122

Tankarna har faktiskt inte varit så starka på sistone.

Det var en lögn. Varför? För att jag varit riktigt, RIKTIGT stygg den senaste tiden. För att jag låtit ätstörningen ta större plats i mitt liv. För att jag lyssnat när jag sagt till mig själv hur ÄCKLIG, TJOCK och MISSLYCKAD jag är.

Det är när jag ACCEPTERAR dessa tankar, HÅLLER MED och SVÄLTER eller SPYR, som känslorna känns lättare att hantera. Då känner jag mig nästan frisk paradoxalt nog, jag kan tillåta mig själv att gå utanför mitt hus och spendera tid på andra saker. Visst rullar tankarna fortfarande, de som säger att jag borde röra på mig mer/äta mindre/kräkas ÄNNU mer/hetsäta kylskåpet/skära upp armarna men jag är så van vid dem att de inte fräter alls lika mycket som alla känslor börjar göra när jag är DUKTIG tjej och ÄTER efter matlistan. Det är då jag HATAR allt jag gör, allt jag säger, allt jag ÄR. Då äcklas jag av min existens, kryper in i mig själv och vägrar komma ut. Och så äcklas jag över hur mycket jag äcklar mig själv, och det hela blir en cirkel utan slut.

Så jag har inte varit så duktig som jag borde. Mina föräldrar säger att jag har "mer energi" och att jag "lyser". Det beror mer på att jag är nöjd över mitt låga näringsdrycksintag än att jag fått i mig nog med energi. Tyvärr är sjukdomen fortfarande otroligt central, och jag tror ofta att jag är MINDRE sjuk än vad jag är. En del av mig önskar att jag var friskare, bättre, att jag stolt skulle kunna säga att jag skakat av mig alla dumma, förtryckande tankar, medan en annan del bara vill bli sjukare, vill svälta sönder mig själv, bli SMAL, TANIG, INSJUNKEN, AVMAGRAD och LITEN, allt det som alla kämpar för att jag INTE ska bli. INTE ska vara. Jag vill bara få vara smal EN gång till, få nå under 40 igen, så jag kan gå upp och känna mig stolt över mig själv. Nå under 40, sedan under 35 igen. Kanske ner till min gamla idealvikt, 29...

Jag vet ju själv att det inte slutar där, jag blir aldrig nöjd. Jag vill bara försvinna mer och mer, hur liten jag än blir känner jag mig fortfarande så PANISKT fet, och jag kan inte förklara varför det är så hemskt, allt jag vet är att jag gladeligen skulle skära bort alla bilringar om jag kunde (tro mig, jag har försökt, men stoppat mig själv i tid). Jag kommer inte på något magiskt sätt må hundra gånger bättre om jag får gå ner fem kilo till. Men just nu är det ALLT jag tänker och ALLT jag känner. Jag vill bara få vara smal. Få vara benig och hård. Få se mig själv i spegeln och inte se allt det här äckliga som jag ser nu. Som jag kommer se om 10 kilo. Som jag alltid ser.

Jag sitter verkligen fast just nu. Så varför känns det så bra?