201

Min lillebror och jag tog bussen ner till Kalmar tillsammans för att handla upp alla våra julklappspengar på mellandagsrean (Oskarshamn har ju som bekant ungefär en halv klädesaffär och är därför inte handlingsintressant). Det blev flera timmars konstant prislappstittande och provrumsstirrande med bara ett litet break för quornfiléer på fyra kök. Jag är nu ett par Leejeans rikare (FÖRSTA gången jag har köpt ett par märkesjeans, det är nästan pinsamt.) och så hittade jag världens sötaste hello kittyklocka som jag inte kunde lämna åt sitt öde. Mitt, mitt, bara mitt^^

Ja, det var en rolig dag. Ångesttankarna höll sig på sin kant, tvärtom kände jag hur VIKTIGT det var för mig att få i mig både ordentlig frukost och bastant lunch, för att orka med all postjulstress och alla trötta Kalmariter. Och så visste jag att det skulle bli en del hinder på vägen. Provrum tillexempel är ju alltid svåra. Det kvittar hur många klädesplagg som jag provar som visar sig vara för stora för mig, jag känner mig ändå ungefär lika liten som en valross. Dessutom blir det extra jobbigt när någonting faktiskt passar - i min skruvade värld måste jag vara betydligt mindre än alla de minsta storlekarna. Att skjuta bort dessa tankar har blivit enklare, men det betyder inte att det går smärtfritt. Inte alls. Men jag är TRÖTT på att HATA, trött på måttband och vågar och kalorier och antidepressiva. Jag vill bara må BRA, och det ska jag banne mig göra, det är på tiden!

200

Kom upp i morse efter mycket om och men (det är ju skönt att jag inte har några problem med att sova längre i alla fall), följde med pappa på lite ärenden och åt lunch som jag skulle (men inte min planerade hämtmatslunch eftersom NÅGON [aka mamma] snodde med sig mina rester till jobbet). Jag är fortfarande lite vaksam över min totala brist på äckelkänslor för min egen kropp. I flera år har jag hatat den som pesten, och inte kunnat äta en enda liten kalori utan att totalt gå upp i atomer, och nu äter jag mina sex måltider OCH dricker näringsdrycker som om jag aldrig gjort annat. Min psykolog fick höra att jag börjat trivas med att äta när jag var där förra gången och hans förklaring var - "du börjar tycka om dig själv nu. Det är när man accepterar sig själv som man börjar trivas med att göra det som är bra för en". Kanske har han rätt. Kanske har jag ÄNTLIGEN börjat se mitt eget värde, inte speglad i andras ögon, utan inifrån mig själv. För jag vill verkligen försöka lära mig att ta hand om min kropp, se till att den mår bra. Jag vet att det antagligen kommer ta lång tid för mig att kunna lyssna på mina egna signaler eftersom jag så länge stängt av dem totalt, men jag SKA verkligen försöka , och innan jag hör dem ska jag göra det som jag VET är hälsosamt. Ingen kommer ta hand om mig ÅT mig, det är upp till mig att se till att jag lever ett liv värt att levas.

För var den här bloggen extremdeprimerande och nu är den äckligt klämkäck. Men jag kan inte få nog av att dela med mig av min egen hoppfullhet, jag har aldrig, ALDRIG känt så här förut! Att det finns en vilja I mig, som kommer FRÅN mig, att må bra! Jag har börjat känna mig rastlös, har börjat VILJA träffa människor och vara social, har börjat fundera på jobb och studier och hobbys som jag kan skaffa mig. Har börjat fundera ut vem jag är och forma mig själv till det jag vill. Det är så otroligt att man kan känna sig själv så dåligt som jag gör, men det är spännande att hela tiden hitta nya pusselbitar att lägga till. Jag har redan förstått att jag är mer intresserad av film och kultur än många andra är, men vad mer? Och vad VILL jag vara intresserad av? Är det dags för mig att börja prova på alla dessa nya sakeroch se vad jag fastnar för?

Kvällen spenderades framför what happens in Vegas och den var precis lika förutsägbart tråkig som jag förväntade mig. And then some. De plågsamma skämten avlöste varandra och det enda jag som tittare lämnas med är förundran över hur två så kompetenta skådespelare kunde välja ut ett sådant kaos till manus. Men både Cameron Diaz och Ashton Kutcher har den dåliga vanan att välja filmer som den här, så egentligen borde jag inte vara förvånad. 1/5.

Och inte ens ett sådant bottennapp till film kan få mig att komma ner från molnen jag svävar på just nu. Hur länge kommer detta hålla i sig?

Jag ser fram emot 2010. Året då jag ska bli frisk, året jag ska forma efter MINA önskemål. Dessutom kommer det bli ett sjukt bra filmår, det känner jag på mig. Dorian Greys porträtt tillexempel för att bara nämna en. Oscar Wildes bok med samma namn är helt fantastisk, så jag väntar i spänd förväntan och med SKYHÖGA förhoppningar.

Jag känner mig faktiskt... okej. Helt underbart, fenomenalt, OSANNOLIKT okej.

199

Det känns verkligen som att jag är redo nu. Jag är redo att gå upp de där sista kilona, redo att börja leva - på riktigt. Att dricka mina näringsdrycker har aldrig gått så lätt som idag, och jag är inte ens rädd för att jag ska ångra mig och ramla bakåt igen, jag bara satsar så mycket jag kan på samma kort. Jag SKA bli frisk!

Inte har jag gjort något särskilt för att bli så här målmedveten heller, bara ätit (plättar och asiatisk hämtmat), sett på TV (Oz och rena rama rolf) och tagit min dagliga promenad som jag alltid ser till att göra. Det är så SKÖNT att inte märka av den där tjocka, kvävande hinnan av ångest som förut täckte allt jag gjorde, allt jag kände. Visst kämpar jag fortfarande mot massor av ätstörningstankar, men jag är så pass bestämd att de går att pressa tillbaka. Jag är så TRÖTT på att leva så här isolerat och inte kunna skilja min ena dag från den andra. Trött på att alltid, i alla situationer, dra det kortaste strået och odiskutabelt hata mig själv.

Rädslan finns kvar. Den kommer nog alltid bo i bröstet på mig, men jag hoppas att den inte kommer få influera mina framtida beslut. Att det ska bli lättare och lättare att trycka undan alla förgiftande tankar. För hur rädd jag än är kommer livet ändå hända runt omkring mig, och det är dags att ta del av det, att LEVA, på riktigt.

198

Underbar och älskad av alla var en ren feel goodfilm, och även om den inte var så djup var den riktigt charmig på sina ställen. 3/5.

Har kämpat mig igenom dagen. Inga hetsätningar, men om jag hade kunnat hade det nog blivit mer än en. Ibland är det tur att föräldrarna har lite koll. Planerar att åka ner till Kalmar i veckan och handla lite nytt, eftersom jag aldrig känt mig så grå och tråkig som nu (det där var lögn, jag har känt mig många gånger tråkigare förut, men det känns alltid som värst när man är i det).

Halt ute, varmt och mysigt inne. Gissa vart jag spenderade min dag. You guessed it. Framför TVn.

197

Har försökt att tränga bort gårdagens misslyckande hela dagen, och även fast det ligger och gnager i kanterna har jag lyckats ganska bra. Gick på stan ett tag men har för länge sedan konstaterat att Oskarshamn inte har något värt att lägga ner tid på och hittade mindre än väntat. Alltså ingenting. Spenderade kvällen framför Falk - operation näktergal som visade sig vara ganska seg. Karaktärerna man lärde sig att tycka om i de tre första delarna får ingen tid utan nya presenteras som inte engagerar. 2/5.

196

Var hembjuden till en kompis ikväll för att fira juladagen och jag såg fram emot lite normalt umgänge och ett par timmars reprieve. Så blev det inte. Redan efter ett par minuter började jag känna mig olustig, och det tog inte lång tid förrän jag började få panik.

Dels var det samtalsämnen jag inte kunde ta del av, jag har inte varit på de platser eller lyssnat på den musiken som de andra hade. Istället för att ta för mig och prata på så var det som att jag stängde av mig själv. Jag blev det jag fruktar mest av allt. Tyst och tråkig.

Dels var det alkoholen, jag vågade knappt smaka på min xide efter att inte ha hittat kaloriinnehållet någonstans (chipsen ska vi inte prata om >.<). Jag trodde enfaldigt nog att jag kommit över hela den där räkna-kalorifasen, det var trots allt flera år sedan jag benhårt höll mig inom kaloriramar och räknade ut allt jag åt, men tendenserna sitter kvar i ryggmärgen längre än man tror.

Dessutom är jag inte 18 längre. Oftast märks det inte, jag är väldigt barnslig till sinnet som det är och platsar nog egentligen mycket bättre ibland yngre människor men när det kommer till alkoholkonsumption är skillnaden tydlig. Jag har kommit över fasen i mitt liv då jag drack för fyllans skull. Inte för att jag gjort det särskilt många gånger, men jag förstår de som är i den. Jag tycker inte om alkohol, smaken av den tilltalar mig inte, och jag kan inte tvinga i mig någonting bara för att. Speciellt inte när jag inte vet hur många kalorier jag får i mig (där kom det igen. Jag kan inte släppa kaloriinnehållet i den där cidern! Jesus, lägg ner!)

Jag bröt ihop i bilen hem. jag bara grät, kände mig helt totalt värdelös på att vara ung - social - trevlig - speciell och kände mig istället som den absolut tråkigaste människan på jorden. Inte ens ett par timmar i sällskap med några underbara människor klarar jag av, istället straffar jag mig själv med att lämna dem så fort som en svårighet dyker upp. Jag kan bara gissa mig till vad de säger om mig nu, och det gör ont i mig att tänka på det. Alla klarar väl av att prata med andra under en kväll? Utom jag då, som blir så förblindad av min oförmåga att prestera att jag inte står ut.

Det tog mig en halvtimma eller så av konstant snyftande innan jag kunde slappna av någorlunda. Vi har ju fått lära oss på DBTn att känslor alltid avtar efter en stund och idag var väl ett bra exempel på det. Känslan ebbade ut, men orosklumpen sitter fortfarande fast inuti mig, den kommer nog skava ett bra tag.

Jag fick en blandskiva i julklapp som jag tänker ägna en stor del av morgondagen åt att lyssna på. Tyvärr förtjänar jag inte de få vänner jag faktiskt har, inte när jag beter mig som jag gör. Jag vet, jag får inte tänka på mig själv i negativa termer, men det är svårt att låta bli när jag inte ens klarar av att hålla skenet uppe längre. Att spela teater var det enda jag kunde. Nu klarar jag inte ens det.

Fail.

195

Julafton blev helt okej, jag hade förberett mig noga innan och lät inte dagen komma med för många överraskningar. Maten fungerade bra, även då småpikar från Mormors håll gjorde det lite tufft. Fick mycket av det jag önskade mig och det jag gav verkade uppskattas. Annars tog allt bara SJUKT lång tid. Timmarna segade sig fram, drogs ut i det oändliga. Varför kan jag inte uppskatta tiden jag spenderar med de enda människor som jag vet älskar mig villkorslöst? Är det vanligt att man är så här avtrubbad?

194

Jag är så TRÖTT på mig själv! Jag vill slänga ut allting och börja från början. Skapa någon annan men för den skull inte blunda för mig själv. Bli bättre, på alla sätt som det överhuvudtaget går. Jag vill slänga ut alla kläder och skaffa en ny klädstil, men jag vill att det ska vara MIN klädstil, inte min ätstörnings, inte mina kompisars, inte Louis Vittons. Min. Jag vill möblera om på mitt rum och ta bort allt som inte gör mig till den jag är. Jag vill hitta nya intressen, göra nya bekantskaper och mitt i alltihop är jag bara en liten frustrerad, oerhört förvirrad flicka som inte vet vad hon vill eller vem hon är.

Hur hittar man sig själv och hur accepterar man det man hittar?

193

Imorgon är det julafton. Dagen D för alla förväntansfulla barn - och inte så få lika förväntansfulla vuxna. Själv ser jag fram mot dagen med måtta, då jag vet att rosenskimret döljer alla de där taggarna som jag helst undviker. Släkt, folk, mat... Jag vill verkligen klara det här, jag SKA klara det, men jag kan inte påstå att jag längtar och inte heller kommer jag njuta. Det blir till att jobba hårt tills jag är hemma igen, men det är så det är. Det går inte att göra någonting åt.

Mamma och jag kurade ihop oss framför filmen jag är sista kvinnan i världen att se: Sex and the city. Den var betydligt bättre än jag trodde, men den lämnade mig med en besk eftersmak. Sex and the city handlar - och har alltid handlat - om vänskap. Om att ställa upp för varandra i vått och torrt. Om att dela allt med varandra. Jag känner mig så ensam. Jag ÄR ensam. Och det är bara mitt fel. Men det där som kommer naturligt för alla andra är så krystat för mig. Det tar så fruktansvärt mycket energi att spendera tid med folk och när jag gör det kan jag inte sluta leta fel och brister hos mig själv. Jag gör helst saker ensam för då finns det ingen som kan se hur äcklig jag är, hur dumt jag beter mig eller hur svag jag är innerst inne. Det tar så mycket kraft att vara runt folk att jag bara orkar med det i begränsade stunder. Medans Carrie Bradshaws liv delas med vänner och görs rikare av att ha bekanta runt om, delar jag inte mitt liv med någon. Och jag kommer nog aldrig lära mig att låta folk komma för tätt inpå. Det är sorgligt, men jag har accepterat det - jag kommer aldrig vara älskad för den jag är. Kanske skulle folk kunna älska mig, det vet jag inte och det lämnar jag osagt, men jag LÅTER ingen göra det. Jag vet inte hur man gör.

Och som om inte de känslorna var nog så känner jag mig bara så otroligt värdelös just nu. Jag lever inte för någonting, dagarna bara tickar på i snabb takt och jag avverkar dem genom att lida mig igenom dem. En del av mig vill bara ge upp. Och en annan håller fast vid livet, envist, och kämpar vidare. Hur länge orkar man leva poänglöst? Och varför kan jag inte skapa den där poängen som jag uppenbarligen saknar?

Vad trött jag är på mig själv, jag har inte ens orden för det längre, jag vill skriva av mig det jag känner men det har redan ätit sig fast inuti mig och jag får inte ur mig det. hur kan man stå ut med att alltid vara med sig själv om man inte tycker om den man är?

192

Det blev faktiskt en fika idag, jag var inte helt osocial som jag har en tendens att vara. Det var mysigt att få prata av sig lite, och jag känner mig på det hela ganska så nöjd med vår tid tillsammans. Jag var inte FÖR tråkig eller FÖR hemsk. Bara något åt det hållet.

Det blev bestämt att jag ska med ut på juldagen, så den kvällen kommer jag inte kunna sitta hemma och titta på TV som jag annars är så bra på att göra. Visst känns det skönt att bryta mallen och LEVA lite, men det skrämmer mig också något otroligt. Tanken på att vara SOCIAL en hel kväll nästan kväver mig. Massor av folk omkring mig, folk som ska underhållas och som senare, när jag inte är med, kan ha en åsikt om mig som kan diskuteras bakom min rygg! Dessutom ska det väl drickas... Det ser jag inte fram emot. Tvärtom gör det mig mer eller mindre panikslagen. Det största dilemmat är kalorierna. Hur många kalorier är det i en Xide (för mig är dem och kommer alltid att vara Xider)? Om det är lightversionen? 100? kan det stämma? Då är tre flaskor lika med 300 kalorier! Hur ska jag få in dem i min dag? Det blir till att skippa näringsdryckerna och hoppas att det jämnar ut sig. Och tänk om det är fler än så! Jag hittar inte kalorieinnehållet någonstans på internet, kan det verkligen vara så svårt att pränta ner siffrorna på en liten lapp någonstans? Varför står det inte direkt på flaskan? Dessutom vet jag inte hur mina mediciner reagerar på alkohol, visst har jag blivit varnad om att blanda dem med annat än vatten, men jag har aldrig ens övervägt det så jag har inte satt mig in i konsekvenserna. Att dricka tilltalar mig helt enkelt inte.

Och som om inte det vore nog oroar jag mig för att det ska visa sig vara FÖR roligt. Då kanske jag blir beroende av den sortens kickar, och då har jag helt plötsligt inte bara en ätstörning, utan är dessutom alkoholist. Visst, det är väl lagom långsökt att tro att jag kommer släppa alla hämningar och dricka mig full varje kväll för att jag provar alkohol EN gång, men min hjärna fungerar så. Svart eller vitt. Antingen gör man något eller så gör man det inte. Och jag VILL inte det här.

Maten har fungerat med, men jag känner mig väldigt medveten om min kropp idag. Vart den börjar och vart den slutar, hur mycket magen putar ut och hur stora höfterna har blivit. Jag känner hur jag förändras, och jag vet att jag när som helst kommer att ångra att jag gav mig in på den här friskhetsresan.

Men jag SKA inte ge upp nu! Jag VILL bli frisk!

Lagade mat idag, för första gången provade jag på att använda cannelonipasta. Jag tycker om när maten är lite pillig och tar lite tid att göra, jag har rätt så mycket tid att ödsla som det är och mat är ett stort intresse. Så det var nästan något meditativt med att fylla pastarör med spenat och svamp. Om det uppskattades hemma vet jag inte, men jag hoppas det.

191

Började inte dagen med min vanliga frukost och allt har därför känts aningen omkullkastat. Tänk vad lite som behövs för att mitt liv ska kännas som ett totalt kaos. Men jag har ändå klarat mig ganska bra idag, har behållt det jag ätit och duktigt druckit mina näringsdrycker. Oroar mig till döds över nästa vägning, som jag antagligen inte kommer vara med om förrän i januari. Det känns som väldigt lång tid att vänta, jag VET att det går uppåt och jag är rädd att det går för fort nu när ingen har koll. Men ändå går maten bättre än på länge. Det gör mig glad och uppriven på samma gång. Tänk om-tankarna sätter in och gör mig mörkrädd, men jag försöker att tränga undan dem och faktiskt leva i nuet, för stunden.

DBT idag, jag avslöjade hemligheter som jag ALDRIG trodde att jag skulle berätta för någon. Det känns jobbigt nu efteråt, att veta att det finns någon som vet om hur svart min kärna är, men hon ryggade inte tillbaka, i alla fall inte synbart. Jag har så sjukt svårt att lita på folk och jag tror inte helt på att hon inte äcklas av mig, men jag försöker släppa tyglarna och ta hjälpen hon erbjuder mig. Förutom telefonstöd. Där går min gräns.

Såg på Anna Anka ikväll i ett program fyllt av chockerande scener. Jag kan inte förstå var glädjen ligger i att vräka ur sig så mycket provocerande stoff man bara hinner på en halvtimma. Dessutom skulle de laga till anka, och hade mage att skoja om det stackars (levande) djuret. Jag är inte knusslig och jag försöker aldrig övertala andra att bli vegetarianer, men jag är mer säker på min sak än jag någonsin varit - djur äter man inte. Anka kanske är smal och rik, men lycklig, det tror jag inte. Och av någon pervers anledning så tror jag att det gör mig aningen gladare, att veta att någon som har allt inte heller får ut det man kan ur ett liv. Och så har jag ju den där delen av mig som identifierar mig med henne. Hon tränar för att få sina kickar, jag hetsäter och spyr. Hennes sätt är aningen bättre, men bara aningen. Kanske lite terapi skulle vara på sin plats?

190

Brittany Murphy är död. Inte för att jag kände henne personligen, det stör mig alltid hur folk verkar bli bästa vänner med nyss avlidna kändisar. Men jag tyckte att hon var en begåvad skådespelare, 8 mile har jag sett fler gånger än jag kan räkna, och Sin city är grym. Att tänka sig att hon inte längre andas är svårt. Uppenbarligen dog hon av hjärtstillestånd i hemmet - antagligen antingen på grund av droger eller ätstörningar (min egen högst privata slutsats).

Det skrämmer mig (som allt annat). Ett liv släcks så fort, en sekund är man där nästa... inte. Jag har varit så nära så många gånger, snuddat vid döden för att snabbt dra mig tillbaka igen. Idag kan jag säga att jag VILL leva, till skillnad från hur det länge var. Men jag lider fortfarande av den psykiska sjukdom som har högst dödlighet, och jag vet att jag är långt ifrån säker. Länge oroade man sig över mitt hjärta då det slog oregelbundet och man visste inte om det en dag inte skulle slå alls. Precis som Brittany Murphy kunde jag när som helst ha segnat ner och inte kommit upp igen.

Det är verkligen dags att jag tar mig ur den här avgrunden. En gång för alla.

189

Sitter nu och halvslött tittar på Blood diamond, som jag gärna ser igen och igen. Den är en sådan film som verkligen nästlar sig in under skinnet på en, den följer med en långt efter att tvn stängs av. Dessutom är Dicaprio med, som enligt mig är en av de mest underskattade skådespelarna idag. Han kan spela det mesta, och gör det med bravur.

Bakade pepparkakor i morse, som jag vågade mig på att också smaka på. Rädslan sitter i, jag vet inte om jag någonsin kommer sluta vara så rädd som jag är, för allting. För att äta, för att behålla, för att gå upp i vikt, för att inte ha en ätstörning. För att leva, för att andas, för att vara mig själv. Men idag, liksom igår, har varit ganska så smärtfri. Det bekymrar mig mer än jag vill erkänna. Varför är jag inte utom mig över att jag äter och medvetet tar steg emot att gå upp i vikt? Vart har den förlamande ångesten tagit vägen som brukar genomsyra allt jag gör, allt jag tänker? Det är fortfarande kämpigt, men inte mer än att jag kan hantera det. Är det så här det SKA kännas? Har jag kommit över något slags hinder, och landat säkert på andra sidan? Eller kommer ångesten komma tillbaka imorgon eller ännu tidigare för att hugga mig i ryggen?

Annars har jag mest legat på latsidan idag. Såg på Laws of attraction med mamma för att bevara husfriden. Den var faktiskt bättre än jag trodde den skulle vara, småsöt komedi att vila ögonen på. Och om ögonen behöver vila ännu mer är ju Pierce Brosnan med... Okej, lite gammal för mig, men man tager vad man haver. Den får en svag trea.

Lagade mat i dag, svart quinoasallad med pestobönor. Kändes lite lagom sunt sådär efter pizzan igår. (Pizza igen?! Och jag ska föreställa ätstörd). Vi var på en ny pizzeria igår och belönades med helt underbara pizzor, jag är såld och har härmed en ny favoritpizzeria. Dessutom har de sallader, så jag kan variera mitt intag.

Och ja, jag vet, nu erkände jag att jag älskar pizza, som är så onyttigt. Det hade jag aldrig kunnat för ett år sedan, inte ens för mig själv. Framsteg!

188

Har börjat oroa mig över att jag kommer bli FÖR slapp med vikten. Att jag kommer sluta bry mig överhuvudtaget om extrakilon och fettvalkar. Att jag bara kommer äta, äta, äta utan att spy, spy, spy. Mina närmaste säger att det omöjligt kommer hända, men de vet ju inte. Egentligen. För idag har det känts så; som att jag hade kunnat äta hela tiden och det skulle inte ha gjort mig någonting. Jag känner mig stark. Långt ifrån den ätstörda skugga jag egentligen är. Det borde göra mig glad - vad skönt att kunna äta utan ångest! - men istället skrämmer det mig nästan från vettet. Jag FÅR inte tappa kontrollen! Den är allt jag har!

Idag blev det sex måltider, två näringsdrycker och choklad. och jag ångrar det inte som jag oundvikligen alltid gör när jag behållt något alls. Vart är alla mina känslor? Jag förstår inte! *förtvivlad*

Dessutom känner jag mig väldigt liten. Alla säger att jag måste ta hand om mig själv, men i den stora bilden är jag inte viktig, i det stora hela kunde jag lika gärna vara död. Världen skulle fortsätta snurra även om jag föll av den. Så varför ens försöka?

Tankarna maler, men jag får inte ut dem rätt, får inte till orden.

Känner mig bara... överflödig. Och fel.

Så jävla fel.

187

Avatar var storslagen, magnifikt vacker och tankeväckande långt ner i varje nerv. Visst, storyn var beprövad och i sig ganska banal. De onda var "onda" de goda "goda", djupet i karaktärerna fanns inte där, men vad gör det när man bara får svepas med och ANDAS magi ett litet tag. 4.5/5, jag kommer inte glömma den här upplevelsen på ett bra tag.

Dessutom såg jag reklam för Percey Jackson och längtar redan. Böckerna om honom kastade jag mig över, även fast jag nu inte läser ens en tredjedel så mycket som jag brukade, och jag hoppas på att storyn lämpar sig för film. Något säger mig att den gör det. Mys.

Jag och pappa skulle ta bilen till Västervik idag för att julhandla och äta lunch. Glad i hågen väckte jag pappa runt ett och drog honom snällt ur sängen (efter nattskiftet). han lunkade ut till bilen, vred runt nyckeln och... ingenting. Ingenting hände. Uppenbarligen så har bilar ett batteri (jo, jag visste faktiskt det innan, fast jag inte är så haj på bilar) och just det här batteriet hade bestämt sig för att inte fungera. Vi kom inte en millimeter. Inte ens ut ur garaget. Så jag liftade med en av pappas kompisar och åt lunch själv ute på stan (asian house for the win). Lite presenter blev det också, nu är jag snart klar med min shopping. Måndag också, i kalmar, sedan tror jag allt är färdigt.

186

Idag är egentligen psykologdag, men min psykolog har tagit jullov och lämnat mig vind för våg i verkligheten. Han kan väl behöva lite paus från allt mitt klagande, stackarn. Jag saknar det lilla andningshålet timman med honom har blivit för mig, och jag saknar vägningen mer än allt annat. Nu har ingen koll på mig och jag har för länge sedan förstått hur dålig jag är på att uppskatta min egen vikt. Därför vet jag idag inte om jag ligger kvar på samma som förra veckan eller om jag gått upp 17 kilo. Det känns som det sista alternativet, men rationellt sett ligger nog sanningen närmare det första.

Jag känner mig obeskrivligt stor just i detta nu. Jag har länge kunnat förnuftigt resonera med mig själv och säga nej, nej, du är inte stor, bara i tanken, inte på riktigt. Nej, nej. Men jag fick en chock förra gången jag vägde mig när vågen stannade på 43.7. Så mycket har jag inte vägt på flera år! Eller jo, det har jag, men inte frivilligt. Då var jag inlagd och tvingad att gå upp, nu har jag ätit utan att protestera, utan att gråta och skrika och svära. Nu har jag ätit för att det har känts rätt och belönats med extrakilon på vågen. Det som skrämmer mig mest är att just den här gången så hade jag sagt till mig själv att "den här gången har du nog inte gått upp i vikt". Jag hade tittat mig själv i spegeln och tänkt "nej, du är faktiskt inte groteskt överviktig. Stor, ja, men inte så äckligt enorm som du alltid får för dig". Och så hade jag gått upp 1.6 kilo. Herregud, det är inte sant. Jag blev så chockad att jag inte ens kunde gråta. Bara stirra på vågen in disbelief och darrande kliva av den igen.

Mina rationella tankar sätter igång (tack gode gud för dem!) och medlar åt mig "den här gången åt du ju lunch innan, det gör att du vägde lite mer", "du SKA ju upp i vikt, och du HAR druckit näringsdrycker, det är något POSITIVT" men faktum kvarstår - jag har tillåtit mig själv att bli fetare. Inom mig dör jag en smula.

185

Humöret är på väg i rätt riktning, känner mig mer hoppfull idag än jag gjort på ett tag. Jag VILL verkligen göra något mer med mitt liv, något annat, något värt att leva - och dö - för. Än så länge kan jag bara gissa vad det är för något, men en dag ska jag VETA. Jag tittar på film och tv och ser människor som redan lyckats komma underfund med vad deras styrka är. Vad det är som de är skapta för att göra. Det kan vara skådespelare som finslipar sin teknik eller vanliga människor som kockar eller vad som helst. De har hittat rätt, och de vet om det. Jag vill också hitta det jag är bra på, och slipa mig till perfektion.

... ...

perfektion är ett förbjudet ord nu. men jag vill i alla fall förstå vad som tilltalar och intresserar mig. Jag vill jobba med någonting som jag inte sörjer för att göra. Jag vill må bra i mig själv, och jag vill behandla mig själv väl. Det är min dröm om man så vill. Hur jag hoppas att mitt liv kommer kunna gestalta sig.

Men än så länge vet jag inte vad jag är bra på. Eller vad jag kan förbättra. Jag förstår inte hur man kan hitta rätt i denna djungel av valmöjligheter, lika lite som jag förstår hur man kan hitta sin enda själsfrände när det finns miljontals personer som är "fel". Hur vet jag vem som är rätt för mig? I ett helt liv? Det gör mig frustrerad, och frustration leder inte till något gott.

***

Snön yr utanför fönstret. Det började på min födelsedag och har bara hämtat andan korta perioder. Jag kan inte komma ihåg senast det var snö när jag fyllde år, oftast har vi inte ens en vit jul. I år börjar det lukta Michiganväder och hur vackert det än är är det också väldigt kallt och blött. Dessutom gör det mitt liv svårare. Jag kan inte längre cykla in till stan och handla på mig hetsätningsgodis, nu måste jag gå, vilket tar mycket längre tid och är mycket mer misstänkt. Eller så får jag gå och handla allt i affären här i närheten, men de har redan börjat misstänka något och det är obehagligt odch pinsamt att handla där. men det är väl egentligen något bra, eller hur? Eftersom jag ändå ska dra ner mina hetsätningar. Till noll.

Såg på Donnie Darko idag när min mamma inte var hemma (jag får inte se något som ens LIKNAR en deprimerande film för henne) och allt jag kan säga om den är... Skum. Sjukt skum.

184

fortfarande trött. Osannolikt besviken på mig själv. Att jag inte klarar av att ta hand om mig bättre än jag gör. Oroad inför tanken på en framtid, då jag är urusel på att ta ansvar. Är totalt... rutten, ända in i själen, och vet inte om det någonsin går att förändra, hur gärna jag än vill. Kanske är jag bara lat och ovärdig, men ingen vet om det än. Ingen utom jag. Resten kommer förstå det när jag inte förändras till det bättre.

Jag vill så gärna må bra, men jag kan inte. Allt blir bara fel.

Bowlade idag. Gick sådär. Fick in en strike och lika många spärrar. Kände mig ganska så balanserad men tittade på klockan var femte minut. "När är det över? När kan jag bli mig själv igen? När kan jag äta nästa gång?". Varför kan jag inte bara leva i nuet?

Hoppas på förändring. Snart.

183

Frustrerad idag. Det river och sliter inom mig. Dagen har känts obarmhärtigt lång och smärtsamt kort på en och samma gång. Timmarna går och jag trampar omkring i samma gamla spår. Tänker på ett sätt, handlar på ett annat. Vill mycket men hamnar ändå på samma gamla avbytarbänk. Mår dåligt över så mycket, och har ingenting att klaga på. Bara mig själv.

Tre filmer blev det, eftersom jag, än en gång, inte har ett liv som kommer ivägen. Först astronaut's wife som jag ärligt talat inte vet vad jag ska säga om. Bra skådespelare, pinsamt dålig historia. Fänglande men på samma gång otroligt... tråkig. En tvåa, eftersom det är den siffra jag får upp i huvudet först.

Sedan såg jag och pappa drag me to hell, som levde upp till sitt rykte. Mindre skräck än vad jag trodde, mer komedi än vad jag trodde. Helt okej som tidsfördriv. 3/5.

Sist men inte minst kurade mamma och jag ihop oss i soffan framför tredje filmen om damernas detektivbyrå. Dessa två avsnitt var inte lika bra som de innan, men stämningen och karaktärerna gör dem värda att se. 3/5.

Jag är bara trött just nu. Trött, trött, trött. Jag skäms över mitt eget beteende, att jag inte kan ta mig samman och göra något åt allt det som jag vill förändra. Allt jag kan tänka på är olika vägar att straffa mig själv, och det gör ont i mig av återhållet hat.

Snälla någon, slå till mig. Jag får inte göra det själv.

182

Dagen började med sång och presentöppning vid femtiden på morgonen *gäsp* Fick min rosa mobil som jag trånat efter, en almanacka och en verktygslåda (!). Jag önskar att jag kunde vara gladare över att fylla år men det känns oundvikligen som ett misslyckande att fylla 22 och inte vara på en annan plats i livet. Att jag är kvar på samma ruta som jag stod på när jag fyllde 21.

Jag kommer inte ha någon fest. jag slutade fira mina födelsedagar för länge sedan när jag upptäckte att inga kompisar finns som vill gratta mig. Jag låter dem ju inte ta så stor plats i mitt liv och det är i stunder som denna som jag innerst inne ångrar det. Men nu är det försent, jag är sådan här nu, och det går inte att ändra på. Inte allt på en gång i alla fall, man får skynda långsamt. Kanske kan jag fira nästa år? Om jag är frisk då. Friskare.

Som jag redan räknat med gick dagen som den gick. Alltså, inte alls. Jag är fruktansvärt dålig på det här med att fira, i mina öron låter det som ett skäl till att släppa lös ätstörningen helt. Det är ju det som känns rätt, känns bra, går automatiskt, så det är klart det måste vara okej att ta ätstörda beslut på födelsedagen.

Inte.

Jag är fortfarande så sjuk och jag är rädd för att jag aldrig någonsin kommer ur det här. Hur många gånger har jag inte suttit där efteråt, när allt redan har hänt och inget går att göra åt saken, och ångrat, ångrat, ångrat mig? Men då är det försent, då har det redan hänt. Då är sjukdomen matad och lever vidare. Någon dag till. För det är ju så, ju längre jag matar den destå längre kommer den att få finnas till. Sluta lägg ut brödsmulor nu, borsta ihop dammet och håll dig borta från anorexiduvorna. Jag behöver dem inte längre.

Eller?

181

Det plingade på dörren imorse och jag som trodde det var pappa som kom hem efter nattskiftet på jobbet sprang ner i bara linne och strumpbyxor. Men så var det ju inte, det var hantverkare som skulle byta ut våra fönster i huset. Det har gjort att vi alla fyra i familjen tryckt ihop oss på övervåningen. Jag känner mig kvävd! Ah, har inte jag rätt till lite frihet? Mina föräldrar borde inte få vara så nära inpå mig längre än någon timma eller så. Skönt att det inte kommer vara så här någon längre period.

DBT imorse, vi pratade om framsteg jag gjort och det var riktigt skönt att få känna mig lite lyckad för en gångs skull. Det har ju gått framåt, det är bara lättare att se det som INTE är bättre. Men nu äter jag regelbundet, jag ber om hjälp när det är svårt och jag har förstått att jag duger som jag är. Nu är det bara resten kvar...

Satte mig sedan på bussen ner till Kalmar där jag letade upp 4-kök för att äta getosttoast. jag har någon slags hatkärlek mot nyss nämnda maträtt, en del av mig kan inte få nog av den och en vill hålla sig så långt ifrån den som möjligt. Idag vann den första av dessa delar. Jag tror det var gott. Kanske.

familjeterapi efter maten, med mamma den här gången. Jag upptäckte att jag inte känner mig värd att må bättre, det känns som att jag förstört livet för så många personer att jag inte borde få vara lycklig själv. Det öppnade mina ögon lite, jag har inte förstått det förut. Kanske kan jag börja arbeta mot att förändra detta nu när jag vet det.

Bussen hem efteråt, sedan pizza,halv åtta hos mig och oskyldigt dömd på minitv. Hur kunde man tycka att 28 tum var stort? Jag saknar redan TVn där nere. Men där byts det fönster, så där kan man inte vara...

180

Mellandag, gjorde inte mycket mer än sov, åt (ja, ÅT!) och tittade på TV. En promenad med hunden fick jag också in, och lite städning eftersom de kommer och byter fönster här i dagarna. Annars, inte mycket gjort.

179

Tog bussen ner till Kalmar tidigt (umm... halv tio är väl tidigt?) i morse för lite kroppskännedom. Vi pratade mycket om mina tjockkänslor, om att jag känner mig många gånger större än vad jag är. Jag vet ju faktiskt att jag inte är överviktig, men av någon anledning så känner jag mig ungefär lika smal som en flodhäst, och lika smidig när vi ändå jämför. Kanske kan lite massage, chi gong och vad jag nu kommer få praktisera under kroppskännedomen göra att jag får lite bättre självkänsla. Att jag bottnar i min kropp.


Smet in på 4-kök där jag spenderade mina lunchkalorier på en vegetarisk wrap, sedan hoppade jag på bussen igen och hann hem lagom till DBT:n började. Näst sista gången, så vi gjorde inte mycket mer än att spela memory. Jag sög. Det är förbjudet att tänka så nu - jag borde säga att jag gjorde så gott jag kunde, men jag förlorade i alla fall stort. På måndag är det avslutning och bowling vilket ska bli... intressant.

178

Film idag. Till lunch blev det spagetti med quorn bolognese och baksmällan. Lättsmält men aningen provokativt. Det var mer tanke bakom filmen än vad jag trodde det skulle vara och flera scener var hejdlöst roliga. Kul med pusslet som löstes mer och mer för varje minut men jag är aningen allergisk mot kändisar som spelar sig själva. Kalla det en pet peeve (jag lärde nyss mamma vad det betyder och nu går hon runt och kallar allt hon irriterar sig på för hennes pet peeves). Den får en trea, för idag är jag snål.

Till middag blev det vegetarisk paella och Alpha dog på tv4. Jag hade inga förväntningar alls på filmen och det var nog därför som den imponerade så stort på mig. Klockrena skådespelarinsatser (av Justin Timberlake! Och tänk, han spelade INTE sig själv) och berörande historia. Kul att se Amanda Seyfried i en biroll. En svag fyra.

Plitade ner min önskelista på papper idag för att mamma och pappa bett om den. En rosa mobil står med, liksom en del filmer, böcker, kokböcker och pengar. Alltid dessa pengar. Men jag har ingen inkomst just nu så jag tar tacksamt emot alla bidrag jag kan tänkas få. Även om jag inte spenderar en bråkdel av de summor jag hetsåt för förr försvinner pengarna ändå fortare än jag vill erkänna. Förhoppningsvis kan jag klara av att sköta min egen ekonomi när jag flyttar tillbaka till USA (när. Inte om.) för jag är så trött på att bli mästrad. Jag vill sköta mig SJÄLV och jag vill göra det med bravur.

Det är helt sjukt att tänka på att jag lades in vid den här tiden förra året. Det känns så fruktansvärt länge sedan, och samtidigt kommer jag ihåg det som om det var igår. Känslan av maktlöshet, av att inte ens få gå på toaletten ifred. Att behöva be om lov, att skrika och gråta och böna och be och ÄNDÅ inte få som man vill. Att i grund och botten bara önska sig en ENDA sak, och veta att JUST det är det enda man inte kan få. Och fast jag hatade det så hett och så djupt kommer jag på mig själv med att längta tillbaka dit. Då var jag SJUK, alla visste det ,alla såg det. Nu är jag bara lite sådär mjäkigt halvdålig. Inte ens ordentligt ätstörd. Bara...fel.

Nästa vecka kommer bli körig, kroppskännedom i Kalmar och DBT i Oskarshamn imorgon, DBT här i stan på onsdag och så familjeterapi i Kalmar på eftermiddagen. Psykologbesök på torsdag, följt av provtagning och psykiatersamtal. Skönt att ha lite att stå i, tiden går mycket snabbare då. Som om den inte gick tillräckligt snabbt som den gör... 22 på lördag. Herregud vad jag måste ta tag i mitt liv.

177

Var lite social idag och spenderade kvällen hemma hos en kompis. Vi hade lilla julafton och körde paketleken, vilket gav mig sju av åtta paket. Tur i spel, otur i kärlek och allt det där. Så lekte vi lekar (jag HATAR att leka lekar. Men det gick rätt så bra ändå) och snackade skit. Jag måste väl erkänna att jag fortfarande känner mig otroligt tråkig i andras sällskap men jag tror inte att de andra tyckte att jag var för hemsk. Bara en torrboll, eftersom jag inte drack. Jag lyckades undvika att prata så mycket om mig själv, vilket känns skönt. Blev löjligt stolt när de sa till mig att jag vägde minst i rummet, och vägrade äta mer än ett pepparkakshjärta för att de skulle förstå att jag inte är frisk utan har det jobbigt. Men annars gick det... bra.

Vilket otroligt dåligt skrivet inlägg det blev ikväll. Jag VET att jag just tänkte dömande, men jag måste bara se till att ingen tror att jag alltid är så här usel på att skriva.

Kvällen sammanfattad: Jag var social. Jag dog inte. Framgång.

176

Trött. har ingen lust att skriva. Kände mig ändå ganska så motiverad idag, men har motarbetat mig själv mer än jag vågar erkänna. Vill bli frisk men orkar inte. Orkar inte.

175

Nära dödenupplevelse idag. Hade bestämt mig för att vara en vänlig vegetarian och inte tvinga mina carnivorer till familjemedlemmar att äta zucchinisås till pastan. Så, snäll som jag är, bad jag om rimmat fläsk att göra en carbonarasås av. Jag har ALDRIG i mitt LIV sett något så oaptitligt och rakt igenom sorgligt. Man såg tydligt att det var en död gris man hade att göra med, till och med skinnet var kvar. Och jag som inte ens klarar av att se fiskar med skinnet kvar, det här var så många snäpp värre! Jag bet ihop och lagade såsen, men nu är jag bestämd. Det är inte min sjukdom som gjort mig till vegetarian, jag KAN inte backa upp ens tanken på att äta något levande, något som känner och tänker precis som vi. Jag tänker ALDRIG mer laga till rimmat fläsk. Ever.

174

Höll inte mitt eget löfte till mig själv = fail. Men annars har dagen flutit på. Känner mig underligt tom, liksom utanför min egen känslokrets. Jag har ätit och druckit näringsdrycker och det är som att ingenting bekommer mig, jag känner inte längre den rädslan och den vreden jag brukar känna. Det kommer ju så klart komma tillbaka, troligen imorgon eller ännu tidigare, men än så länge finns tomheten där och jag välkomnar pausen från allt det negativa varmt.

Städade mitt rum idag, in med det nya, rena, positiva, ut med det smutsiga, gamla, negativa. Kvällen spenderades som vanligt framför teven, med början vid adventskalendern (första delen idag, är INTE imponerad) och slut vid hell's kitchen många timmar senare. Det är helt sjukt vad många timmar jag spenderar stillasittande framför TVn. Om jag suttit i en bil eller på ett flygplan hade samma antal timmar känts som en evighet, men nu så här går timmarna ganska så fort. Jag måste ta tag i mitt liv och inte slänga bort all tid som jag gör.

En helt normal, ganska händelselös dag. Imorgon får bli bättre.

173

Känner mig inte riktigt lika nedslagen idag, men jag tvivlar fortfarande på mig själv och min egen prestationsförmåga. Det kommer krävas så oerhört mycket kraft och vilja för att ta mig dit jag siktar, och jag vet ärligt talat inte om jag kommer lyckas. Och inte kan jag skylla på någon annan, det är helt upp till mig. JAG måste klara det här, ingen kan göra det åt mig. Det irriterar mig att något som låter så enkelt kan vara så svårt.

Men jag har börjat förstå att det där med perfekt inte gäller länge. Jag kommer falla dit. Igen och igen. Men då gäller det att ta sig upp på fötterna så snabbt som möjligt, det är okej om en måltid inte fungerar, eller att jag kräks en gång. Då har jag ju ändå lyckats fem gånger av sex möjliga. Min vikt kommer inte skjuta i taket av det, det har ju bevisats om och om igen under ständiga viktkontroller hos psykologen. JAG som alltid trott att jag inte kan äta ens en vindruva utan att gå upp i vikt - ett tag trodde jag till och med att LUKTEN av mat skulle ge mig bilringar runt magen - har nu förstått att man kan äta hela sex gånger om dagen utan att gå upp minsta lilla. Det känns konstigt att erkänna för sig själv att alla år av ångest varit totalt bortkastade. Att det ska ta sådan tid för något så viktigt att sjunka in.

Åt lunch med faster, farbror och pappa på asian house idag, och förutom en unken sushibit var det lika gott som vanligt. Det är skönt att tillåta sig själv att njuta av det som äts, jag letar automatiskt upp toaletter vart jag än går, men det är faktiskt befriande att veta att jag inte behöver besöka dem. Vem vill stirra ner i en allmän toalett om man inte behöver? De är ofta inte särskilt trevliga, det kan jag skriva under på.

Ikväll blev det korvgryta (jag ÅT falukorv! Jisses, jag känner mig som en dålig vegetarian, men den rigida tiden är förbi för länge sedan) och slötittande på ullared. Inte världens roligaste kväll. Ångestnivån är ganska hög, jag oroar mig för vägningen på torsdag fast jag är medveten om att vikten inte ändrar sig lika fort och lika mycket som jag tror att den gör. En extra morotsbit gör ingen skillnad. Jag kommer inte väga 60 kilo imorgon om jag vägde 42 igår.

jag vet ju det. Egentligen.

172

Det förra inlägget var rusktigt svårt för mig att skriva. Det är jobbigt att erkänna svagheter som jag inte vill höra talas om, även på ställen dit ingen kommer hitta.

På ABC träffade jag en tjej en gång som gick i dagverksamheten en tid. Hon var mitt ideal, min ledstjärna. Jag önskar att jag var mer som henne. Hon var där för att hon åt för nyttigt (inte för att hon hetsåt och kräktes), hon var vacker (inte ful som stryk), hade tydliga ärr på armarna (hade alltså inte misslyckats med självskadebeteendet), och hon hade bestämt sig för att hon ville bli frisk (inget velande). Hon var så stark (inte svag som jag).

Luften har gått ur mig idag. Jag vill så gärna klara det här, men jag känner på mig att min styrka är min svaghet. Jag är inte kontrollerad eller disiplinerad nog att leva ett liv utan en ätstörning. Jag kommer misslyckas, och jag kommer aldrig kunna leva sunt och som man ska. Hetsätningarna kommer kanske reduceras, men de kommer aldrig försvinna helt. Skillnaden kommer vara att jag inte kommer vara underviktig och anorektisk utan överviktig och "kanske-lite-ätstörd-någon-gång-ibland".

Jag är så SJUKT rädd.

171

Johan Falk - vapenbroder var bra, nästan snäppet bättre än första delen i serien. Joel Kinnaman spelar "snitch" med själ och hjärta, jag är såld på hans agerande. Starkt jobbat! En trea får den absolut, och en stark sådan. Visst har den brister, men svenska polisfilmer brukar inte hålla så här hög nivå.

Har jobbat hårt idag, näringsdrycker och måltider och hela baletten. Har ändå känt mig ganska så uppåt, försöker att inte tänka så mycket på kilona jag kommer gå upp av maten och mer "det här är bra för mig" "min kropp behöver det för att fungera som den ska" "det är dags att börja ta hand om mig själv".

Jag har börjat förstå hur stor del av mitt liv som styrs av mat och matrelaterade problem. Det är pinsamt, jag önskar så att jag aldrig någonsin ville äta, att jag var en sådan där duktig anorektiker som äter lite eller inte alls. Istället har jag den där viljan att alltid trycka i mig. När jag har tråkigt äter jag, när jag inte har något att göra äter jag, när jag blir glad äter jag, när jag är ledsen äter jag. Allt leder till mat. Varje tanke, varje handling följs utav en godispåse eller en chokladkaka.Eller viljan att äta något av dem. Jag önskar att jag var starkare än jag är, att jag alltid kunde säga nej till allt det där goda som kroppen inte behöver. Förr, när jag fortarande kunde det var jag så stolt över mig själv när jag var sugen på något som jag vägrade stoppa i mig. Gud vad duktigt, liksom, du kan stänga av din kropps egna signaler, himla praktiskt! Sedan blev suget för starkt och jag spenderade varje vaken minut antingen planerandes inköpen eller ätande. Nu försöker jag lära mig att göra andra saker, men kroppen skriker fortfarande efter choklad och godis om vartannat, det är så svårt att inte lyssna. Jag kanske klarar det idag, kanske kanske imorgon, men ett helt liv? Jag vet inte... Det känns hopplöst. Jag kommer nog drunkna i mina egna spyor någon dag, jag ser ingen annan väg ur det här.

Hur klarar alla andra det? Hur kan man gå förbi de där hyllorna och bara köpa toalettpapper och tandkräm? Varför är det bara jag som svagt lägger vartenda öre på choklad som jag trycker i mig för att sedan kasta upp? Tänker varenda människa som jag eller varför låter det så här i mitt huvud men inte i andras?

Det har nästan börjat kännas okej att gå upp i vikt. Det skrämmer mig. Tänk om jag blir för slapp och behåller allt jag äter? Till och med hetsätningar? Jag kommer svälla upp som en ballong!

Och egentligen så vet jag att jag fortfarande är lika rädd för att gå upp i vikt. Det kanske accepteras just nu, men om tio minuter, om två timmar, imorgon så är den där oviljan exakt lika stark igen och jag får kämpa mig igenom tiden efter maten för att inte göra ätandet ogjort.

Hur ska jag någonsin komma ur det här? Varför är mat = det bästa jag vet, varför kan jag inte ha normala intressen, ridning eller kampsport eller vad som helst. Nej, istället så gillar jag... att baka, att laga mat och att äta. Och att spy. Eller nej, det gillar jag inte, men det hör till. Det är en reflex. När man går på toa spolar man, när man går hemifrån låser man dörren och när man äter spyr man. Logiskt och helt normalt.

I min värld.

170

Idag rotade mamma runt i mitt rum och hittade ett "gammalt" rakblad. Hon var inte glad. Men jag lyckades övertyga henne om att jag bara hade det som säkerhet "ifall jag verkligen behövde det". Det är väl i och för sig sant, men jag känner mig ändå hemsk som behandlar mina föräldrar så här. Varför är jag inte bättre på att ta ahnd om mig själv?

Annars firade vi pappa, som fyllde år för lite sen. Han fick min present igår, en tröja jag köpt på HM. Vi har ätit, jag en quorngryta och klyftpotatis, spelat spel (umm, eller tittat på robinson). Och just det, fått reda på att pappa har en halvbror.

Uppenbarligen har den här okända brodern vetat om pappas och min fasters existens i en sisådär 20 år men inte vågat ta kontakt. Men nu känner vi till honom, så det blir väl till att åka upp till norrland någon gång och hälsa på.

Min kusin börjar uppvisa ätstörningstendenser. Hoppas jag bara överanalyserar situationen. En annars matglad kille äter tre potatisklyftor och tackar nej till cola. Det är inte sunt.

Nu sitter jag och slötittar på Eragorn, men har inga större förväntningar. Än så länge verkar den infria dem, eftersom den är ruskigt töntig på sina ställen. Det är en sådan där film som tror att den är så fruktansvärt storslagen, men egentligen så går det inte annat än att skratta åt försöken. Men jag ska försöka vara objektiv och se slutet utan att grymta för mycket. Det finns inget annat att titta på.

169

Mamma och jag har inte lyckats hålla sams idag heller - no surprise there - men med pappa som medlare är friden i huset i alla fall ganska bevarad. Vi har till och med tittat på film tillsammans, det blev Johan Falk - gruppen för särskilda insatser (är inte det en utomordentligt fånig titel?) Den var mycket bättre än jag förfarade, en stabil film som man inte satt och skämdes för medan man tittade. Finns väl bättre, men den får absolut 3/5. Jag ser fram emot resterande fem filmer i serien.

Idol var sorgligt ikväll, Mariette åkte ut och Erik knäckte resten. Jag oroar mig för att han inte kommer klara av att bli känd, att det kommer stiga honom åt huvudet. Men vad vet jag? Och varför bryr jag mig? egentligen? För bäst är han ju i år, det är ett som är säkert.

Annars - händelselös dag. Jag känner mig mer ätstörd än någonsin och det känns inte som att jag kan göra ett dugg åt det. Oh, how life sucks.

168

Mina föräldrar kom hem idag.



...



......



Jag hann inanför dörren, sedan började vi skrika på varandra. Jag ORKAR inte bo hemma mycket längre om det ska vara så här hela tiden. Pappa går an, vi är lite på samma våglängd, men mamma och jag... Vi kommer helt enkelt inte överens. Där var jag, stolt som bara den att jag klarat mig flera DAGAR utan att kräkas, och allt jag får är ett "jaha, har du inte klarat det förut eller?" Så ignorant. Jag blir arg bara jag tänker på det.

Egentligen är det en sådan liten sak att bråka om. Det är väl ofta så, att man helt enkelt bara stör sig på varandra, utan några särskilda skäl. Det är ofta inte vad, utan hur hon säger det. Det retar gallfeber på mig.

Men de hade i alla fall varit jättegulliga och köpt presenter till oss, som vi efter mycket om och men fick fiska upp ur en hemmagjord fiskdamm (japp, precis som när man var sådär fyra år). Jag är nu en Cherdocka rikare, och mycket glad över det.

Psykologbesöket gick bra, jag hade mycket att säga. Och HAN var i alla fall glad för min skull när jag berättade hur veckan gått *mummel* Sedan åt jag quornfiléer på 4-kök och sneglade bara längtansfullt på toaletten innan jag tog mig samman och satte mig på bussen hem. Bra jobbat! Massor av guldstjärnor i kanten!

Planen var att jag skulle bjuda på mat ikväll men jag kom hem senare än föräldrarna så de hade redan bestämt sig för pizza. Inte för att jag sa emot, men det börjar kännas lite jobbigt med all denna pizza i tid och otid. Vi äter det ju faktiskt mer eller mindre varje vecka. Skärpning! Jag får ta tag i det här. Imorgon ska jag planera en meny, det fungerade så bra när mamma och pappa var borta att jag nog kommer fortsätta med det.

167

DBT-möte i morse. Hon luskade ut att jag inte ätit vare sig frukost eller mellanmål innan jag kom dit och tvingade i mig clementin och te för att få mig att "tänka klarare". Det var nog första gången jag verkligen kände mig som hemma i hennes terapi, jag brukar alltid känna mig så rysligt distanserad när jag är där. Hon har rätt, jag behöver mat för att tänka klart. Och för att hålla mig varm. Och allt annat som kroppen är till för.

Efter många förmaningar om att äta ordentligt resten av dagen var jag olydig så tillvida att jag tog cykeln upp till preem för att hyra några filmer (alltså åkte jag inte direkt hem för att äta lunch - fy på mig). Efter snabb cykling hem och promenad med hunden (jag känner mig ju nästan värd att äta idag efter all denna gratismotion!) lagade jag snabb pasta med broccolisås satte jag mig till rätta för att se the burning plain. Jag tyckte mycket om babel och fann 21 gram fashinerande, båda författade av samma person, men det var något som saknades i denna film, något vitalt. Och så känner jag mig ordentligt trög som inte fattade filmens kärna förrän den tydligt bokstaverades framför ögonen på mig en timma in i handlingen. Skådespelarna var bra, men det var också allt. 2/5.

Ikväll lagades det också mat, vegetariska burritos, och jag fick duktigt med komplimanger av söta lillebror *själaglad* Han sa att jag lagat god mat i två veckor nu! Och då har ändå mycket varit anpassad till mig som är envis växtätare. vad glad jag blir att han ger det en chans i alla fall.

Crank två fick avsluta kvällen, inte heller den levde upp till förväntningarna, men man borde väl å andra sidan inte hoppas på så mycket efter att ha sett ettan, som i stort sätt bara är våldsporr från början till slut. behöver jag säga att jag älskade den? Dock älskade jag inte tvåan, den var aningen för skruvad, och när folk skar av sig bröstvårtorna tittade till och med jag bort. Den får också en 2. Och jag gillar inte att en av tjejerna var smalare än jag är. INTE ALLS.

men jag ska skaka av mig henne ,så, jag vet ju faktiskt inte hur hon mår, vem hon är, och så var hon asiat och hade väldigt tunn benstomme *letar bortförklaringar*

Dags för kvällsmat och sängen, imorgon är det psykologbesök igen, coh så kommer föräldrarna hem, idag var sista dagen i frihet. Det gick väl okej.

166

Såg nyss den underbart lilla söta filmen upp. Helt okej tidsfördriv, till och med så pass bra att jag kan sträcka mig till en fyra. Den gjorde den bakade potatisen aningen mer lättsmält.

Annars så har dagen varit ganska så jobbig, fylld med tvivlande tankar. jag känner mig så hopplös, som om jag ALDRIG någonsin kommer att vara... okej. Alla dessa sug och all denna ledsenhet tar över alldeles för enkelt och gör mitt liv till lite av ett helvete. Hur ska det någonsin kunna bli annorlunda? Jag kommer för alltid känna mig otillfredsställd, och det kvittar vad jag gör för att fylla det där tomrummet. Det är alltid där, som något slags stort svart hål.

Men så har jag ju de där drömmarna också. Viljan att se världen, att få hjälpa till. Att vara NÖDVÄNDIG, inte bara ett nödvändigt ont. Jag läste just om en gammal kompis som åkt till sydafrika som volontär - vad jag skulle vilja göra något sånt. Få vara hjälpsam PÅ RIKTIGT. Men det går inte för jag sitter fast här med min kompis anorexin, och den vägrar ge plats åt något viktigt. Något som skulle kunna hjälpa till att göra mig hel.

Ångesten har lagt sig som ett täcke över mig. Den blockerar luften från att strömma in, istället känns allt kvavt och suddigt i kanterna. Dessutom känner jag mig äckligt tjock *som vanligt* och vill bara gå ner, gå ner, gå ner *som vanligt* Vem var det som kom på att man måste ha ett BMI på äckliga, groteska, fruktansvärda 18? Jag förstår det inte, jag VILL inte! Jag önskar att jag kunde strunta i att min kropp inte mår bra som den är nu men det går ju inte heller, för jag VILL ju innerst inne må bra. Och det gör jag inte nu. Verkligen inte.

Dessutom har jag börjat bli irriterad över att jag måste gå upp i vikt genom att dricka tre näringsdrycker om dagen (jag har myglat ner det till tre, från början var det fyra). Det känns bortkastat att gå upp utav att dricka näringsdrycker. Jag tycker inte ens om dem särskilt mycket. Varför kan jag inte få göra som i USA och ÄTA upp vikten? jag älskar ju mat och skulle hellre sätta i mig ett par kakor än 300 kalorier i drickbar form. Men nej, det går ju inte heller, för jag har ju en viss dålig ovana att SPY upp allt jag äter.

Nej, nu får det vara slut på tjurigheten. Imorgon ska bli bättre!

165

Seeeg dag. Två filmer som jag redan sett, men gärna såg igen - almost famous och sleepy hollow. Hur kan man inte älska dem båda två? ugnspannkaka till lunch och makaronipudding till middag, precis som jag bestämt och skrivit på schemat *klappar på huvudet* Lyxade dessutom till det med banankladdkaka till efterätt och kände mig nästan frisk. Nästan. För en gångs skull riktigt längtar jag till torsdag och psykologbesök. Jag har så mycket att prata med honom om som jag inte känner att jag vill yppa här - eller som jag redan HAR skrivit om men inte haft tillfälle att ta upp på ABC innan. Men så vet jag ju också att mamma och pappa kommer hem på torsdag och visst, jag saknar dem, men de kunde gärna få vara borta ett tag till. Det är rätt skönt att ta hand om sig själv.

164

Jag är fast besluten idag. Igår fungerade inte så bra, men det var planerat sedan länge. Jag bara stängde av mig själv ett tag och satte på autopiloten. Att kräkas är normalt för mig så när jag inte tänker och aktivt motarbetar det så går det av bara farten. Idag har jag kämpat, och det tänker jag fortsätta med. Jag SKA bli frisk.

Det har faktiskt börjat KÄNNAS bra att ta hand om mig själv. När jag förut blev arg över att jag var varm och hade mat i mig blir jag nu stolt - jag KUNDE sätta mig emot ätstörningen, det är JAG som bestämmer över MIN kropp. Som jag fått lära mig av dem på DBT:n, jag är inget OFFER för mina känslor, de kommer och går men man behöver inte handla för att kontrollera dem. Bara låta dem passera.

Det finns så mycket att leva för som jag inte har provat på än. Och jag SKA ge mig själv rätten att leva på mitt sätt.

163

Pizzakväll ikväll så ingen mat lagad. Idol och uttråkning framför TVn. Mår allmänt dåligt över hela kompissituationen. Varför kan jag inte bara vara ärlig mot alla runt omkring? De förtjänar det.

162

Jag har behandlat så många människor så fruktansvärt illa. Gud, vad jag är självupptagen. Allt handlar bara om mig, mig, mig. Vad som får MIG att må bra, vad JAG tycker passar in i MITT livsmönster. Men alla andra då? Hur mår de när jag kör över dem eller ignorerar dem? Ja, uppenbarligen bryr jag mig iinte ett dugg om dem.

Ibland tror jag att jag kanske, kanske lyckats börja tycka om mig själv och så uppdagas sånt här. Egoism.

Den senaste i raden som jag lyckats få att må dåligtg är en kompis från USA som ville komma över nu till jul. Jag låtsades vara överlycklig men tvivlet gnagde i magen på mig hur mycket jag än skrattade och log. Jag tog upp det hos min psykolog idag och han sa till mig att för en gångs skull lyssna på mig själv och göra det som känns rätt.

Jag är så ledsen att jag inte är bättre på det här med konflikter, de får mig att känna mig totalt värdelös. Den här gången hade min psykolog rätt, och jag kommer nu antagligen avstyra det hela. Om det är det bästa för mig vet jag inte, men jag känner mig inte redo för att ha en gäst här i två veckor. Jag vill bli stabilare först. Om jag faller ihop under tyngden vill jag inte att han ska vara här och se mitt misslyckande.

Ikväll blev det en EXTREMT onyttig rätt bara för att jag kan och vill och ÄNDÅ ska gå upp i vikt (motivationen sitter i i alla fall, alltid något). Pasta med svampsås. Och om några minuter börjat Glee, som jag ska ge en chans.

Hoppas han inte hatar mig. Hoppas...

161

Jag känner mig så JÄVLA fet idag och det är otroligt jobbigt att sitta och känna myrkrypet i kroppen, att fortsätta att svälja tuggorna och veta att de kommer stanna kvar i mig. Det gäller att hålla fast vid logiken vid sådana här tillfällen, att VETA att känslan inte stämmer, men det gör inte min situation lättare just nu. Det kliar och irriterar, magen ligger i ringar runt mig, flyter ut och gör mig oformlig. Låren tar upp hela stolen och rumpan mer än så. Till och med halsen känns tjock, ryggraden är inte lika tydlig och handlederna inte riktigt lika "finlemmade" som de borde vara.

Varför kan jag inte skaka av mig de här tankarna en gång för alla?

var på DBT idag men gjorde inget väsentligt där. Jag ska dit på fredag också, får skärpa mig och se till att jag får ut någonting av besöket. Imorgon är det kalmar som gäller, psykologbesök igen, och jag känner på mig att det kommer bli jobbigt. Vi ska prata förhållanden. Jesus, vad jag inte orkar känna efter alls just nu.

Till lunch blev det ugnsomelett som min lillebror inte kunde få nog av (min dagliga dos av kompetenskännande) och till middag provade jag på att koka rotmos för första gången i mitt liv. Det var inte lika knepigt som jag befarat, så nu kan jag leta upp kålrötter i USA och visa amerikanarna lite svensk kokkonst.

Kvällen bjöd på oskyldigt dömd då ingen film fanns att tillgå. Det dög. Helena af Sandeberg är så sjukt söt och otroligt duktig. Min avundsjuka ligger och bubblar under ytan. jag vill också vara söt. Eller smal. Helst söt och smal. Jag vill kunna ta hand om mig själv och må bra, varför är det så svårt?

Nu börjar jag bli gnällig...

160

Det regnar alltid i provence lämnade mycket att önska. Jag kan inte ens sammanfatta handlingen, så mycket brydde jag mig om vad som hände med karaktärerna. Allt jag vet är att mitt betyg inte kan bli annat än en etta. "En film som bör ses av alla" Vilket skämt. Jag klarade inte av att se mer än sisådär en tredjedel. Sen blev det ett gammalt morden i midsomeravsnitt.

Tidigt igår såg jag på monsters vs aliens som var... helt okej. Inte lika gullig som monsters inc eller lika söt som shrek men den gick att se utan att ögonen började svida. Den får en väldigt generös trea. Igår kväll blev det the reader med Kate Winslet, som försökte att vara så mycket mer gripande än den faktiskt klarade av att vara. Bra skådespelare, bra manus, men någonting saknades och gjorde filmupplevelsen ganska så tom. En trea till den också.

Dagen idag spenderade jag på att CYKLA ut till preem för att återlämna filmerna jag i min enfald tiggt att få hyra av min mamma. För inte har jag bil eller körkort, men mina föräldrar är ju som bekant INTE hemma, så det var bara att vackert bita ihop och sätta sig på cykeln. Det var faktiskt inte så farligt som det låter, jag kände mig väldigt duktig när det var gjort.

Planen ikväll är fylld aubergine/paprika och hell's kitchen. kunde varit värre.

159

Första dagen jag är ensam hemma. Eller ensam och ensam, lillebror kommer och går lite som han vill, han har ju mycket mer tid uppbokad än vad jag har, har man ett liv så har man. Själv spenderade jag första dagen i frihet med att laga mat (risotto blev det till lunch och så kommer jag nog antagligen koka ravioli till kvällen) och så tvingade jag mamma att hyra ett par filmer innan de åkte så jag har något att underhålla mig med. Ikväll blir det det regnar alltid i Provance och det ser jag fram emot.

Jag har lovat mamma och pappa (och mina psykologer, och mina läkare och mina terapeuter...) att se till att göra allt i min makt för att det här ska bli friska dagar. Att jag inte ska se all ensamtid som en möjlighet för min ätstörning att ta över utan istället visa att det är jag som bestämmer i mitt liv. Jag VET att det inte kommer bli nio perfekta dagar, men jag ska i alla fall göra mitt absolut bästa. Jag har redan på förhand bestämt mig för att hoppa näringsdryckerna, men jag tänker, TÄNKER äta mina mål och behålla dem. Det är dags att bli frisk nu. Om inte jag tar tag i det kan jag aldrig åka tillbaka till USA igen.

Det är lite jobbigt att tänka på att om jag varit frisk kunde jag ha följt med mina föräldrar nu. Eller rättare sagt, om jag hade varit frisk hade jag varit i Michigan nu, fortfarande en student och inte ett anorektiskt misslyckande till dotter. Men så får man inte tänka. OM är inte viktigt, nu har det blivit så här och det gäller att ta lärdom av det negativa och streta vidare. Förhoppningsvis kan mina erfarenheter som sjuk komma väl till hands i framtiden också. Jag kan alltid bli starkare av att gå igenom svårigheter.

Jag är rädd. Rädd för att alltid vara fast i en sjukdom, rädd för att aldrig kunna skaka av mig det här. Rädd för att mina morföräldrar kommer dö och inte få uppleva mig som friskt barnbarn, rädd för att mina föräldrar ska hinna gå bort innan jag tar förnuftet till fånga. Rädd för att dö och fortfarande vara sjuk. Rädd för att dö PÅ GRUND AV att jag är sjuk. Men kanske är det bra? kanske kan det motivera mig att faktiskt KÄMPA för det här nu, för friskhet och för liv.

Idag är jag övertygad. Jag tänker hålla fast vid det så hårt och så länge som jag bara kan.

158

Mamma och pappa packar det sista nu, imorgon ger de sig av mot Las Vegas, och jag får bara ledset titta på. Jag är självklart jätteglad för deras skull, missförstå mig rätt, men jag är grymt avundsjuk. Jag vill också ut och resa! Jag vill också åka till USA, till Las Vegas eller vart som helst! NU! Men jag förstår ju varför jag inte kan. Jag är fortfarande för sjuk. Om ett par månader kanske, om jag fortfarande är på rätt väg, om jag klarar av att hålla fast vid detta regelbundna ätande, kanske jag kan ge mig ut i världen igen. Förhoppningsvis.

Pappa och mamma har lovat mig att när jag är uppe på min målvikt så ska jag få resa vart jag vill med dem, inom rimliga gränser förstås (jag föreslog Antarktis men då höll de på att dra in sitt löfte). Jag älskar att sitta och fundera ut vart jag ska åka, titta efter möjliga flygturer, planera och diskutera. Det lutar åt USA just nu, men jag vet ju också att jag troligen kommer åka dit ÄNDÅ, kanske vore det roligare att åka till ett mer exotiskt land, ett land jag troligen inte kommer besöka själv. Japan hägrar ju också, det vore spännande, eller Argentina... Usch jag vet inte, men än så länge så ligger det LÅNGT fram i framtiden och jag måste se till att bli frisk FÖRST, sen kan ju resan komma på tal...

Eftersom det var mammas och pappas sista dag i Sverige lekte jag medtävlare i halv åtta hos mig och lagade trerättersmeny. Till förrätt blev det rödbetor med chevresås vilken var en stor succé. Huvudrätten blev faktiskt köttfärsbiffar till alla utom jag då som åt kidneybönsbiffar, hemgjorda pommes frites på vanlig potatis och sötpotatis och svampsås. Jag lyckades virra till tallrikarna så min lillebror hög in på kidneybönsbiffarna, men han var fakstiskt inte helt avig, han sa att han gärna skulle ha fortsatt äta dem också! Ett bra betyg från en viss herre som tror att vi "inte klarar oss utan kött". Till efterrätt blev det citronpaj, som också mottogs väl av en tacksam skara familjemedlemmar. Det var otroligt roligt att laga mat till dem, även fast det tog mig tre timmar. Man blir så glad av att bjuda på mat! Troligen för att det, som man säger på DBTn, gör att jag känner mig kompetent. Alla måste varje dag göra någonting som för dem att känna sig kompetenta, vad det än kan vara. Jag har svårt för det, jag känner mig ofta totalt misslyckad vad jag än gör, men så länge maten bara bjuds till mina närmaste går det bra. Då är inte prestationskraven så höga...

157

idag är det fredagen den trettonde och jag är mer motiverad än på länge. Jag går som vanligt omkring och väntar på att den där olyckan ska slå till (vad vore dagen utan lite skrock?) men än så länge har den lyst med sin frånvaro. Istället så har jag sett till att äta PRECIS efter matlistan, till och med näringsdryckerna fick ner efter lite trugande från min friska sida.

Det blev tomatsoppa på burk till lunch så inget spännande där. Det känns säkert att äta just tomatsoppa, det är en sådan där rätt som jag återkommer till när jag oroar mig över ifall jag kommer klara av att behålla maten jag får i mig. Likadant är det med min älskade underbara havregrynsgröt. Jag känner mig ganska så säker på att jag inte kommer att bli tjock av min dagliga grötportion. Det känns inte som att havregrynsgröt = fetma.

Ikväll "firar" vi mammas och pappas resa med att äta pizza. Det känns... helt okej lustigt nog, även fast jag ätit hela dagen. Annars blir det gärna så att jag drar in på resten av måltiderna när jag äter pizza, för att kompensera. Inte idag. Inte den här dagen. Idag ska jag sköta mig.

Så är det ju morden i midsomer ikväll, det får inte missas!

156

Såg nyss true blood, sista avsnittet av fösta säsongen. Inte lite patriotisk man blir av att se Alexander Skarsgård som sexig vampyr, pratandes svenska och allt. Mer sånt,tack.

Det blev bacon och pastagratäng ikväll, vegetarisk till mig men inte till resten, jag orkar inte ens försöka få dem att ändra sig och smaka mina rätter längre, de kommer aldrig bli vegetarianer... Inte för att jag någonsin riktigt försökt att få dem att ändra sig, jag tycker att alla har en frihet att välja, men det vore roligt om de faktiskt gav mina rätter en chans i alla fall. Dessutom skulle jag tycka om att föa en diskussion med pappa om mat utan att höra fnysningar om hur "felaktig" min livsstil är och hur vi är "skapta" att äta kött. Jag VET att han vill väl, men det irriterar mig att han inte kan sluta fösöka bestämma över mig.

155

Pappa bjöd på lunch idag och vi lyxade till det lite med att åka till corallen. Efter att ha sett till att de hade något vegetariskt på menyn (nej jag äter inte fisk) tog vi för oss av en dignande salladsbuffé. Maten blev lite av en succé vilket är kul eftersom vi var lika positiva förra gången. Annars blir det lätt att förhoppningarna är på tok för höga när man återkommer till ett ställe, men inte den här gången. Jag blev serverad vårrullar med ris och svamp och så en slags potatiskaka. Mycket gott. Det känns skönt att kunna erkänna något sådant. Och det känns ännu bättre att kunna behålla maten jag åt och inte slänga pappas pengar i sjön genom att kräkas upp det.

Ikväll stod jag för maten, vilket är vanligt nu när mammajobbar långa dagar. Jag har inget emot det, tvärtom tycker jag det är helt rätt att jag skämmer bort mamma lite och jag behöver faktiskt lära mig att laga mat. Kvällens recept var enkelt - shepherds pie. Vegetarisk variant till mig, det vanliga hederliga till resten av familjen. Så nu har jag börjat laga till kött också, det känns väldigt bakvänt. Jag blir lite illa till mods när jag tänker på vartifrån köttet kommer ifrån men jag försöker skjuta undan de tankarna för mina föräldrars skull, jag kan ju inte diktera vad de ska äta och inte äta. Men de skulle må bra av lite vegetariskt i sina dieter också, de behöver ju inte begränsa sig genom att helt neka vegetariska alternativ?

154

Det har, än en gång, slagit mig hur tomt och innehållslöst mitt liv är. Även fast jag försöker att ändra på det så försöker jag inte tillräckligt mycket för att det ska ge resultat. Tänk om jag faktiskt inte kommer att ha mer av ett liv än jag har just nu? Tänk om jag aldrig någonsin kommer vara bekväm i sociala situationer eller spontan nog att göra saker som inte är förväntade? Inte kan ett liv spenderat på mat, sömn, film och studier vara ett fullvärdigt liv.

Och min direkta tanke är att jag inte är värd att leva eftersom jag inte utnyttjar livet optimalt.jag tänker inte:

"kom igen nu, man måste börja någonstans, du kanske inte är social idag, men du kan vara det imorgon"

eller

"du är sjuk just nu och måste fokusera på att bli frisk. Tiden till interaktion och nöjen kommer med friskheten"

Nej, jag kan inte se någon ljusning, ingenting som lyser upp mitt egenskapade kompakta mörker. Jag har min dröm om att åka tillbaka till USA i ett fast grepp för att inte drunkna alldeles, och det gör mig motiverad att för stunden få i mig det jag behöver för att leva, men sedan då? Vad kommer förändras av att jag åker till USA? Inte något mer än det ytliga. Inte mer än miljö och människor. jag kommer i grund och botten, i kärnan, vara densamma. Och jag är VÄRLDENS tråkigaste person.

