Fick idag ett brev med svaret från provtagningen förra veckan. "Det märks på proverna att du slutat kräkas". Vilket skämt. Men jag visade ändå upp det hemma, så nu tror alla att jag är på rätt spår. Halleluja.
Egentligen är jag väl det. Jag hade aldrig kunnat äta så många måltider och ändå trycka undan ångesten så pass effektivt som jag gör nu för bara ett par månader sen. Men det är någon liten bit av mig som saknas. Kvar är bara ett söndertrasat skal av den jag en gång var och den jag en gång vill vara. Jag undrar om jag någonsin kommer hitta tillbaka till ett jag som inte ständigt håller anorexian i handen. Vissa dagar känns det som att det inte är långt kvar dit, andra dagar är tanken en omöjlighet.
Jag sitter här och längtar till USA, till den vackra hösten i Michigan, och svär över min stora mage som innehåller både raggmunk och diverse annat mindre definierbart. Det sägs att det tar fyra timmar innan matsäcken är helt tom efter att man ätit. Pyttsan säger jag. Om man som jag spyr i tid och otid kan det bevisas att så inte är fallet. Långt efter de där timmarna har gått går dete att kräkas upp resterna av middagen. Mycket av kaloriinnehållet och näringen har väl redan tagits upp av kroppen, men man slipper i alla fall ha det i sig. Man slipper vara full och kan känna sig tom. Två nyckelord i mitt ätstörda ordförråd.
Men ikväll ska jag inte spy. Det har jag redan bestämt mig för. Jag känner mig ändå på något plan motiverad att kämpa just nu, och det gäller att hålla i de där stunderna så hårt som det bara går. Imorgon kommer jag hata mig själv för att jag inte gjorde någonting åt saken när jag väl kunde, men det får jag hantera då. Nu ska jag bara se till att inte gripas av panik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar