Idag har jag inte skött mig. Inte alls. Inte det minsta. Tråkigt kan tyckas, men jag gav upp inte långt efter frukosten. Jag kände på en gång att dagen inte skulle fungera. Mitt mål att bli bättre ändrades raskt till att från och med imorgon kämpar jag. Idag lämnar jag över tyglarna till ätstörningen och depressionen, imorgon gör jag något åt saken. En ny månad nalkas ju, så om jag sköter mig imorgon kan jag ju senare säga att jag klarat att hålla mig i skinnet från och med november.
Idiotisk plan, jag vet, men min hjärna fungerar på det sättet. Den skjuter på saker hela tiden.
Istället för att försöka ta hand om mig själv och stå emot alla ätstörningsfasoner har jag både hetsätit och kräkts idag. Dessutom gjorde jag något väldigt förbjudet igår kväll, något som jag inte gjort på nästan ett år. Märkena syns om jag tittar efter, och mina spänningar släppte för en ångestfri sekund. Var det värt det?
Om jag det visste...
Men jag menar allvar med att jag ska ta tag i mig själv från och med imorgon. Ikväll... Får bli som den blir.
Jag önskar att jag vore starkare, bättre. Att inte allt kändes så fruktansvärt hopplöst det mesta av tiden. Hur ska jag någonsin kunna bli frisk nog att göra annat än det mest nödvändiga? Just nu känns det omöjligt, så varför ens försöka?
Imorgon gäller det.
lördag 31 oktober 2009
fredag 30 oktober 2009
143
Motivationen har börjat falna lite i kanterna och jag är livrädd för att den än en gång ska försvinna helt och hållet. Mår illa ikväll, illa utav alla borden och måsten som svävar omkring mig och förpestar min kropp. DE förstår inte att jag inte är värd att må bra, att jag MÅSTE leva ut alla de här känslorna inuti mig på något sätt. Automatiskt söker jag efter rakbladen, stoppar fingrarna i halsen, gör någonting, ALLTING för att bli av med de kvävande ångestmolnen.
Hur ska jag någonsin kunna leva med mig själv tio kilo tyngre?
Det känns som att alla leker en lek, spelar ett spel. Den enda regeln är att hålla mig utanför, att få mig att gå på så många lögner som möjligt om hur livet BORDE vara. När jag sedan äntligen lyckas få till ett liv som stämmer någorlunda kommer alla fasader rämna och jag får veta att det var rätt från början, men nu är det för sent att gå tillbaka dit. Failure again. Det är aldrig riktigt bra. JAG är aldrig riktigt bra.
Jag vill gråta, men det känns så fabricerat. Så tillgjort.
Någonstan inom mig känner jag mig så skyldig. Det gör ont när folk straffar mig för hur jag beter mig, när allt jag gör känns nödvändigt. Jag FÖRTJÄNAR såren, blodet, smärtan, men DE gör allt för att hålla mig borta från mitt eget beteende. Låser in mig, tvingar i mig, håller fast mig. Jag får inte plats, får inte rum.
Jag önskar så förtvivlat att jag bara skulle få bli lämnad ifred och ändå är det just det som jag är mest rädd för.
Lämna mig inte. Jag tar död på mig själv.
Hur ska jag någonsin kunna leva med mig själv tio kilo tyngre?
Det känns som att alla leker en lek, spelar ett spel. Den enda regeln är att hålla mig utanför, att få mig att gå på så många lögner som möjligt om hur livet BORDE vara. När jag sedan äntligen lyckas få till ett liv som stämmer någorlunda kommer alla fasader rämna och jag får veta att det var rätt från början, men nu är det för sent att gå tillbaka dit. Failure again. Det är aldrig riktigt bra. JAG är aldrig riktigt bra.
Jag vill gråta, men det känns så fabricerat. Så tillgjort.
Någonstan inom mig känner jag mig så skyldig. Det gör ont när folk straffar mig för hur jag beter mig, när allt jag gör känns nödvändigt. Jag FÖRTJÄNAR såren, blodet, smärtan, men DE gör allt för att hålla mig borta från mitt eget beteende. Låser in mig, tvingar i mig, håller fast mig. Jag får inte plats, får inte rum.
Jag önskar så förtvivlat att jag bara skulle få bli lämnad ifred och ändå är det just det som jag är mest rädd för.
Lämna mig inte. Jag tar död på mig själv.
onsdag 28 oktober 2009
tisdag 27 oktober 2009
141
Jag är så SJUKT motiverad ikväll, och det var länge sedan sist. Jag VILL börja leva igen, brinna för någonting, vad som helst! Det är dags att återvända till USA och "pick up the pieces", det är dags att må bra.
Lagade mat ikväll, pasta med soltorkad tomat-och kantarellsås. Den var ett eget experiment och det gick väl okej, efter att ha nödanvänt ketchupen för att få lite färg på skapelsen.
Annars, lång dag. Men motiveringen sitter i! Det är ett plus.
Lagade mat ikväll, pasta med soltorkad tomat-och kantarellsås. Den var ett eget experiment och det gick väl okej, efter att ha nödanvänt ketchupen för att få lite färg på skapelsen.
Annars, lång dag. Men motiveringen sitter i! Det är ett plus.
måndag 26 oktober 2009
140
Fick idag ett brev med svaret från provtagningen förra veckan. "Det märks på proverna att du slutat kräkas". Vilket skämt. Men jag visade ändå upp det hemma, så nu tror alla att jag är på rätt spår. Halleluja.
Egentligen är jag väl det. Jag hade aldrig kunnat äta så många måltider och ändå trycka undan ångesten så pass effektivt som jag gör nu för bara ett par månader sen. Men det är någon liten bit av mig som saknas. Kvar är bara ett söndertrasat skal av den jag en gång var och den jag en gång vill vara. Jag undrar om jag någonsin kommer hitta tillbaka till ett jag som inte ständigt håller anorexian i handen. Vissa dagar känns det som att det inte är långt kvar dit, andra dagar är tanken en omöjlighet.
Jag sitter här och längtar till USA, till den vackra hösten i Michigan, och svär över min stora mage som innehåller både raggmunk och diverse annat mindre definierbart. Det sägs att det tar fyra timmar innan matsäcken är helt tom efter att man ätit. Pyttsan säger jag. Om man som jag spyr i tid och otid kan det bevisas att så inte är fallet. Långt efter de där timmarna har gått går dete att kräkas upp resterna av middagen. Mycket av kaloriinnehållet och näringen har väl redan tagits upp av kroppen, men man slipper i alla fall ha det i sig. Man slipper vara full och kan känna sig tom. Två nyckelord i mitt ätstörda ordförråd.
Men ikväll ska jag inte spy. Det har jag redan bestämt mig för. Jag känner mig ändå på något plan motiverad att kämpa just nu, och det gäller att hålla i de där stunderna så hårt som det bara går. Imorgon kommer jag hata mig själv för att jag inte gjorde någonting åt saken när jag väl kunde, men det får jag hantera då. Nu ska jag bara se till att inte gripas av panik.
Egentligen är jag väl det. Jag hade aldrig kunnat äta så många måltider och ändå trycka undan ångesten så pass effektivt som jag gör nu för bara ett par månader sen. Men det är någon liten bit av mig som saknas. Kvar är bara ett söndertrasat skal av den jag en gång var och den jag en gång vill vara. Jag undrar om jag någonsin kommer hitta tillbaka till ett jag som inte ständigt håller anorexian i handen. Vissa dagar känns det som att det inte är långt kvar dit, andra dagar är tanken en omöjlighet.
Jag sitter här och längtar till USA, till den vackra hösten i Michigan, och svär över min stora mage som innehåller både raggmunk och diverse annat mindre definierbart. Det sägs att det tar fyra timmar innan matsäcken är helt tom efter att man ätit. Pyttsan säger jag. Om man som jag spyr i tid och otid kan det bevisas att så inte är fallet. Långt efter de där timmarna har gått går dete att kräkas upp resterna av middagen. Mycket av kaloriinnehållet och näringen har väl redan tagits upp av kroppen, men man slipper i alla fall ha det i sig. Man slipper vara full och kan känna sig tom. Två nyckelord i mitt ätstörda ordförråd.
Men ikväll ska jag inte spy. Det har jag redan bestämt mig för. Jag känner mig ändå på något plan motiverad att kämpa just nu, och det gäller att hålla i de där stunderna så hårt som det bara går. Imorgon kommer jag hata mig själv för att jag inte gjorde någonting åt saken när jag väl kunde, men det får jag hantera då. Nu ska jag bara se till att inte gripas av panik.
söndag 25 oktober 2009
139
Bråk idag igen, den här gången för att min pappa bara inte KAN förstå varför jag inte tar mitt förnuft till fånga och går upp i vikt. Enligt honom själv vill han bara "slå till mig" och "banka in lite vett i skallen" på mig. Det var ganska chockartat att höra min pappa prata om att slå mig, även då jag vet att han aldrig skulle göra det i praktiken. Jag vet ju varför han känner så, han är rädd att jag ska ta död på mig själv genom mina kräkningar och svältperioder. Men det gör ont varje gång som han säger hur dum jag är och att han inte förstår varför jag inte bara "bestämmer mig".
Han jämför det med att sluta röka. Och eftersom han lyckats med det borde jag också kunna komma ur mitt beroende. Kanske har han rätt, men det känns inte så.
Dessutom uttryckte han att jag VILL må dåligt, att jag VILL sitta hemma och tycka synd om mig själv. Jag önskar att han kunde låna mina skor ett tag för att se hur det verkligen är. Men det går inte och jag kan inte förklara. Det finns inte ord som uttrycker hur trött jag är på att ha den här dikterande rösten i huvudet tjugofyra timmar om dygnet. Hur hemskt det är att få kämpa varje minut av all vaken tid. Och sedan behöva låtsas att allt är okej för att ingen ska bli upprörd. ALLT ÄR INTE OKEJ! JAG HATAR MIG SJÄLV OCH ALLT JAG GÖR! Men jag är tyst. Duktiga flickor klagar inte.
Hela dagen har jag gått runt som på nålar. Jag har velat hetsäta, kräkas, hetsäta, kräkas och jag vet ärligt talat inte varför men det har varit otroligt jobbigt att hålla skenet uppe. Uppenbarligen klarade jag det inte så bra eftersom det bråkades till både höger och vänster. Både mamma och pappa tyckte att jag såg blek och glåmig ut, och jag kände mig väl inte direkt kry, men det går inte att säga sådant till dem. Då går de i taket.
Såg på Corpse bride för andra gången i mitt liv. Den är härligt makaber, men jag tycker nog ändå snäppet bättre om nightmare before christmas. fast det förstås, den har ju inte Johnny Depp...
Imorgon börjar omvärldens höstlov och en helt vanlig vecka för ätstörda flickor som sitter hemma hela dagarna. Jag måste ta tag i mig själv...
Han jämför det med att sluta röka. Och eftersom han lyckats med det borde jag också kunna komma ur mitt beroende. Kanske har han rätt, men det känns inte så.
Dessutom uttryckte han att jag VILL må dåligt, att jag VILL sitta hemma och tycka synd om mig själv. Jag önskar att han kunde låna mina skor ett tag för att se hur det verkligen är. Men det går inte och jag kan inte förklara. Det finns inte ord som uttrycker hur trött jag är på att ha den här dikterande rösten i huvudet tjugofyra timmar om dygnet. Hur hemskt det är att få kämpa varje minut av all vaken tid. Och sedan behöva låtsas att allt är okej för att ingen ska bli upprörd. ALLT ÄR INTE OKEJ! JAG HATAR MIG SJÄLV OCH ALLT JAG GÖR! Men jag är tyst. Duktiga flickor klagar inte.
Hela dagen har jag gått runt som på nålar. Jag har velat hetsäta, kräkas, hetsäta, kräkas och jag vet ärligt talat inte varför men det har varit otroligt jobbigt att hålla skenet uppe. Uppenbarligen klarade jag det inte så bra eftersom det bråkades till både höger och vänster. Både mamma och pappa tyckte att jag såg blek och glåmig ut, och jag kände mig väl inte direkt kry, men det går inte att säga sådant till dem. Då går de i taket.
Såg på Corpse bride för andra gången i mitt liv. Den är härligt makaber, men jag tycker nog ändå snäppet bättre om nightmare before christmas. fast det förstås, den har ju inte Johnny Depp...
Imorgon börjar omvärldens höstlov och en helt vanlig vecka för ätstörda flickor som sitter hemma hela dagarna. Jag måste ta tag i mig själv...
138
Jag är en hemsk människa.
Det kvittar hur många gånger jag vrider och vänder på tanken, det slutar alltid med att jag hamnar på minussidan. Det är så många människor som jag behandlat fruktansvärt illa, fler människor än jag kan lista upp. dels de självklara; mig själv (!), mina föräldrar, min pojkvän... Men också andra i min närhet; kompisar, kontakter etc. Jag önskar att jag inte varit eller blivit ett sådant vrak till människa.
Ätstörningen är stark och listig, den har nästlat sig in under huden på mig och den fräter. Det gör så ont och gör allting så svårt. Allt jag vill, till 100%, är att bli minst, försvinna, bli smalast och benigast. Och jag är så långt ifrån mitt mål just nu, så sjukt äckligt fet att jag inte vill befinna mig i närheten av mig själv. Jag kommer aldrig någonsin duga i anorexians ögon. Så varför kan jag inte sluta kräla i dess stoft?
Bakade kladdkaka, kolamuffins, focaccia och misslyckade brownies idag. Lagade pasta med broccolisås och potatis med böngryta. Hela tiden ekade det förbjudna tankar i huvudet på mig, och jag har inte riktigt klarat av att värja mig som jag borde. Filmen State of play var bra men utvecklade sig till en två timmar lång pina då benen inte ville sitta still och TANKARNA inte kunde tystas ner. Jag vill bara vara tom igen. Tom och ren och lyckad.
Imorgon. Imorgon ska jag bli bättre. Inte ikväll. Jag orkar inte.
Det kvittar hur många gånger jag vrider och vänder på tanken, det slutar alltid med att jag hamnar på minussidan. Det är så många människor som jag behandlat fruktansvärt illa, fler människor än jag kan lista upp. dels de självklara; mig själv (!), mina föräldrar, min pojkvän... Men också andra i min närhet; kompisar, kontakter etc. Jag önskar att jag inte varit eller blivit ett sådant vrak till människa.
Ätstörningen är stark och listig, den har nästlat sig in under huden på mig och den fräter. Det gör så ont och gör allting så svårt. Allt jag vill, till 100%, är att bli minst, försvinna, bli smalast och benigast. Och jag är så långt ifrån mitt mål just nu, så sjukt äckligt fet att jag inte vill befinna mig i närheten av mig själv. Jag kommer aldrig någonsin duga i anorexians ögon. Så varför kan jag inte sluta kräla i dess stoft?
Bakade kladdkaka, kolamuffins, focaccia och misslyckade brownies idag. Lagade pasta med broccolisås och potatis med böngryta. Hela tiden ekade det förbjudna tankar i huvudet på mig, och jag har inte riktigt klarat av att värja mig som jag borde. Filmen State of play var bra men utvecklade sig till en två timmar lång pina då benen inte ville sitta still och TANKARNA inte kunde tystas ner. Jag vill bara vara tom igen. Tom och ren och lyckad.
Imorgon. Imorgon ska jag bli bättre. Inte ikväll. Jag orkar inte.
fredag 23 oktober 2009
137
Planerar en bakdag imorgon. Jag älskar att baka, så det kommer nog bli kul, men det är också laddat med ångest, jag kommer ju säkerligen smaka av bakverken också... Ska försöka närma mig dagen ur ett friskt perspektiv istället för ett ätstört.
Annars har väl dagen artat sig ganska så lovande. Jag känner ändå ett ansvar hängande ovanför huvudet på mig; jag måste ju se till att inte bli inlagd nu när mina föräldrar ska resa bort och lämna huset till mitt och min brors förfogande. De åker dock inte förrän november, så jag har många långa dagar att tampas med demonerna på...
Det blev Donnie Brasco ikväll, men varken min bror eller jag orkade med mer än en halvtimma av maffioser och fucks. Den kanske skulle kunnat ha varit bra, den har fått många riktigt starka recensioner, men vi kände helt enkelt ingenting för någon av karaktärerna och det bäddar inte för en lyckad film. En 1:a får den, vi stängde av efter halva.
Annars har väl dagen artat sig ganska så lovande. Jag känner ändå ett ansvar hängande ovanför huvudet på mig; jag måste ju se till att inte bli inlagd nu när mina föräldrar ska resa bort och lämna huset till mitt och min brors förfogande. De åker dock inte förrän november, så jag har många långa dagar att tampas med demonerna på...
Det blev Donnie Brasco ikväll, men varken min bror eller jag orkade med mer än en halvtimma av maffioser och fucks. Den kanske skulle kunnat ha varit bra, den har fått många riktigt starka recensioner, men vi kände helt enkelt ingenting för någon av karaktärerna och det bäddar inte för en lyckad film. En 1:a får den, vi stängde av efter halva.
tisdag 20 oktober 2009
136
Är i det stadiet i mitt liv då jag väldigt, VÄLDIGT gärna skulle vilja ha en egen lägenhet. Jag älskar mina föräldrar och är väldigt tacksam över att jag får bo här så länge som jag behöver det, men Gud vad jag irriterar mig på dem ibland.
Varför kan vi inte bara komma överens?
Och här editar jag bort alla dömande kommentarer som säger att det är mitt fel för att jag är en sådan äckligt hemsk dotter eftersom det inte är faktabaserade tankar (tack DBT). Istället så försöker jag intala mig själv att det är normalt med konflikter eftersom jag är tjugoett och inte delar alla mina föräldrars åsikter.
De vill mig bara väl. Ingen av dem vill se mig tyna bort, de vill inte se mig död innan de själva är det. Och jag vill absolut inte att de ska behöva gå igenom något så traumatiskt, jag önskar att jag var bättre på att leva och sämre på alla tankar som snuddar vid självmord och destruktivt beteende.
Men oavsett HUR väl de vill mig kan jag inte skaka av mig känslan av irritation som smyger sig in oftare och oftare. De övervakar mig konstant, oroar sig hela tiden, vill stöpa mig i en form som jag inte passar i, hur mycket jag än försöker.
De säger att jag är bortskämd och det kanske jag är, jag vill gärna att min åsikt ska vara den rätta. Men vem vill inte det? Är det så konstigt?
Jag har kommit underfund med att jag reagerar väldigt starkt när jag väl reagerar. När en känsla blossar upp inuti mig dränker den allt annat, och just i det ögonblicket kan jag inte resonera eller övertyga mig själv om att det snart går över. Antingen känner jag INGENTING eller ALLTING.
Som när jag blir arg på min mamma när hon kommenterar något jag gjort eller inte gjort. När hon skriker på mig klickar något inuti mig och jag finner det helt acceptabelt att bli självmordsbenägen över en aldrig så liten händelse. jag försöker att stå ut, jag har ju fått lära mig att alla känslor klingar av förr eller senare, men JUST i den stunden VILL jag bara straffa mig själv för att jag:
1) Fick mamma att börja oroa sig.
2) Tänkt tanken att jag borde straffas.
3) Inte kan ta hand om mig själv bättre.
4) Inte duger något till.
5) borde ha ett jobb/ett liv/ett intresse att leva för som jag kunde lägga min tid på så att mina föräldrar inte finner en orsak att bli arga.
Och ungefär fjorton anledningar till.
Varför kan vi inte bara komma överens?
Och här editar jag bort alla dömande kommentarer som säger att det är mitt fel för att jag är en sådan äckligt hemsk dotter eftersom det inte är faktabaserade tankar (tack DBT). Istället så försöker jag intala mig själv att det är normalt med konflikter eftersom jag är tjugoett och inte delar alla mina föräldrars åsikter.
De vill mig bara väl. Ingen av dem vill se mig tyna bort, de vill inte se mig död innan de själva är det. Och jag vill absolut inte att de ska behöva gå igenom något så traumatiskt, jag önskar att jag var bättre på att leva och sämre på alla tankar som snuddar vid självmord och destruktivt beteende.
Men oavsett HUR väl de vill mig kan jag inte skaka av mig känslan av irritation som smyger sig in oftare och oftare. De övervakar mig konstant, oroar sig hela tiden, vill stöpa mig i en form som jag inte passar i, hur mycket jag än försöker.
De säger att jag är bortskämd och det kanske jag är, jag vill gärna att min åsikt ska vara den rätta. Men vem vill inte det? Är det så konstigt?
Jag har kommit underfund med att jag reagerar väldigt starkt när jag väl reagerar. När en känsla blossar upp inuti mig dränker den allt annat, och just i det ögonblicket kan jag inte resonera eller övertyga mig själv om att det snart går över. Antingen känner jag INGENTING eller ALLTING.
Som när jag blir arg på min mamma när hon kommenterar något jag gjort eller inte gjort. När hon skriker på mig klickar något inuti mig och jag finner det helt acceptabelt att bli självmordsbenägen över en aldrig så liten händelse. jag försöker att stå ut, jag har ju fått lära mig att alla känslor klingar av förr eller senare, men JUST i den stunden VILL jag bara straffa mig själv för att jag:
1) Fick mamma att börja oroa sig.
2) Tänkt tanken att jag borde straffas.
3) Inte kan ta hand om mig själv bättre.
4) Inte duger något till.
5) borde ha ett jobb/ett liv/ett intresse att leva för som jag kunde lägga min tid på så att mina föräldrar inte finner en orsak att bli arga.
Och ungefär fjorton anledningar till.
måndag 19 oktober 2009
135
Tre filmer har det blivit på lika många dagar. Eftersom jag lider av allvarlig brist på liv kommer här mina åsikter.
Först såg jag Coraline och spegelns hemlighet, en stop motion-animerad saga med mörk och suggestiv underton. Den har jämförts med Alice i underlandet och jag kan bara hålla med - men en mörk och dyster version. Inte riktigt tecknad men inte riktigt verklig, underhållande men aldrig fjantig, söt men också otroligt träffsäker. Jag känner mig Coraline, hennes hat mot de "tråkiga" föräldrar hon försetts med känns äkta och är till viss del förståeligt. Den Andra Mamman verkar till en början som en dröm som gått i uppfyllelse, omhändertagande, öm och helt upptagen med att göra allt det Coraline vill. Men hon visar sig vara allt annat än moderlig...
Och jag som inte kommer från mina ätstörda tankar någonstans tror med bestämdhet att Den Andra Mamman brottas med anorexi. Titta bara på anisktet! Och midjan! Hur gör jag för att sluta vara avundsjuk på en påhittad figur?
Den får en stark 4/5.
Efter den var det dags för Damernas Detektivbyrå igen men två andra avsnitt än de vi redan sett. Stämningen i denna serie är underbar, man vill bara se mer och mer. Tyvärr var min ångestnivå uppe i taket under filmen och jag hade svårt för att koncentrera mig på något mer än min stora mage, men det är knappast Mma Ramotswes fel. Serien i in helhet får en fyra av mig, jag ser gärna fler när de kommer ut på dvd.
Sist såg jag på knowing, en triller/science fictionrulle med Nicolas Cage i huvudrollen. Spänningen byggs skickligt upp till en början, jag älskar scenen med flygplanskraschen som känns helt igenom verklig. Men efter en lovande timme fylld av katastrofer och snygga effekter mattas den av och blir nästan - vågar jag säga det? - lite töntig. Slutet känns ihophafsat och till och med tråkigt.
Den är värd en 3:a, men då är jag givmild.
söndag 18 oktober 2009
134
Mamma och jag hade just ett praktgräl som lämnat mig i upplösningstillstånd. Själva ämnet det handlade om var ungefär det mest banala på evigheter men nu kan jag inte skaka av mig känslan av att jag är en äcklig, irriterande parasit som inte är värd att ens andas under mina föräldrars tak. Jag hatar mig själv. Varför kan jag inte vara bättre för dem, för alla som behöver mig, som bryr sig och vill mitt bästa? Istället gör jag bara fel. Och impulserna pockar, vill få mig att ge upp helt, att plocka upp rakbladen som fått vila så länge nu. Men det kan jag inte säga till dem, då säger de att jag "hotar" dem, att jag "vill få uppmärksamhet". Allt jag vill är att straffa mig själv för att jag är en sådan misslyckad besvikelse till dotter, men inte ens det får jag.
Jag borde inte få leva.
Herregud, jag har inte gråtit så här mycket sedan jag var inlagd i USA för snart ett år sedan. Det var lika trivialt den gången; då handlade det om en kaka istället för som nu, en läsk, men kärnan är densamma. Jag gråter inte bara för att jag gjorde något jag inte får, men för att jag inte KUNDE hålla mig undan, att jag VILLE någonting som jag inte borde ha velat, att jag är så fruktansvärd äcklig att jag inte ens kan styra mina egna tankar. Jag är bara ett enda stort fel och jag kommer aldrig någonsin kunna ändra på det.
Jag ber om ursäkt för att jag är så vag, men jag orkar inte förklara hur patetisk jag är, hur pinsamt enkel situationen kunde ha varit om det inte handlat om mig.
Nu känner jag mig som en enda stor drama queen. Blåser upp allt litet till gigantiska proportioner. Men jag måste få ur mig känslorna, jag klarar inte att sitta med dem, det går inte, de tar för stor plats.
Missförstå mig inte, jag kommer inte begå självmord. Inte nu, inte ikväll. Och inte senare heller om jag känner mig själv rätt. Men en del av mig VET att det är det enda rätta. DET är vad jag förtjänar och jag borde ha gjort det för länge sedan. Det skulle ha besparat så många så mycket smärta.
Jag orkar inte vara så här förstörd.
Jag borde inte få leva.
Herregud, jag har inte gråtit så här mycket sedan jag var inlagd i USA för snart ett år sedan. Det var lika trivialt den gången; då handlade det om en kaka istället för som nu, en läsk, men kärnan är densamma. Jag gråter inte bara för att jag gjorde något jag inte får, men för att jag inte KUNDE hålla mig undan, att jag VILLE någonting som jag inte borde ha velat, att jag är så fruktansvärd äcklig att jag inte ens kan styra mina egna tankar. Jag är bara ett enda stort fel och jag kommer aldrig någonsin kunna ändra på det.
Jag ber om ursäkt för att jag är så vag, men jag orkar inte förklara hur patetisk jag är, hur pinsamt enkel situationen kunde ha varit om det inte handlat om mig.
Nu känner jag mig som en enda stor drama queen. Blåser upp allt litet till gigantiska proportioner. Men jag måste få ur mig känslorna, jag klarar inte att sitta med dem, det går inte, de tar för stor plats.
Missförstå mig inte, jag kommer inte begå självmord. Inte nu, inte ikväll. Och inte senare heller om jag känner mig själv rätt. Men en del av mig VET att det är det enda rätta. DET är vad jag förtjänar och jag borde ha gjort det för länge sedan. Det skulle ha besparat så många så mycket smärta.
Jag orkar inte vara så här förstörd.
lördag 17 oktober 2009
133
Är pepp idag! Åh, vad jag vill må bra! Åh vad jag vill kunna ta hand om mig själv, tänka på min hälsa, göra vad som är bra för MIG Varför känner jag så här just idag? Två anledningar:
1) Mina föräldrar bokade sin resa till Las Vegas idag. Jag fick inte följa med, dels för att de behöver en resa själva, men ännu mer för att det gått så pass dåligt för mig de sista veckorna att jag helt enkelt inte är värd det. De uttryckte det inte så förstås, enligt dem är jag inte på en tillräckligt frisk vikt än. Det hade varit väldigt kul att få följa med... Det kommer vara kul att ha hemmet för mig själv (nåja, nästan, min lillebror kommer ju såklart vara här också), men det är ändå något speciellt med att få åka iväg. Speciellt till USA, som jag ser som mitt hem. Jag är orolig för vad mina nästa blodprov kommer visa. Mina kräkningar har inte direkt minskat på ett tag, kanske till och med tvärtom och jag VILL inte bli inlagd igen. I alla fall inte den största delen av mig. Tänk om jag blir inlagd och missar att vara ensam hemma nu om en månad när mamma och pappa åker? Jag BEHÖVER två veckor för mig själv, jag FÅR inte förstöra det här!
2) Mamma gav mig en idé idag, sådär på tal om resor. Varför inte önska mig en resa själv? Tillbaka till USA för att hälsa på? Inte för att stanna utan bara för att säga hej känna efter hur det känns att vara där igen. Ta reda på om det är kärlek jag känner för min expojkvän eller om jag faktiskt ska avbryta det här envisa förhållandet och gå vidare. Hon säger att det finns villkor att jag måste gå upp i vikt och vara hälsosammare innan jag åker men det finns faktiskt en MÖJLIGHET för mig att komma tillbaka till USA SNART! Jag längtar tillbaka så JÄVLA mycket, jag saknar alla människor jag inte fått träffa på så länge (snart var det ett år sedan jag åkte därifrån!) och jag saknar... jag vet inte. Jag vet inte vad det är jag saknar, men det är någonting. Någonting med USA som tilltalar mig.
Så nu har jag ett mål. Ett mål jag nästan kan ta på, som hägrar där framme. Inte bara ett "någon gång ska jag kanske tillbaka" utan ett "jag SKA tillbaka!". Gud vad taggad jag känner mig nu!
Undrar när mina nästa blodprov ska tas... Jag tror att jag redan går på övertid... Jag är så nervös att de ska ha försämrats markant. Så pass nervös att jag måste nämna det två gånger i samma blogginlägg. Ikväll blir det extra kaliumtabletter. Hoppas inte min läkare hittar hit...
1) Mina föräldrar bokade sin resa till Las Vegas idag. Jag fick inte följa med, dels för att de behöver en resa själva, men ännu mer för att det gått så pass dåligt för mig de sista veckorna att jag helt enkelt inte är värd det. De uttryckte det inte så förstås, enligt dem är jag inte på en tillräckligt frisk vikt än. Det hade varit väldigt kul att få följa med... Det kommer vara kul att ha hemmet för mig själv (nåja, nästan, min lillebror kommer ju såklart vara här också), men det är ändå något speciellt med att få åka iväg. Speciellt till USA, som jag ser som mitt hem. Jag är orolig för vad mina nästa blodprov kommer visa. Mina kräkningar har inte direkt minskat på ett tag, kanske till och med tvärtom och jag VILL inte bli inlagd igen. I alla fall inte den största delen av mig. Tänk om jag blir inlagd och missar att vara ensam hemma nu om en månad när mamma och pappa åker? Jag BEHÖVER två veckor för mig själv, jag FÅR inte förstöra det här!
2) Mamma gav mig en idé idag, sådär på tal om resor. Varför inte önska mig en resa själv? Tillbaka till USA för att hälsa på? Inte för att stanna utan bara för att säga hej känna efter hur det känns att vara där igen. Ta reda på om det är kärlek jag känner för min expojkvän eller om jag faktiskt ska avbryta det här envisa förhållandet och gå vidare. Hon säger att det finns villkor att jag måste gå upp i vikt och vara hälsosammare innan jag åker men det finns faktiskt en MÖJLIGHET för mig att komma tillbaka till USA SNART! Jag längtar tillbaka så JÄVLA mycket, jag saknar alla människor jag inte fått träffa på så länge (snart var det ett år sedan jag åkte därifrån!) och jag saknar... jag vet inte. Jag vet inte vad det är jag saknar, men det är någonting. Någonting med USA som tilltalar mig.
Så nu har jag ett mål. Ett mål jag nästan kan ta på, som hägrar där framme. Inte bara ett "någon gång ska jag kanske tillbaka" utan ett "jag SKA tillbaka!". Gud vad taggad jag känner mig nu!
Undrar när mina nästa blodprov ska tas... Jag tror att jag redan går på övertid... Jag är så nervös att de ska ha försämrats markant. Så pass nervös att jag måste nämna det två gånger i samma blogginlägg. Ikväll blir det extra kaliumtabletter. Hoppas inte min läkare hittar hit...
fredag 16 oktober 2009
132
Skulle blivit tacos och morden i midsomer med mamma. Blev pizza och the brave one (jag vägrar kalla den a stranger inside, dåligt titelval Sverige). jag har inte sett den förut men mamma hade det, jag hade däremot sett morden i midsomeravsnittet och om man redan vet vem mördaren är finns det roligare saker att göra än att se det igen... I alla fall tillbaka till the brave one. Filmens budskap gav mig rysningar. Fel sorts rysningar. Att förespråka hämnd är som att rösta för dödsstraff, jag tror tvärtom, alla förtjänar en chans. Eller två. Eller 300. Men om man bortser från det var filmen helt okej. Spännande, välspelad och snyggt filmad. En solid 3/5.
Inte mycket på gång annars. Var på DBT i morse. Kom försent och fick reda på att det kallas terapistörande beteende. God I'm evil. Kände mig lite säkrare i mig själv idag, svaren kom lite snabbare och jag visste lite mer. Var för en gångs skull inte totalt utkörd när jag gick därifrån. Kanske klarar jag hela det här halvåret i alla fall, jag har tvivlat på min stamina ett tag...
Pratade i telefon med min expojkvän nyss, efter ett långt uppehåll då han spenderat tid i den Amerikanska militären. Jag saknar honom så det gör ont. Tänk att fyra år tillsammans varav två ifrån varann inte tagit död på alla känslor oss emellan. Jag önskar att jag kunde bli bättre snabbare så jag kan åka tillbaka snart... Det lär väl aldrig hända, men drömma kan man...
Inte mycket på gång annars. Var på DBT i morse. Kom försent och fick reda på att det kallas terapistörande beteende. God I'm evil. Kände mig lite säkrare i mig själv idag, svaren kom lite snabbare och jag visste lite mer. Var för en gångs skull inte totalt utkörd när jag gick därifrån. Kanske klarar jag hela det här halvåret i alla fall, jag har tvivlat på min stamina ett tag...
Pratade i telefon med min expojkvän nyss, efter ett långt uppehåll då han spenderat tid i den Amerikanska militären. Jag saknar honom så det gör ont. Tänk att fyra år tillsammans varav två ifrån varann inte tagit död på alla känslor oss emellan. Jag önskar att jag kunde bli bättre snabbare så jag kan åka tillbaka snart... Det lär väl aldrig hända, men drömma kan man...
torsdag 15 oktober 2009
131
Torsdag idag = psykologdag. Idag höll han inte inne med kritiken - han sa att min kropp liknade en gammal gummas - att jag nog kan bli attraktiv (uppnebarligen har jag "fina" drag) men att jag måste få lite "stjärt och bröst" först. Jag vet, jag vet. Tell me something I don't know. Varför är det så svårt att göra något som låter SÅ enkelt? Jag förstår det verkligen inte, vilket gör det svårare att bearbeta. Vad är det som får mig att vika mig dubbel gång efter annan? Varför måste jag rensa ur kroppen varje gång jag ätit, till precis vilket pris som helst?
Åkte ner till Kalmar med mamma på morgonen. Eftersom jag var där lite innan min tid med min psykolog, omkring tre timmar för tidigt, gick jag på stan först och försökte hitta en jacka att bli kär i och ett par fövaringsboxar att liva upp garderoben med. Lagerhaus erbjöd boxar till ett överkomligt pris men det blev inga kläder idag. Bättre lycka nästa gång. Åt vegetarisk burgare på 4-kök innan det var dags att prata känslor och visa bilder hos psykologen. Han fick se en bild av när jag var som störst och sa att han inte skulle känt igen mig. Att han förstår att jag är rädd för att hamna där igen. Dessutom sa han att jag uppenbarligen fortfarande är kvar där i tankarna. Jag lämnade det stadiet för åtta-nio år sedan kroppsligen, men i huvudet är jag fastnitad där. Fortfarande 13 och oförlåtligt stor.
Igårkväll såg jag underbara true blood och idag har jag letat fakta om serien bara för att jag missat ett par avsnitt i början och ville hålla mig á jour. Alexander Skarsgård dök upp igår och ävevn ast jag har lite svårt för hela Skarsgårdfamiljen så kan man inte låta bli att bli patriotisk när en hunk från vikingatiden tittar på en med sug i den mordlystna blicken ^^
Skämt åsido, jag trodde verkligen inte att true blood skulle vara min grej men varje gång jag tittar kan jag inte slita mig därifrån. Nästa onsdag är episod nio. Bara sex dagar kvar...
Åkte ner till Kalmar med mamma på morgonen. Eftersom jag var där lite innan min tid med min psykolog, omkring tre timmar för tidigt, gick jag på stan först och försökte hitta en jacka att bli kär i och ett par fövaringsboxar att liva upp garderoben med. Lagerhaus erbjöd boxar till ett överkomligt pris men det blev inga kläder idag. Bättre lycka nästa gång. Åt vegetarisk burgare på 4-kök innan det var dags att prata känslor och visa bilder hos psykologen. Han fick se en bild av när jag var som störst och sa att han inte skulle känt igen mig. Att han förstår att jag är rädd för att hamna där igen. Dessutom sa han att jag uppenbarligen fortfarande är kvar där i tankarna. Jag lämnade det stadiet för åtta-nio år sedan kroppsligen, men i huvudet är jag fastnitad där. Fortfarande 13 och oförlåtligt stor.
Igårkväll såg jag underbara true blood och idag har jag letat fakta om serien bara för att jag missat ett par avsnitt i början och ville hålla mig á jour. Alexander Skarsgård dök upp igår och ävevn ast jag har lite svårt för hela Skarsgårdfamiljen så kan man inte låta bli att bli patriotisk när en hunk från vikingatiden tittar på en med sug i den mordlystna blicken ^^
Skämt åsido, jag trodde verkligen inte att true blood skulle vara min grej men varje gång jag tittar kan jag inte slita mig därifrån. Nästa onsdag är episod nio. Bara sex dagar kvar...
tisdag 13 oktober 2009
130
Hade ett stormgräl med min mamma idag om ungefär ingenting. För en gångs skull känner jag mig inte ledsen eller skamsen, bara arg. Det var inte JAG som överreagerade, inte jag som hade fel eller var fel. Och även då bråk alltid hänger mig i bakhasorna längre än de ska känner jag mig nästan lite styrkt. Det är skönt att veta att det går att vara arg och veta att man har rätt utan att tryckas ner till fotknölarna när någon säger emot.
Är idag officiellt extremt svartsjuk. Borde inte vara det, han är ju trots allt mitt ex och får göra vad han vill med sitt liv, men att se honom på bild med en annan tjej river upp något inom mig. Han har så många gånger efter att vi gjorde slut sagt hur mycket han älskar mig och vill ha mig tillbaka, men går det att tro på det när man ser bevisen för det motsatta? Eller blåser jag upp hela situationen till oidentifierbar storlek?
Annars - ingen toppendag. Känner mig otroligt fet och misslyckad idag, och spegeln ger mig bara nickar istället för att förneka det jag tänker. Hur kan man vara så DUM att man dricker alla sina näringsdrycker när man ser ut som jag gör? Jag är så FÖRBANNAT äcklig. Inte ens i stora tröjor går det att gömma sig, jag tar alldeles för stor plats.
På torsdag måste jag ta nya prover. Jag bävar. Tyvärr anar jag att de inte är så bra som de borde vara...
Är idag officiellt extremt svartsjuk. Borde inte vara det, han är ju trots allt mitt ex och får göra vad han vill med sitt liv, men att se honom på bild med en annan tjej river upp något inom mig. Han har så många gånger efter att vi gjorde slut sagt hur mycket han älskar mig och vill ha mig tillbaka, men går det att tro på det när man ser bevisen för det motsatta? Eller blåser jag upp hela situationen till oidentifierbar storlek?
Annars - ingen toppendag. Känner mig otroligt fet och misslyckad idag, och spegeln ger mig bara nickar istället för att förneka det jag tänker. Hur kan man vara så DUM att man dricker alla sina näringsdrycker när man ser ut som jag gör? Jag är så FÖRBANNAT äcklig. Inte ens i stora tröjor går det att gömma sig, jag tar alldeles för stor plats.
På torsdag måste jag ta nya prover. Jag bävar. Tyvärr anar jag att de inte är så bra som de borde vara...
söndag 11 oktober 2009
129
Misslyckad. Misslyckad. Misslyckad. Allt är bara fel.
JAG är bara fel.
Varför har alla andrad ett liv att leva när jag inte ens klarar att gå utanför dörren utan att hata mig själv? Och varför är jag så himla avundsjuk? Vad irriterande jag är!
Det känns som att jag är med min värsta fiende 24 timmar om dygnet bara genom att vara mig själv. Jag vill ut ur mig, ut ur min kropp.
Rakbladen lockar högre än på länge. Vill bevisa för världen, nej, mig själv, att jag faktiskt straffar mig själv för att jag är så här hemsk.
Tankarna vilar aldrig...
JAG är bara fel.
Varför har alla andrad ett liv att leva när jag inte ens klarar att gå utanför dörren utan att hata mig själv? Och varför är jag så himla avundsjuk? Vad irriterande jag är!
Det känns som att jag är med min värsta fiende 24 timmar om dygnet bara genom att vara mig själv. Jag vill ut ur mig, ut ur min kropp.
Rakbladen lockar högre än på länge. Vill bevisa för världen, nej, mig själv, att jag faktiskt straffar mig själv för att jag är så här hemsk.
Tankarna vilar aldrig...
lördag 10 oktober 2009
128
Dagen har känts lite bättre än föregående dagar. Inte av någon speciell anledning eller så, den har bara... flutit på. Det blev körslaget ikväll, följt av lite pysslande hit och dit med allt möjligt.
Var dock TVUNGEN att titta lite på bilder från THIN, en hemsida om filmen Thin, som handlar om just ätstörningar och ett center för personer som lider av dem. Varför triggar de mig så otroligt? Varför kan jag inte titta på de bilderna och tänka: nej, jag vill inte ner dit igen? Jag ser hur olyckliga de är, hur svårt de har det, och ändå blir jag bara mer och mer avundsjuk. Jag ser ärren, jag ser smärtan, jag ser benen, och allt jag vill är att slå dem. Att vara bättre på att vara sämst. En del av dem vägde så lite som 50-60 pounds, ungefär 25-29 kilo, och allt jag kan tänka på är att jag inte nådde ner dit. Det var bara ett mål i framtiden, men vid 74 pounds tog det stopp. Jag fick inte nå längre än så. FUCK. De är bättre än mig.
Jag vet. Jag borde inte ha tittat. Men jag kunde inte låta bli. Jag måste ju vänja mig också, eller hur? Jag måste lära mig att det alltid kommer finnas anorektiker, det kommer alltid finnas människor som är smalare än mig. Deal with it. Jag kan inte låta dem förstöra för mig varje gång jag går lite framåt. Det är bara på grund av det här som jag ser till att omge mig (de få gånger jag rör mig utanför mina egna dörrar) av FRISKA personer. Personer som äter, som lever, som väger mer än mig. Då vet jag att jag kommer att må något bättre, de kommer inte framkalla samma ångestnivå i blodet på mig. Jag känner mig hemsk för att jag skurit av kontaktbanden mellan så många av de personer som jag träffat som inlagd men jag har varit tvungen. Jag klarar inte av att se dem må sämre än mig.
Var dock TVUNGEN att titta lite på bilder från THIN, en hemsida om filmen Thin, som handlar om just ätstörningar och ett center för personer som lider av dem. Varför triggar de mig så otroligt? Varför kan jag inte titta på de bilderna och tänka: nej, jag vill inte ner dit igen? Jag ser hur olyckliga de är, hur svårt de har det, och ändå blir jag bara mer och mer avundsjuk. Jag ser ärren, jag ser smärtan, jag ser benen, och allt jag vill är att slå dem. Att vara bättre på att vara sämst. En del av dem vägde så lite som 50-60 pounds, ungefär 25-29 kilo, och allt jag kan tänka på är att jag inte nådde ner dit. Det var bara ett mål i framtiden, men vid 74 pounds tog det stopp. Jag fick inte nå längre än så. FUCK. De är bättre än mig.
Jag vet. Jag borde inte ha tittat. Men jag kunde inte låta bli. Jag måste ju vänja mig också, eller hur? Jag måste lära mig att det alltid kommer finnas anorektiker, det kommer alltid finnas människor som är smalare än mig. Deal with it. Jag kan inte låta dem förstöra för mig varje gång jag går lite framåt. Det är bara på grund av det här som jag ser till att omge mig (de få gånger jag rör mig utanför mina egna dörrar) av FRISKA personer. Personer som äter, som lever, som väger mer än mig. Då vet jag att jag kommer att må något bättre, de kommer inte framkalla samma ångestnivå i blodet på mig. Jag känner mig hemsk för att jag skurit av kontaktbanden mellan så många av de personer som jag träffat som inlagd men jag har varit tvungen. Jag klarar inte av att se dem må sämre än mig.
127
Såg första halvan av filmen coco chanel ikväll. Inte den nya, franska utan en från förra året som mamma raggat upp från någon tidning någonstans. Den var otroligt bra faktiskt, jag antar att mina förväntningar var låga nog för att göra filmen rättvisa. Jag kan inte uttala mig om betyget än, innan jag sett andra delen, men jag kommer absolut inte skippa den!
Har inte riktigt förlåtit mig själv efter bråket igår än. Mår dåligt som vanligt. Vill skära. Vill inte. Vill gå ner i vikt. Vill inte. Vill må bättre. VILL INTE. Allt är ett enda stort trassel och jag kan inte sätta ord på alla tankar som simmar omkring i huvudet på mig och gör allting grumligt.
Har inte riktigt förlåtit mig själv efter bråket igår än. Mår dåligt som vanligt. Vill skära. Vill inte. Vill gå ner i vikt. Vill inte. Vill må bättre. VILL INTE. Allt är ett enda stort trassel och jag kan inte sätta ord på alla tankar som simmar omkring i huvudet på mig och gör allting grumligt.
torsdag 8 oktober 2009
126
Var hos min psykolog eftersom det är torsdag och fick reda på att jag gått ner i vikt. Till och med mer än vad HAN tror eftersom jag får väga mig själv och inte vågade ge honom det sanna resultatet. 39.3. Nu är jag under 40-strecket igen. Vilket betyder att jag borde kunna jobba uppåt igen, eller hur? Det var ju mitt mål, att nå under 40 och sedan bli frisk! Men nu när jag är där vill jag bara liiiite längre ner bland siffrorna, få försvinna liiiite till. Det tar aldrig slut...
Min psykiater var nästa person på tur och hon höjde mina mediciner lite till. Det gör mig inget längre, jag hoppas på att hon vet vad hon gör. Det kan ju knappast bli mycket sämre.
Åt vegetariska wraps på 4-kök innan jag skyndade iväg till bussen och åkte hemåt. Väl hemma blev det kalibalik när jag yppat att jag inte gått upp i vikt utan faktiskt gjort raka motsatsen. Jag hatar att göra dem så arga men det verkar vara allt jag kan...
Och de tror ändå att jag väger 41.5. Jag vägrar säga sanningen till dem, inte nu när jag vet hur de reagerade på att jag bara gått ner lite grann. De får leva i ovisshet tills jag gått upp igen och ligger där jag sagt att jag är.
Är det en vit lögn? Det känns så. Men så vet jag ju att alla gör det de gör för att hjälpa mig och ta mig ur den här situatinen jag försatt mig i och det gäller att vara ärlig för att kunna gå framåt. Jag är bara inte bra på det...
Sedan blev det ännu värre när de fick höra att jag ökat på medicinmängden. Nu vill de riva up himmel och jord, ställa min psykiater till svars och helst spola ner alla tabletter i toaletten.
Jag känner mig så liten i allt detta, som ett barn de argumenterar över huvudet på. Mina impulser blir så starka, jag vill skära, skära, skära. Straffa mig själv. Blöda. Inte är det så konstigt egentligen? Inte när jag behandlar alla jag känner så här.
Min psykiater var nästa person på tur och hon höjde mina mediciner lite till. Det gör mig inget längre, jag hoppas på att hon vet vad hon gör. Det kan ju knappast bli mycket sämre.
Åt vegetariska wraps på 4-kök innan jag skyndade iväg till bussen och åkte hemåt. Väl hemma blev det kalibalik när jag yppat att jag inte gått upp i vikt utan faktiskt gjort raka motsatsen. Jag hatar att göra dem så arga men det verkar vara allt jag kan...
Och de tror ändå att jag väger 41.5. Jag vägrar säga sanningen till dem, inte nu när jag vet hur de reagerade på att jag bara gått ner lite grann. De får leva i ovisshet tills jag gått upp igen och ligger där jag sagt att jag är.
Är det en vit lögn? Det känns så. Men så vet jag ju att alla gör det de gör för att hjälpa mig och ta mig ur den här situatinen jag försatt mig i och det gäller att vara ärlig för att kunna gå framåt. Jag är bara inte bra på det...
Sedan blev det ännu värre när de fick höra att jag ökat på medicinmängden. Nu vill de riva up himmel och jord, ställa min psykiater till svars och helst spola ner alla tabletter i toaletten.
Jag känner mig så liten i allt detta, som ett barn de argumenterar över huvudet på. Mina impulser blir så starka, jag vill skära, skära, skära. Straffa mig själv. Blöda. Inte är det så konstigt egentligen? Inte när jag behandlar alla jag känner så här.
onsdag 7 oktober 2009
125
Känner mig totalt hopplös. Varför finns det så många som har SÅ mycket när jag inte har någonting? Varför är världen så otroligt orättvis?
tisdag 6 oktober 2009
124
Drömde inatt. Inte de vanliga, röriga, otäcka mardrömmarna, nej, inatt var det helt annorlunda. Även fast jag drömde kände jag mig utvilad, något jag absolut inte är van vid. Och minnena av natten får mig inte att rysa, istället skrattar jag. Därför skriver jag en sammanfattning, bara för att jag kan.
Min bror och jag var på resa ensamma, vi spenderade ett par dagar i en hyrd villa i USA innan vi flög vidare till ett annat land, vilket minns jag inte. Första natten där bestämde sig lillebror för att gå ut och festa. Jag, lika torrbollig i drömmen som i verkligheten, stannade hemma, men gjorde klart för honom att jag ville ha honom innanför dörren före klockan tre. Han lovade att ringa om han blev senare än så. Under tiden som han var ute hittade jag en kille som jag hade lite... roligt med (Gud, det var länge sedan) och det var inte förrän tidigt på morgonen som jag fattade att min bror inte kommit hem. Helt ifrån mig ringde jag upp honom och fick efter mycket om och men reda på var han var. På en polisstation. För att bli hemskickad. När jag frågade varför fick jag reda på att han, i polisernas ögon mätt, var "för vältränad". I det här landet fick man bara träna tre timmar varje dag.
Ibland undrar man hur huvudet fungerar.
Var hos tandläkaren imorse, för att se till mina stackars tänder som inte blivit behandlade särskilt väl sen ätstörningen kom in i bilden. Jag var livrädd att karies börjat smyga sig in i munnen på mig, jag visste ju att min emalj blivit ordentligt förtunnad, och det brukar ju bädda för hål i tänderna. Som tur är hade jag inga hål, jag var tvungen att avslöja anorexin vilket alltid är lika obehagligt, men tandhygienisten var professionell och reagerade samlat. Emaljen är "ordentligt försvagad" och på sina ställen helt bortfrätt efter kräkningarna. Jag är nu och för all framtid förbjuden att dricka juice och läsk. Synd nu när jag precis lärt mig att dricka juice, jag vägrade ju länge dricka kalorier, men ABC tillät inte att man hoppade över juicen. Nu vet jag inte hur jag ska göra, följa tandläkarens eller ABCs riktlinjer. Jag hatar situationen där jag vet att endera sida kommer bli arg på mig. Tyvärr händer det ganska ofta...
En ung, snygg tandläkare ska fylla i ett par gropar i november så tänderna slutar ila, men annars såg det hela förhållandevis bra ut. Skönt.
Gick sedan och köpte en present till mamma då det är hennes födelsedag imorgon. Ett halsband hon tittade ut för länge sedan men förhoppningsvis har glömt bort. Efter det spenderade jag lite tid för mig själv för en gångs skull. Åt raggmunk från IKEA och kände mig aningen uppåt. Sedan kom pappa hem och började grymta om att jag såg "mager" ut och "antagligen kräktes" igen. Sådana anklagelser gör mig ledsen, även om det är ett korn av sanning i dem. Jag VILL inte vara så dålig på att bli frisk. Varför kan allt inte bara fungera till 100%?
Kvällen bjöd på massor av TV-underhållning, så mycket att jag inte hann med film (!). Först halv åtta hos mig, sedan den stora resan, the mentalist och hell's kitchen. Oj vad många timmar som spenderades i soffan! Den stora resan har jag aldrig sett förut, men det visade sig vara riktigt intressant. Tre familjer spenderar tre veckor på tre olika platser, en är i indonesien hos mentawaierna, en i australien hos nakuelamenefolket och en i Namibia med himbastammen. Det är otroligt häftigt att se hur de här folkslagen lever sina liv, och många gånger verkar de vara flera gånger lyckligare än oss här i de mera "utvecklade" länderna. Visst är det många avigsidor med att bo så primitivt, bekvämligheten är lika med noll och dödligheten hög långt ner i åldrarna, men man ser också glädjen i det lilla och delar med sig av allt som går. Jag läste någonstans att det finns stammar i världen som inte ens har ett ord för "mitt". Allt är "vårt", begreppet "eget" är främmande och förstås inte. Det är så svårt för oss västerlänningar att förstå, men det går faktiskt att vara altruistisk utan att för den skull också vara egoistisk. Dessutom är kraven på en sällan lika höga som de vi har på varandra och på oss själva här. Jag säger inte alls att livet är lättare på ett mindre utvecklat ställe, men det blir komplicerat på ett helt annat sätt.
Min bror och jag var på resa ensamma, vi spenderade ett par dagar i en hyrd villa i USA innan vi flög vidare till ett annat land, vilket minns jag inte. Första natten där bestämde sig lillebror för att gå ut och festa. Jag, lika torrbollig i drömmen som i verkligheten, stannade hemma, men gjorde klart för honom att jag ville ha honom innanför dörren före klockan tre. Han lovade att ringa om han blev senare än så. Under tiden som han var ute hittade jag en kille som jag hade lite... roligt med (Gud, det var länge sedan) och det var inte förrän tidigt på morgonen som jag fattade att min bror inte kommit hem. Helt ifrån mig ringde jag upp honom och fick efter mycket om och men reda på var han var. På en polisstation. För att bli hemskickad. När jag frågade varför fick jag reda på att han, i polisernas ögon mätt, var "för vältränad". I det här landet fick man bara träna tre timmar varje dag.
Ibland undrar man hur huvudet fungerar.
Var hos tandläkaren imorse, för att se till mina stackars tänder som inte blivit behandlade särskilt väl sen ätstörningen kom in i bilden. Jag var livrädd att karies börjat smyga sig in i munnen på mig, jag visste ju att min emalj blivit ordentligt förtunnad, och det brukar ju bädda för hål i tänderna. Som tur är hade jag inga hål, jag var tvungen att avslöja anorexin vilket alltid är lika obehagligt, men tandhygienisten var professionell och reagerade samlat. Emaljen är "ordentligt försvagad" och på sina ställen helt bortfrätt efter kräkningarna. Jag är nu och för all framtid förbjuden att dricka juice och läsk. Synd nu när jag precis lärt mig att dricka juice, jag vägrade ju länge dricka kalorier, men ABC tillät inte att man hoppade över juicen. Nu vet jag inte hur jag ska göra, följa tandläkarens eller ABCs riktlinjer. Jag hatar situationen där jag vet att endera sida kommer bli arg på mig. Tyvärr händer det ganska ofta...
En ung, snygg tandläkare ska fylla i ett par gropar i november så tänderna slutar ila, men annars såg det hela förhållandevis bra ut. Skönt.
Gick sedan och köpte en present till mamma då det är hennes födelsedag imorgon. Ett halsband hon tittade ut för länge sedan men förhoppningsvis har glömt bort. Efter det spenderade jag lite tid för mig själv för en gångs skull. Åt raggmunk från IKEA och kände mig aningen uppåt. Sedan kom pappa hem och började grymta om att jag såg "mager" ut och "antagligen kräktes" igen. Sådana anklagelser gör mig ledsen, även om det är ett korn av sanning i dem. Jag VILL inte vara så dålig på att bli frisk. Varför kan allt inte bara fungera till 100%?
Kvällen bjöd på massor av TV-underhållning, så mycket att jag inte hann med film (!). Först halv åtta hos mig, sedan den stora resan, the mentalist och hell's kitchen. Oj vad många timmar som spenderades i soffan! Den stora resan har jag aldrig sett förut, men det visade sig vara riktigt intressant. Tre familjer spenderar tre veckor på tre olika platser, en är i indonesien hos mentawaierna, en i australien hos nakuelamenefolket och en i Namibia med himbastammen. Det är otroligt häftigt att se hur de här folkslagen lever sina liv, och många gånger verkar de vara flera gånger lyckligare än oss här i de mera "utvecklade" länderna. Visst är det många avigsidor med att bo så primitivt, bekvämligheten är lika med noll och dödligheten hög långt ner i åldrarna, men man ser också glädjen i det lilla och delar med sig av allt som går. Jag läste någonstans att det finns stammar i världen som inte ens har ett ord för "mitt". Allt är "vårt", begreppet "eget" är främmande och förstås inte. Det är så svårt för oss västerlänningar att förstå, men det går faktiskt att vara altruistisk utan att för den skull också vara egoistisk. Dessutom är kraven på en sällan lika höga som de vi har på varandra och på oss själva här. Jag säger inte alls att livet är lättare på ett mindre utvecklat ställe, men det blir komplicerat på ett helt annat sätt.
söndag 4 oktober 2009
123
Det blev film idag. Först Spirit från 2002 som jag såg ätandes en bulle - det är ju inte varje dag det är kanelbullens dag. Tyckte om den mycket mer än jag trodde jag skulle göra, jag som inte riktigt vågar närma mig hästar. Skönt med en film där djuren faktiskt INTE pratar, utan gnäggningar och rörelser fick sköta kommunikationen. Det fungerade häpnadsveckande bra. Vacker musik och stark historia - 4/5. Nej, jag skäms inte över att ge en tecknad film en fyra, jag GILLAR tecknat. Och mer eller mindre allt annat...
Ikväll hade jag och lillebror tänkt se Alice i underlandet - den filmade versionen, gjord för och av Hallmark. Det är en otroligt bra, om än något mörk version och vi såg båda fram emot att få se den igen efter att i många år glömt bort dess existens. Vi slog på den och såg väl en så där... tjugo minuter, precis nog för att ryckas med. Sedan saknades resten. Suck. Det blev The nightmare before christmas istället, jag har aldrig sett riktigt hela så det var väl på tiden. Stämningen är magisk och världen Tim Burton skapat helt fantastisk, men den känns mycket längre än sina 72 minuter. 3/5.
Annars har jag varit på bra humör hela dagen, och det är ganska så ovanligt. Helt peppad har jag tagit mig an det ena projektet efter det andra, jag har bestämt mig för att städa bland vårt bleka utbud av DVDer (vi har nog minst filmer i hela Sverige) och börjat på att få någon ordning på mina böcker (mamma hotar med att slänga ett par kassar - SKAMLIGT!).
Maten har fungerat...okej. Inte 100%, men närapå. Jag får väl vara nöjd med det lilla, nu när jag gått bakåt så pass mycket som jag har. Börja om från noll och arbeta mig uppåt, utåt, framåt. Det är dags att släppa taget om tryggheten i en ätstörning. Jag tar död på mig själv.
Pappa tycker det är konstigt att jag känner mig äcklig INNAN jag kräks. Han säger att för honom skulle det vara tvärtom, han skulle finna sig själv otroligt äcklig EFTER att ha spytt. Jag förstår hans synpunkt, och det är bara ännu ett bevis på hur sjukt twisted min värld har blivit. Jag känner mig REN efter att jag gjort mig av med maten. Ren och tom och fri. Inget som tynger ner och gör mig uppsvälld och långsam. Men det är ju inte så det ÄR. Egentligen. Bara i mitt huvud. Där fungerar allt på fel sätt...
Ikväll hade jag och lillebror tänkt se Alice i underlandet - den filmade versionen, gjord för och av Hallmark. Det är en otroligt bra, om än något mörk version och vi såg båda fram emot att få se den igen efter att i många år glömt bort dess existens. Vi slog på den och såg väl en så där... tjugo minuter, precis nog för att ryckas med. Sedan saknades resten. Suck. Det blev The nightmare before christmas istället, jag har aldrig sett riktigt hela så det var väl på tiden. Stämningen är magisk och världen Tim Burton skapat helt fantastisk, men den känns mycket längre än sina 72 minuter. 3/5.
Annars har jag varit på bra humör hela dagen, och det är ganska så ovanligt. Helt peppad har jag tagit mig an det ena projektet efter det andra, jag har bestämt mig för att städa bland vårt bleka utbud av DVDer (vi har nog minst filmer i hela Sverige) och börjat på att få någon ordning på mina böcker (mamma hotar med att slänga ett par kassar - SKAMLIGT!).
Maten har fungerat...okej. Inte 100%, men närapå. Jag får väl vara nöjd med det lilla, nu när jag gått bakåt så pass mycket som jag har. Börja om från noll och arbeta mig uppåt, utåt, framåt. Det är dags att släppa taget om tryggheten i en ätstörning. Jag tar död på mig själv.
Pappa tycker det är konstigt att jag känner mig äcklig INNAN jag kräks. Han säger att för honom skulle det vara tvärtom, han skulle finna sig själv otroligt äcklig EFTER att ha spytt. Jag förstår hans synpunkt, och det är bara ännu ett bevis på hur sjukt twisted min värld har blivit. Jag känner mig REN efter att jag gjort mig av med maten. Ren och tom och fri. Inget som tynger ner och gör mig uppsvälld och långsam. Men det är ju inte så det ÄR. Egentligen. Bara i mitt huvud. Där fungerar allt på fel sätt...
lördag 3 oktober 2009
122
Tankarna har faktiskt inte varit så starka på sistone.
Det var en lögn. Varför? För att jag varit riktigt, RIKTIGT stygg den senaste tiden. För att jag låtit ätstörningen ta större plats i mitt liv. För att jag lyssnat när jag sagt till mig själv hur ÄCKLIG, TJOCK och MISSLYCKAD jag är.
Det är när jag ACCEPTERAR dessa tankar, HÅLLER MED och SVÄLTER eller SPYR, som känslorna känns lättare att hantera. Då känner jag mig nästan frisk paradoxalt nog, jag kan tillåta mig själv att gå utanför mitt hus och spendera tid på andra saker. Visst rullar tankarna fortfarande, de som säger att jag borde röra på mig mer/äta mindre/kräkas ÄNNU mer/hetsäta kylskåpet/skära upp armarna men jag är så van vid dem att de inte fräter alls lika mycket som alla känslor börjar göra när jag är DUKTIG tjej och ÄTER efter matlistan. Det är då jag HATAR allt jag gör, allt jag säger, allt jag ÄR. Då äcklas jag av min existens, kryper in i mig själv och vägrar komma ut. Och så äcklas jag över hur mycket jag äcklar mig själv, och det hela blir en cirkel utan slut.
Så jag har inte varit så duktig som jag borde. Mina föräldrar säger att jag har "mer energi" och att jag "lyser". Det beror mer på att jag är nöjd över mitt låga näringsdrycksintag än att jag fått i mig nog med energi. Tyvärr är sjukdomen fortfarande otroligt central, och jag tror ofta att jag är MINDRE sjuk än vad jag är. En del av mig önskar att jag var friskare, bättre, att jag stolt skulle kunna säga att jag skakat av mig alla dumma, förtryckande tankar, medan en annan del bara vill bli sjukare, vill svälta sönder mig själv, bli SMAL, TANIG, INSJUNKEN, AVMAGRAD och LITEN, allt det som alla kämpar för att jag INTE ska bli. INTE ska vara. Jag vill bara få vara smal EN gång till, få nå under 40 igen, så jag kan gå upp och känna mig stolt över mig själv. Nå under 40, sedan under 35 igen. Kanske ner till min gamla idealvikt, 29...
Jag vet ju själv att det inte slutar där, jag blir aldrig nöjd. Jag vill bara försvinna mer och mer, hur liten jag än blir känner jag mig fortfarande så PANISKT fet, och jag kan inte förklara varför det är så hemskt, allt jag vet är att jag gladeligen skulle skära bort alla bilringar om jag kunde (tro mig, jag har försökt, men stoppat mig själv i tid). Jag kommer inte på något magiskt sätt må hundra gånger bättre om jag får gå ner fem kilo till. Men just nu är det ALLT jag tänker och ALLT jag känner. Jag vill bara få vara smal. Få vara benig och hård. Få se mig själv i spegeln och inte se allt det här äckliga som jag ser nu. Som jag kommer se om 10 kilo. Som jag alltid ser.
Jag sitter verkligen fast just nu. Så varför känns det så bra?
Det var en lögn. Varför? För att jag varit riktigt, RIKTIGT stygg den senaste tiden. För att jag låtit ätstörningen ta större plats i mitt liv. För att jag lyssnat när jag sagt till mig själv hur ÄCKLIG, TJOCK och MISSLYCKAD jag är.
Det är när jag ACCEPTERAR dessa tankar, HÅLLER MED och SVÄLTER eller SPYR, som känslorna känns lättare att hantera. Då känner jag mig nästan frisk paradoxalt nog, jag kan tillåta mig själv att gå utanför mitt hus och spendera tid på andra saker. Visst rullar tankarna fortfarande, de som säger att jag borde röra på mig mer/äta mindre/kräkas ÄNNU mer/hetsäta kylskåpet/skära upp armarna men jag är så van vid dem att de inte fräter alls lika mycket som alla känslor börjar göra när jag är DUKTIG tjej och ÄTER efter matlistan. Det är då jag HATAR allt jag gör, allt jag säger, allt jag ÄR. Då äcklas jag av min existens, kryper in i mig själv och vägrar komma ut. Och så äcklas jag över hur mycket jag äcklar mig själv, och det hela blir en cirkel utan slut.
Så jag har inte varit så duktig som jag borde. Mina föräldrar säger att jag har "mer energi" och att jag "lyser". Det beror mer på att jag är nöjd över mitt låga näringsdrycksintag än att jag fått i mig nog med energi. Tyvärr är sjukdomen fortfarande otroligt central, och jag tror ofta att jag är MINDRE sjuk än vad jag är. En del av mig önskar att jag var friskare, bättre, att jag stolt skulle kunna säga att jag skakat av mig alla dumma, förtryckande tankar, medan en annan del bara vill bli sjukare, vill svälta sönder mig själv, bli SMAL, TANIG, INSJUNKEN, AVMAGRAD och LITEN, allt det som alla kämpar för att jag INTE ska bli. INTE ska vara. Jag vill bara få vara smal EN gång till, få nå under 40 igen, så jag kan gå upp och känna mig stolt över mig själv. Nå under 40, sedan under 35 igen. Kanske ner till min gamla idealvikt, 29...
Jag vet ju själv att det inte slutar där, jag blir aldrig nöjd. Jag vill bara försvinna mer och mer, hur liten jag än blir känner jag mig fortfarande så PANISKT fet, och jag kan inte förklara varför det är så hemskt, allt jag vet är att jag gladeligen skulle skära bort alla bilringar om jag kunde (tro mig, jag har försökt, men stoppat mig själv i tid). Jag kommer inte på något magiskt sätt må hundra gånger bättre om jag får gå ner fem kilo till. Men just nu är det ALLT jag tänker och ALLT jag känner. Jag vill bara få vara smal. Få vara benig och hård. Få se mig själv i spegeln och inte se allt det här äckliga som jag ser nu. Som jag kommer se om 10 kilo. Som jag alltid ser.
Jag sitter verkligen fast just nu. Så varför känns det så bra?
121
Nu var det länge sedan jag skrev. Länge, LÄNGE sedan. Det blir gärna så när jag inte gör det jag bestämt mig för. Jag har sett till att skriva i bloggen VARJE kväll och när jag sedan hoppade EN dag, bara fortsatte jag, eftersom jag fick så dåligt samvete över att jag inte såg till att en ny post kom upp. En dag blev till flera, och samvetet blev sämre och sämre. Men nu har jag acceterat att jag inte är perfekt när det gäller att posta här. Det är okej, jag kommer inte dö av en veckas uppehåll. Och det man inte dör av gör en starkare. Heter det inte så?
Spenderade dagen i Tranås, med min mormor och (låtsas)morfar. De är mysiga, men bara uthärdliga i små doser (tragiskt nog). Efter ett tag börjar de nästla sig in under huden, de skaver och ger en obehaglig bismak i munnen. De har nämligen en ovana att strö halvironiska kommentarer omkring sig. Meningar som "du som är så tjock borde väl inte äta det där" är inte ovanliga och även fast jag vet att de menar motsatsen gör det så ont så ont. Och inte går det att säga till dem, de skulle bara bli sårade, och det kan jag inte låta dem gå igenom. De är helt igenom goda personer, och jag vill inte förstöra det.
Annars har inte mycket hänt utöver det vanliga. I onsdags var det DBT och det var som vanligt fruktansvärt jobbigt. Jag känner mig så DUM när jag hela tiden svarar "jag vet inte" på alla frågor och jag känner mig inte duktig nog att vara där. Men jag vet att det är nyttigt för mig, jag måste utmana mig själv lite, komma vidare. Så var jag hos min psykolog i torsdags, vilket jag behövde. Att få kräkas ur sig alla känslor, i det här sammanhanget bildligt och inte bokstavligt talat, är något alla mår bra av, och jag i synnerhet. Men han oroar sig lite över att jag verkar ha stannat up, jag går inte framåt just nu. Det gör att jag i min tur börjar oroa mig; kommer han tröttna på mig för att mina framsteg är för små och överge mig till förmån för någon annan? Jag vet inte, och jag vågar inte fråga. Tänk om han säger ja...
Såg på Flickan som lekte med elden i måndags med pappa och jag tyckte väl den var... sådär. Tyvärr inte alls samma standard som ettan, den blev till och med lite fånig här och där. Inte för att jag trodde att mina förväntningar på den skule uppfyllas men jag hoppades på något lite mer raffinerat. Dock förstod jag att boken skulle bli svår att filmatisera eftersom historien inte är lika stark, och skådespelarna gjorde överlag ett bra jobb (måste, som alla andra, återigen hylla Noomi Rapace för hennes insats som Lisbeth. Herregud, vilken tjej!).
Jag åt sallad med pappa på 4-kök i torsdags och vi åt pastaköket i onsdags. Vi försöker äta ute ibland när han är ledig eftersom det, av någon konstig anledning som jag inte kan förklara, känns lättare för mig.
Köpte in en hel låda med blandade grejer som jag ska göra iordning och sälja på tradera. Jag hade glömt hur kul det är att ha något att JOBBA med, att sysselsätta mig med och satsa ALL energi på. Vem har tid med ångest när tiden går åt till annat? Det är väl det pappa menar när han säger att jag måste ut i arbetslivet, han hoppas på att det skulle få mig att GLÖMMA anorexin.
Om det ändå vore så enkelt...
Spenderade dagen i Tranås, med min mormor och (låtsas)morfar. De är mysiga, men bara uthärdliga i små doser (tragiskt nog). Efter ett tag börjar de nästla sig in under huden, de skaver och ger en obehaglig bismak i munnen. De har nämligen en ovana att strö halvironiska kommentarer omkring sig. Meningar som "du som är så tjock borde väl inte äta det där" är inte ovanliga och även fast jag vet att de menar motsatsen gör det så ont så ont. Och inte går det att säga till dem, de skulle bara bli sårade, och det kan jag inte låta dem gå igenom. De är helt igenom goda personer, och jag vill inte förstöra det.
Annars har inte mycket hänt utöver det vanliga. I onsdags var det DBT och det var som vanligt fruktansvärt jobbigt. Jag känner mig så DUM när jag hela tiden svarar "jag vet inte" på alla frågor och jag känner mig inte duktig nog att vara där. Men jag vet att det är nyttigt för mig, jag måste utmana mig själv lite, komma vidare. Så var jag hos min psykolog i torsdags, vilket jag behövde. Att få kräkas ur sig alla känslor, i det här sammanhanget bildligt och inte bokstavligt talat, är något alla mår bra av, och jag i synnerhet. Men han oroar sig lite över att jag verkar ha stannat up, jag går inte framåt just nu. Det gör att jag i min tur börjar oroa mig; kommer han tröttna på mig för att mina framsteg är för små och överge mig till förmån för någon annan? Jag vet inte, och jag vågar inte fråga. Tänk om han säger ja...
Såg på Flickan som lekte med elden i måndags med pappa och jag tyckte väl den var... sådär. Tyvärr inte alls samma standard som ettan, den blev till och med lite fånig här och där. Inte för att jag trodde att mina förväntningar på den skule uppfyllas men jag hoppades på något lite mer raffinerat. Dock förstod jag att boken skulle bli svår att filmatisera eftersom historien inte är lika stark, och skådespelarna gjorde överlag ett bra jobb (måste, som alla andra, återigen hylla Noomi Rapace för hennes insats som Lisbeth. Herregud, vilken tjej!).
Jag åt sallad med pappa på 4-kök i torsdags och vi åt pastaköket i onsdags. Vi försöker äta ute ibland när han är ledig eftersom det, av någon konstig anledning som jag inte kan förklara, känns lättare för mig.
Köpte in en hel låda med blandade grejer som jag ska göra iordning och sälja på tradera. Jag hade glömt hur kul det är att ha något att JOBBA med, att sysselsätta mig med och satsa ALL energi på. Vem har tid med ångest när tiden går åt till annat? Det är väl det pappa menar när han säger att jag måste ut i arbetslivet, han hoppas på att det skulle få mig att GLÖMMA anorexin.
Om det ändå vore så enkelt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)