Det är sorgligt hur mycket jag hatar mig själv.

153

har inte någon lust att skriva någonting alls idag.

• Jag är helt tom på tankar och totalt misslyckad.
• Jag är inte smal och jag är inte bra på det jag skulle vilja vara bra på.
• Jag är SJUKT äcklig och SJUKT sjuk och jag är så förbannat trött på mig själv och hela min patetiska situation.

Idag valde pappa mat eftersom det var fars dag och det blev köttgryta. Vegetarian som jag är letade jag snabbt upp receptet på en vegetarisk variant baserad på quorn och svamp.

Imorgon är planen färsk pesto och pasta.

När kommer jag vakna till och ta tag i mitt liv?

152

Har sovit väligt dåligt de sista nätterna vilket gör att jag går omkring sur som en citron FAST jag äter mina mål. Inatt blir det sömntablett och djupsömn, trots att jag är lite emot det. Jag behöver sova.

151

Det var kulturnatt i Oskarshamn ikväll. Jag gick dit. Jag åkte hem. Jag grät. Det är så lätt att känna sig ensam i stora folksamlingar. Ensam och liten och vilsen. Spenderade istället kvällen framför idol,och var upprörd över att Mariette hängde löst. Mariette! Hon är ju bland de bästa, långt bättre än tillexempel Eddie. Vilken tur att hon inte åkte ut!

Annars har jag inte mycket att rapportera. fullkornsbulgur och wokade grönsaker till lunch, jag var upprörd över att sojan var slut vilket hängde som en skugga över dagen. Middagen bestod av kikärtsbiffar, potatis och sås. Klassiskt.

Sjukt kul liv jag har. Verkligen.

150

Det var ett tag sedan jag tog bilder på mig själv. Och då pratar jag inte ätstörda, seminakna helkroppsbilder, även om det också var ett tag sedan, utan helt vanliga bilder på helt vanliga jag. Jag är så rädd för kameran, rädd för de kilo som adderas på när man ser sig själv genom en lins. Rädd för att inte se tillräckligt utmärglad ut. Men idag fick det bli bilder, och idag tänker jag posta en här. Bara för att jag kan. Bara för att jag vill. Och bara för att jag vågar.

Så. Då var det gjort. Sved det? Ja. Jag har inte i närheten av så mycket smink som jag skulle vilja gömma mig bakom (min kajal är BORTA! Vad ska jag ta mig till?!) och kinderna är grisrunda men det är i alla fall jag. Jag idag.

Innan idag hade jag inte riktigt insett hur många bilder jag har på mig själv i/utan underkläder. Riktigt ätstörda bilder i överflöd. Undrar om jag borde göra mig av med dem... Jag vet inte om de fyller någon funktion men de är mina enda bevis på att jag faktiskt, en gång betraktades som smal. Jag tittar på dem och ser bristerna, men också smärtan, ärren och sorgen. Jag var inte gladare när jag var tio kilo mindre. Jag vet ju det. Egentligen.

149

Psykologbesök idag, plus en halvtimma hos min psykiater. Det gick nog bra, de sa båda att jag såg friskare ut, att jag hade "rosor på kinderna" och "varma händer". Det gjorde mig löjligt stolt att de tyckte att jag jobbat på bra den här veckan, men ett litet frö av sorg finns där också. Dessutom är det alltid jobbigt att vara i ABCs lokaler. Alla smala tjejer i väntrummet ställer till det för mig. Jag vill också vara smal...

Ikväll lagade jag risotto med svamp och broccoli samtidigt som jag var ledsen över att jag faktiskt inte är särskilt bra på att laga mat. Jag håller på att lära mig antar jag, men det känns ändå som ytterligare någonting jag borde kunna men inte uppfyller kraven i. Tur att familjen gillar det i alla fall, eftersom jag lagar mat i tid och otid för att finslipa tekniken!

Har varit motiverad hela dagen idag men nu börjar det kännas lite motigt. Jag vill förtvivlat gärna få känna mig tom och ren igen, och jag har ingen lust att se magen utspänd och känna hur kalorierna bygger upp fettlagret under huden. Jag tittade på bilder från när jag var som minst och jag kan allvarligt säga att jag inte är så liten som jag skulle vilja vara. Jag är inte smal på dem. Inte spinkig, inte tanig, inte skör, inte mager och jag hatar att jag inte ens klarade av att svälta ner mig själv till rätt storlek innan jag började kämpa med att gå uppåt igen. Alla andra anorektiker kan stoltsera med bilder på ben och knotor. Men inte jag. Allt jag har är fotografier av fett och äckel.

Och jag VET att jag nu måste stänga av tankarna och gå på rutin. Att jag måste svälja de där tabletterna och gå och lägga mig utan att först stoppa fingrarna i halsen. Men jag VILL inte äcklas så här av mig själv!

Sluta nu. Tänk på USA. Tänk på studier. Tänk på att du varit "in treatment" i ett helt år och det är dags att släppa taget om ätstörningen.

Tänk på glädje.

Tänk på allt du inte kan göra som sjuk.

Tänk på alla vänner som stöttar dig.

Jag SKA klara det här.

148

Äntligen, ÄNTLIGEN tror jag att jag vet vad jag vill syssla med, vad jag vill studera och vad jag vill ägna mitt liv åt. I alla fall de fyra år det tar att utbilda sig, man vet ju aldrig vart livet tar en efter det... Men det här känns bra, det är som att något klickade till, och jag känner mig äntligen målinriktad på riktigt.

Internationella relationer.

Diplomat. Eller demograf. Något åt det hållet.

jag vet inte om det passar mig, det kan ju bli som det blev med psykologin, att jag brinner för det som ett intresse, som en hobby, men när det kommer till kritan är det inte menat för mig. Det kan bli så. Men det gör mig ingenting. Då har jag i alla fall försökt, och försöka, det SKA jag. Jag SKA bli frisk och börja studera igen, det är faktiskt inte en omöjlig dröm, jag har inte förstört min framtid. Men det är på tiden att jag börjar NU och inte skjuter upp det, snart finns det inte mycket till framtid kvar...

Motivationen går lite upp och ner, men nu, just i det här ögonblicket är den stark, och jag tänker ta tillvara på den!

147

Sådär. Nu har jag smält gårdagen lite och känner mig inte riktigt lika hemsk. Det är bara svårt att hela tiden gå emot alla impulser och känslor, att handla tvärtemot hela tiden. Varför kan det inte KÄNNAS bra att äta,att behålla maten? Jag vet ju att det är så det ska vara, det är så en kropp fungerar, men av någon anledning KÄNNS det inte så för mig.

Familjeterapi idag, och det kändes som att vi fick ut mycket av dagen. Det är nästan trevligt att sitta på tu man hand med mina föräldrar och vädra ut allt gammalt gråll som legat och skavt lite för länge. Och för en gångs skull så känns det som att någon faktiskt tycker att det är trevligt att ha en konversation med mig. Ja, det är hans jobb och han får betalt för det, men jag tror ändå att han får ut något av våra möten också, det är inte bara jag som utvecklas.

För utvecklas, det gör jag. Även om jag har svårt för att se det ibland och även fast det tar mycket längre tid än jag skulle vilja. Jag har försökt att applicera DBTkunskaper i mitt liv, jag är inte längre MISSLYCKAD, jag GÖR SÅ GOTT JAG KAN. Jag försöker att inte bara leva svart eller vitt, att inte tänka ALLT eller INGET. Istället jobbar jag på att se gråskalan, att ge 40% ibland och inte 110% och sedan duka under. Det är ohyggligt svårt, och jag blir ofta arg på att det inte går bättre, eller snabbare. Att jag inte bara kans bestämma mig och vara färdig så. Men det går faktiskt framåt.

Jag hoppas verkligen att jag klarar av att bli "frisk"förklarad innan höstterminen 2010 så jag kan ta mig tillbaka till USA och fortsätta mitt liv. Jag har börjat ta tag i delar av min söndertrasade framtid och försöker nysta ihop trådarna. Kanske, kanske kan jag leva mitt liv som jag vill ändå, utan ätstörningar och depressioner som skymmer sikten.

Mitt universitet ställer visserligen krav på mig för att de ska kunna ta mig tillbaka. Och jag förstår dem, jag skulle inte heller vilja att någon svalt ihjäl på mitt campus. Jag måste antagligen fortsätta gå till en psykolog och kanske också kontrollväga mig en gång i veckan. Gärna för mig, jag vill också ha koll. Jag tror inte alls att jag kommer vara helt frisk bara för att jag blivit friskförklarad, jag behöver nog allt mentalt stöd som jag kan få. Det är JAG som måste ändra på mig, men jag kan ta hjälp av alla runt omkring mig för att göra det.

Ikväll var mamma borta och pappa skyggade skrämt undan för mitt matförslag (vad är det för fel på fullkornsbulgur?) så det blev pizzakväll framför halv åtta hos mig. Det kändes faktiskt riktigt mysigt, fast jag valde att inte peta i hur mycket ost de lade på min pizza.

Kanske klarar jag det här. Kanske, kanske kan jag faktiskt lära mig att må bra.

Jag håller tummarna.

146

jag är så misslyckad.

145

Det gick... sådär att få dagen att fungera. Inte problemfritt men bättre än jag vågat hoppas. Nu måste jag bara se till att hålla fast vid det här nya, annorlunda, skrämmande och inte gömma mig under min ätstörningssten.

Såg änglar och demoner igår. Inte en höjdare. Den var fruktansvärt seg och staplade händelser på varandra så man storknade. Kul att Stellan Skarsgård var med, men den kan ändå inte få mer än 1.5.

Medan slingblonderingen verkade i förmiddags tittade jag och mamma på natt på museet 2 och jag kom på mig själv med att le både en och två gånger. Den var faktiskt bättre än väntat! Kanske var det mina låga förväntningar som gjorde sitt till, men jag ger den ändå en överraskande 3:a. Slog ettan med hästlängder!

För att avrunda helgen åt vi söndagsmiddagen (hasselbackspotatis och quornfiléer) framför the proposal. Den fyndiga dialogen var ett plus men romantiska komedier är svåra att göra nyskapande. De blir lätt så väldigt förutsägbara. 2.5 får den ändå, för skådespelarinsatserna och den jättesöta valpen.

Nu är jag bara trött på mig själv och förvirrad i allmänhet. Jag slits mellan viljan att bli frisk och tryggheten i ätstörningen. Hoppas motivationen finns där imorgon när det är dags för ännu fler måltider...

144

Idag har jag inte skött mig. Inte alls. Inte det minsta. Tråkigt kan tyckas, men jag gav upp inte långt efter frukosten. Jag kände på en gång att dagen inte skulle fungera. Mitt mål att bli bättre ändrades raskt till att från och med imorgon kämpar jag. Idag lämnar jag över tyglarna till ätstörningen och depressionen, imorgon gör jag något åt saken. En ny månad nalkas ju, så om jag sköter mig imorgon kan jag ju senare säga att jag klarat att hålla mig i skinnet från och med november.

Idiotisk plan, jag vet, men min hjärna fungerar på det sättet. Den skjuter på saker hela tiden.

Istället för att försöka ta hand om mig själv och stå emot alla ätstörningsfasoner har jag både hetsätit och kräkts idag. Dessutom gjorde jag något väldigt förbjudet igår kväll, något som jag inte gjort på nästan ett år. Märkena syns om jag tittar efter, och mina spänningar släppte för en ångestfri sekund. Var det värt det?

Om jag det visste...

Men jag menar allvar med att jag ska ta tag i mig själv från och med imorgon. Ikväll... Får bli som den blir.

Jag önskar att jag vore starkare, bättre. Att inte allt kändes så fruktansvärt hopplöst det mesta av tiden. Hur ska jag någonsin kunna bli frisk nog att göra annat än det mest nödvändiga? Just nu känns det omöjligt, så varför ens försöka?

Imorgon gäller det.

143

Motivationen har börjat falna lite i kanterna och jag är livrädd för att den än en gång ska försvinna helt och hållet. Mår illa ikväll, illa utav alla borden och måsten som svävar omkring mig och förpestar min kropp. DE förstår inte att jag inte är värd att må bra, att jag MÅSTE leva ut alla de här känslorna inuti mig på något sätt. Automatiskt söker jag efter rakbladen, stoppar fingrarna i halsen, gör någonting, ALLTING för att bli av med de kvävande ångestmolnen.

