Imorgon är det julafton. Dagen D för alla förväntansfulla barn - och inte så få lika förväntansfulla vuxna. Själv ser jag fram mot dagen med måtta, då jag vet att rosenskimret döljer alla de där taggarna som jag helst undviker. Släkt, folk, mat... Jag vill verkligen klara det här, jag SKA klara det, men jag kan inte påstå att jag längtar och inte heller kommer jag njuta. Det blir till att jobba hårt tills jag är hemma igen, men det är så det är. Det går inte att göra någonting åt.
Mamma och jag kurade ihop oss framför filmen jag är sista kvinnan i världen att se: Sex and the city. Den var betydligt bättre än jag trodde, men den lämnade mig med en besk eftersmak. Sex and the city handlar - och har alltid handlat - om vänskap. Om att ställa upp för varandra i vått och torrt. Om att dela allt med varandra. Jag känner mig så ensam. Jag ÄR ensam. Och det är bara mitt fel. Men det där som kommer naturligt för alla andra är så krystat för mig. Det tar så fruktansvärt mycket energi att spendera tid med folk och när jag gör det kan jag inte sluta leta fel och brister hos mig själv. Jag gör helst saker ensam för då finns det ingen som kan se hur äcklig jag är, hur dumt jag beter mig eller hur svag jag är innerst inne. Det tar så mycket kraft att vara runt folk att jag bara orkar med det i begränsade stunder. Medans Carrie Bradshaws liv delas med vänner och görs rikare av att ha bekanta runt om, delar jag inte mitt liv med någon. Och jag kommer nog aldrig lära mig att låta folk komma för tätt inpå. Det är sorgligt, men jag har accepterat det - jag kommer aldrig vara älskad för den jag är. Kanske skulle folk kunna älska mig, det vet jag inte och det lämnar jag osagt, men jag LÅTER ingen göra det. Jag vet inte hur man gör.
Och som om inte de känslorna var nog så känner jag mig bara så otroligt värdelös just nu. Jag lever inte för någonting, dagarna bara tickar på i snabb takt och jag avverkar dem genom att lida mig igenom dem. En del av mig vill bara ge upp. Och en annan håller fast vid livet, envist, och kämpar vidare. Hur länge orkar man leva poänglöst? Och varför kan jag inte skapa den där poängen som jag uppenbarligen saknar?
Vad trött jag är på mig själv, jag har inte ens orden för det längre, jag vill skriva av mig det jag känner men det har redan ätit sig fast inuti mig och jag får inte ur mig det. hur kan man stå ut med att alltid vara med sig själv om man inte tycker om den man är?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar