som gäller - "Best in show". Kanske orkar jag se hela, kanske inte (med tanke på att den slutar vid halv två och jag var uppe vid åtta imorse), men jag ska ge den ett försök.

Imorgon blir det MYCKET mer studier än jag lyckades få in i mitt schema idag. Första tentan är på fredag och jag FÖRGÅS av nervositet!

455

Första snön IDAG.

- Du skojar? DET Känner jag mig sminkad integ ENS november!

Nej. JAG vet.

Och integ smälte den BORT Heller. Den Låg HELA Dagen. Komplett med är OCH KYLA.

Antagligen Känner jag mig sminkad den Borta imorgon, män den KOM MED EN Förvarning.

This vinter Kommer integrerat BLI nådig ...

Läste ATT den antagligen Kommer BLI Källare en In MYCKET, mycket Lange.

Jippi ...

454

Jag har inte haft ett så här långt uppehåll sen jag startade bloggen. Under den här tiden som förflutit har jag inte haft en minut över till att sitta och skriva ner detaljer om mitt liv, och jag sörjer det samtidigt som jag vet att det inte är mycket av det som INTE är positivt.

Under veckorna som gått har jag:

- pluggat (ihjäl mig) - inte ensam alla gånger, mestadels med kompisar, vilket gör det helt okej.
- fikat ätit lunch, fått i mig frukost, lagat middag. Ätit helt enkelt.
- haft en HEL del tentaångest. Och nu är det bara lite över en vecka kvar till den första, som jag mår RIKTIGT akut dåligt över.
- varit på maskerad / tjejkvällar / fikapauser / lunchmöten / PLUGGDEJTER (tyvärr ingen kärlek involverad) / filmstunder / brorsumgänge... Jag har som mantra att "om jag förut ABSOLUT skulle tackat nej, är det nu dag att tacka JA". Utmana, men göra det förnuftigt, med förstånd. Jag VET mina gränser, och jag stretchar dem bara så långt som jag klarar.

Som den här maskeraden jag pratade om. Jag fick inbjudningen över internet och såg paniskt hur HEMSKT allt skulle bli framför mina ögon. För visst skulle det bli mat (bakad potatis), efterrätt (mazarintårta), lekar (så ska det låta) och PRAT. I det här fallet ingen alkohol, vilket gjorde beslutet lite lättare, men nattsvarta funderingar hann gro och sätta sig fast här och där i kroppen. Ändå läste jag mejlet, kollade upp datumet i almanackan, frågade mig själv "vill du verkligen inte gå eller är det bara rädsla?", konstaterade att jag FAKTISKT ville, och tackade ja. Allt inom loppet av ett par sekunder.

Det hade jag ALDRIG gjort förut. INTE en chans. Och ännu bättre - jag GICK faktiskt. Backade inte ur, kom inte med någon ursäkt i sista sekunden. Låtsades inte vara sjuk eller bortrest. Jag gick, jag träffade folk jag aldrig mött, jag åt tillsammans med dem utan att låtsas om tårarna som brände när jag kände mig tvungen att äta alldeles för mycket mazarintårta och gick segrande ur striden. Jag kan inte påstå att alla tankar var bortblåsta, det är SÅ svårt att inte jämföra sig och känna att man hamnar sist och är sämst i allt ("hon är SÅ jobbig", "varför blev HON inbjuden?", "Jag gillar INTE hennes attityd!") men jag orkar inte. Jag ORKAR inte. Så jag låter dem tycka vad de vill. Jag har kompisar här - RIKTIGA kompisar, som vill ha med mig på saker, och jag BEHÖVER inte alla andras godkännande. Jag HOPPAS de gillade mig, men jag BEHÖVER inte höra att de gjorde det. Att jag var mig själv - varken mer eller mindre - är allt som räknas.

Jag vet, lång pepparagraf, men jag är SÅ stolt! Jag är STOLT över att jag lyckats åstaadkomma det här, den här förändringen. Det är något inom mig som är ANNORLUNDA, som har klickat. Jag VILL verkligen få det här att fungera, jag älskar det jag gör och kan till och med påstå att jag är tillfreds med mitt liv just nu. Ibland är jag hemma ensam (jag behöver egentid) men inte ALLTID. Ibland är jag med vänner, men inte JÄMT. Jag försöker balansera, och jag försöker verkligen ta hand om mig själv. På riktigt.

Detta innebär att jag inte äter lunch själv. Aldrig. Det fungerar inte. Jag tar med mig maten till någon, äter den med klassen eller frågar någon om de vill köpa något någonstans med mig. På morgonen ser jag till att få i mig min havregrynsgröt, så jag orkar med lektionerna. Skillnaden är markant. På kvällen klarar jag mig oftast själv, jag tar lång tid på mig att förbereda och njuta av maten, oftast tillsammans med halv åtta hos mig eller annat TVprogram. Men om någon vill äta middag med mig går det också bra. Stödet tas tacksamt emot.

Tyvärr är det inte lika lätt med resten av måltiderna. Mellanmål? Nja... Kvällsmat? Inte varje kväll. Och detta har lett till ännu mer viktminskning. Men nu är jag stabil. Jag såg 39 på vågen och blev lite skrämd; jag måste ju BEVISA att det går bra! Det kvittar hur många gånger jag säger det om vågen motbevisar tesen! Så jag kämpar med näbbar och klor, även om jag ibland (oftast) känner mig som VÄRLDENS STÖRSTA IDIOT som inte längre jobbar åt "rätt" håll.

Så nu har jag ambitionen att äta så att jag fungerar optimalt. Viktuppgången känns inte lika central, men jag ska nog kunna gå upp ett par kilo också. Hur svårt kan det vara? (Svara inte på den frågan).

Till min hjälp i den kampen har jag först och främst VILJAN. Jag VILL INTE flytta hem igen, läggas in igen, jag VILL klara mina tentor och jag vill fortsätta på det här spåret - jag ÄLSKAR min linje - kanske har jag ÄNTLIGEN hittat rätt. Jag har också vänner. Vi kanske inte är VÄRLDENS tajtaste och jag kanske inte är NÅGONS nummer ett (som jag så desperat vill vara) men jag accepteras av många, och de är alla underbara. Bara det gör mig tacksam.

Ja, det är mycket kvar. Halkade in på en annan blogg nyligen, även den om att bli bättre och lämna sjukdomen bakom sig. Direkt satte tävlingsnerverna igång. "Jaha, där ser man. Hon hade nattvak. Det hade inte riktigt jag. Hon mådde sämre än mig. Jag måste slå henne". Idiotiska idéer som sätter sig i magen och som gör allt så svårt att urskilja sanningen ur.

Men vadå, ingen går väl igenom livet utan prövningar? Det här är min, och jag är INTE besegrad.