Hur ska jag någonsin kunna leva med mig själv tio kilo tyngre?

Det känns som att alla leker en lek, spelar ett spel. Den enda regeln är att hålla mig utanför, att få mig att gå på så många lögner som möjligt om hur livet BORDE vara. När jag sedan äntligen lyckas få till ett liv som stämmer någorlunda kommer alla fasader rämna och jag får veta att det var rätt från början, men nu är det för sent att gå tillbaka dit. Failure again. Det är aldrig riktigt bra. JAG är aldrig riktigt bra.

Jag vill gråta, men det känns så fabricerat. Så tillgjort.

Någonstan inom mig känner jag mig så skyldig. Det gör ont när folk straffar mig för hur jag beter mig, när allt jag gör känns nödvändigt. Jag FÖRTJÄNAR såren, blodet, smärtan, men DE gör allt för att hålla mig borta från mitt eget beteende. Låser in mig, tvingar i mig, håller fast mig. Jag får inte plats, får inte rum.

Jag önskar så förtvivlat att jag bara skulle få bli lämnad ifred och ändå är det just det som jag är mest rädd för.

Lämna mig inte. Jag tar död på mig själv.

142

Härliga motivation, stanna kvar hos mig! Den gör dagen så mycket enklare, så mycket gladare! <3

141

Jag är så SJUKT motiverad ikväll, och det var länge sedan sist. Jag VILL börja leva igen, brinna för någonting, vad som helst! Det är dags att återvända till USA och "pick up the pieces", det är dags att må bra.

Lagade mat ikväll, pasta med soltorkad tomat-och kantarellsås. Den var ett eget experiment och det gick väl okej, efter att ha nödanvänt ketchupen för att få lite färg på skapelsen.

Annars, lång dag. Men motiveringen sitter i! Det är ett plus.

140

Fick idag ett brev med svaret från provtagningen förra veckan. "Det märks på proverna att du slutat kräkas". Vilket skämt. Men jag visade ändå upp det hemma, så nu tror alla att jag är på rätt spår. Halleluja.

Egentligen är jag väl det. Jag hade aldrig kunnat äta så många måltider och ändå trycka undan ångesten så pass effektivt som jag gör nu för bara ett par månader sen. Men det är någon liten bit av mig som saknas. Kvar är bara ett söndertrasat skal av den jag en gång var och den jag en gång vill vara. Jag undrar om jag någonsin kommer hitta tillbaka till ett jag som inte ständigt håller anorexian i handen. Vissa dagar känns det som att det inte är långt kvar dit, andra dagar är tanken en omöjlighet.

Jag sitter här och längtar till USA, till den vackra hösten i Michigan, och svär över min stora mage som innehåller både raggmunk och diverse annat mindre definierbart. Det sägs att det tar fyra timmar innan matsäcken är helt tom efter att man ätit. Pyttsan säger jag. Om man som jag spyr i tid och otid kan det bevisas att så inte är fallet. Långt efter de där timmarna har gått går dete att kräkas upp resterna av middagen. Mycket av kaloriinnehållet och näringen har väl redan tagits upp av kroppen, men man slipper i alla fall ha det i sig. Man slipper vara full och kan känna sig tom. Två nyckelord i mitt ätstörda ordförråd.

Men ikväll ska jag inte spy. Det har jag redan bestämt mig för. Jag känner mig ändå på något plan motiverad att kämpa just nu, och det gäller att hålla i de där stunderna så hårt som det bara går. Imorgon kommer jag hata mig själv för att jag inte gjorde någonting åt saken när jag väl kunde, men det får jag hantera då. Nu ska jag bara se till att inte gripas av panik.

139

Bråk idag igen, den här gången för att min pappa bara inte KAN förstå varför jag inte tar mitt förnuft till fånga och går upp i vikt. Enligt honom själv vill han bara "slå till mig" och "banka in lite vett i skallen" på mig. Det var ganska chockartat att höra min pappa prata om att slå mig, även då jag vet att han aldrig skulle göra det i praktiken. Jag vet ju varför han känner så, han är rädd att jag ska ta död på mig själv genom mina kräkningar och svältperioder. Men det gör ont varje gång som han säger hur dum jag är och att han inte förstår varför jag inte bara "bestämmer mig".

Han jämför det med att sluta röka. Och eftersom han lyckats med det borde jag också kunna komma ur mitt beroende. Kanske har han rätt, men det känns inte så.

Dessutom uttryckte han att jag VILL må dåligt, att jag VILL sitta hemma och tycka synd om mig själv. Jag önskar att han kunde låna mina skor ett tag för att se hur det verkligen är. Men det går inte och jag kan inte förklara. Det finns inte ord som uttrycker hur trött jag är på att ha den här dikterande rösten i huvudet tjugofyra timmar om dygnet. Hur hemskt det är att få kämpa varje minut av all vaken tid. Och sedan behöva låtsas att allt är okej för att ingen ska bli upprörd. ALLT ÄR INTE OKEJ! JAG HATAR MIG SJÄLV OCH ALLT JAG GÖR! Men jag är tyst. Duktiga flickor klagar inte.

Hela dagen har jag gått runt som på nålar. Jag har velat hetsäta, kräkas, hetsäta, kräkas och jag vet ärligt talat inte varför men det har varit otroligt jobbigt att hålla skenet uppe. Uppenbarligen klarade jag det inte så bra eftersom det bråkades till både höger och vänster. Både mamma och pappa tyckte att jag såg blek och glåmig ut, och jag kände mig väl inte direkt kry, men det går inte att säga sådant till dem. Då går de i taket.

Såg på Corpse bride för andra gången i mitt liv. Den är härligt makaber, men jag tycker nog ändå snäppet bättre om nightmare before christmas. fast det förstås, den har ju inte Johnny Depp...

Imorgon börjar omvärldens höstlov och en helt vanlig vecka för ätstörda flickor som sitter hemma hela dagarna. Jag måste ta tag i mig själv...

138

Jag är en hemsk människa.

Det kvittar hur många gånger jag vrider och vänder på tanken, det slutar alltid med att jag hamnar på minussidan. Det är så många människor som jag behandlat fruktansvärt illa, fler människor än jag kan lista upp. dels de självklara; mig själv (!), mina föräldrar, min pojkvän... Men också andra i min närhet; kompisar, kontakter etc. Jag önskar att jag inte varit eller blivit ett sådant vrak till människa.

Ätstörningen är stark och listig, den har nästlat sig in under huden på mig och den fräter. Det gör så ont och gör allting så svårt. Allt jag vill, till 100%, är att bli minst, försvinna, bli smalast och benigast. Och jag är så långt ifrån mitt mål just nu, så sjukt äckligt fet att jag inte vill befinna mig i närheten av mig själv. Jag kommer aldrig någonsin duga i anorexians ögon. Så varför kan jag inte sluta kräla i dess stoft?

Bakade kladdkaka, kolamuffins, focaccia och misslyckade brownies idag. Lagade pasta med broccolisås och potatis med böngryta. Hela tiden ekade det förbjudna tankar i huvudet på mig, och jag har inte riktigt klarat av att värja mig som jag borde. Filmen State of play var bra men utvecklade sig till en två timmar lång pina då benen inte ville sitta still och TANKARNA inte kunde tystas ner. Jag vill bara vara tom igen. Tom och ren och lyckad.

Imorgon. Imorgon ska jag bli bättre. Inte ikväll. Jag orkar inte.

137

Planerar en bakdag imorgon. Jag älskar att baka, så det kommer nog bli kul, men det är också laddat med ångest, jag kommer ju säkerligen smaka av bakverken också... Ska försöka närma mig dagen ur ett friskt perspektiv istället för ett ätstört.

Annars har väl dagen artat sig ganska så lovande. Jag känner ändå ett ansvar hängande ovanför huvudet på mig; jag måste ju se till att inte bli inlagd nu när mina föräldrar ska resa bort och lämna huset till mitt och min brors förfogande. De åker dock inte förrän november, så jag har många långa dagar att tampas med demonerna på...

Det blev Donnie Brasco ikväll, men varken min bror eller jag orkade med mer än en halvtimma av maffioser och fucks. Den kanske skulle kunnat ha varit bra, den har fått många riktigt starka recensioner, men vi kände helt enkelt ingenting för någon av karaktärerna och det bäddar inte för en lyckad film. En 1:a får den, vi stängde av efter halva.

136

Är i det stadiet i mitt liv då jag väldigt, VÄLDIGT gärna skulle vilja ha en egen lägenhet. Jag älskar mina föräldrar och är väldigt tacksam över att jag får bo här så länge som jag behöver det, men Gud vad jag irriterar mig på dem ibland.

Varför kan vi inte bara komma överens?

Och här editar jag bort alla dömande kommentarer som säger att det är mitt fel för att jag är en sådan äckligt hemsk dotter eftersom det inte är faktabaserade tankar (tack DBT). Istället så försöker jag intala mig själv att det är normalt med konflikter eftersom jag är tjugoett och inte delar alla mina föräldrars åsikter.

De vill mig bara väl. Ingen av dem vill se mig tyna bort, de vill inte se mig död innan de själva är det. Och jag vill absolut inte att de ska behöva gå igenom något så traumatiskt, jag önskar att jag var bättre på att leva och sämre på alla tankar som snuddar vid självmord och destruktivt beteende.

Men oavsett HUR väl de vill mig kan jag inte skaka av mig känslan av irritation som smyger sig in oftare och oftare. De övervakar mig konstant, oroar sig hela tiden, vill stöpa mig i en form som jag inte passar i, hur mycket jag än försöker.

De säger att jag är bortskämd och det kanske jag är, jag vill gärna att min åsikt ska vara den rätta. Men vem vill inte det? Är det så konstigt?

Jag har kommit underfund med att jag reagerar väldigt starkt när jag väl reagerar. När en känsla blossar upp inuti mig dränker den allt annat, och just i det ögonblicket kan jag inte resonera eller övertyga mig själv om att det snart går över. Antingen känner jag INGENTING eller ALLTING.

Som när jag blir arg på min mamma när hon kommenterar något jag gjort eller inte gjort. När hon skriker på mig klickar något inuti mig och jag finner det helt acceptabelt att bli självmordsbenägen över en aldrig så liten händelse. jag försöker att stå ut, jag har ju fått lära mig att alla känslor klingar av förr eller senare, men JUST i den stunden VILL jag bara straffa mig själv för att jag:

1) Fick mamma att börja oroa sig.

2) Tänkt tanken att jag borde straffas.

3) Inte kan ta hand om mig själv bättre.

4) Inte duger något till.

5) borde ha ett jobb/ett liv/ett intresse att leva för som jag kunde lägga min tid på så att mina föräldrar inte finner en orsak att bli arga.

Och ungefär fjorton anledningar till.

135

Tre filmer har det blivit på lika många dagar. Eftersom jag lider av allvarlig brist på liv kommer här mina åsikter.

Först såg jag Coraline och spegelns hemlighet, en stop motion-animerad saga med mörk och suggestiv underton. Den har jämförts med Alice i underlandet och jag kan bara hålla med - men en mörk och dyster version. Inte riktigt tecknad men inte riktigt verklig, underhållande men aldrig fjantig, söt men också otroligt träffsäker. Jag känner mig Coraline, hennes hat mot de "tråkiga" föräldrar hon försetts med känns äkta och är till viss del förståeligt. Den Andra Mamman verkar till en början som en dröm som gått i uppfyllelse, omhändertagande, öm och helt upptagen med att göra allt det Coraline vill. Men hon visar sig vara allt annat än moderlig...

Och jag som inte kommer från mina ätstörda tankar någonstans tror med bestämdhet att Den Andra Mamman brottas med anorexi. Titta bara på anisktet! Och midjan! Hur gör jag för att sluta vara avundsjuk på en påhittad figur?

Den får en stark 4/5.

Efter den var det dags för Damernas Detektivbyrå igen men två andra avsnitt än de vi redan sett. Stämningen i denna serie är underbar, man vill bara se mer och mer. Tyvärr var min ångestnivå uppe i taket under filmen och jag hade svårt för att koncentrera mig på något mer än min stora mage, men det är knappast Mma Ramotswes fel. Serien i in helhet får en fyra av mig, jag ser gärna fler när de kommer ut på dvd.

Sist såg jag på knowing, en triller/science fictionrulle med Nicolas Cage i huvudrollen. Spänningen byggs skickligt upp till en början, jag älskar scenen med flygplanskraschen som känns helt igenom verklig. Men efter en lovande timme fylld av katastrofer och snygga effekter mattas den av och blir nästan - vågar jag säga det? - lite töntig. Slutet känns ihophafsat och till och med tråkigt.

Den är värd en 3:a, men då är jag givmild.