Första dagen jag är ensam hemma. Eller ensam och ensam, lillebror kommer och går lite som han vill, han har ju mycket mer tid uppbokad än vad jag har, har man ett liv så har man. Själv spenderade jag första dagen i frihet med att laga mat (risotto blev det till lunch och så kommer jag nog antagligen koka ravioli till kvällen) och så tvingade jag mamma att hyra ett par filmer innan de åkte så jag har något att underhålla mig med. Ikväll blir det det regnar alltid i Provance och det ser jag fram emot.
Jag har lovat mamma och pappa (och mina psykologer, och mina läkare och mina terapeuter...) att se till att göra allt i min makt för att det här ska bli friska dagar. Att jag inte ska se all ensamtid som en möjlighet för min ätstörning att ta över utan istället visa att det är jag som bestämmer i mitt liv. Jag VET att det inte kommer bli nio perfekta dagar, men jag ska i alla fall göra mitt absolut bästa. Jag har redan på förhand bestämt mig för att hoppa näringsdryckerna, men jag tänker, TÄNKER äta mina mål och behålla dem. Det är dags att bli frisk nu. Om inte jag tar tag i det kan jag aldrig åka tillbaka till USA igen.
Det är lite jobbigt att tänka på att om jag varit frisk kunde jag ha följt med mina föräldrar nu. Eller rättare sagt, om jag hade varit frisk hade jag varit i Michigan nu, fortfarande en student och inte ett anorektiskt misslyckande till dotter. Men så får man inte tänka. OM är inte viktigt, nu har det blivit så här och det gäller att ta lärdom av det negativa och streta vidare. Förhoppningsvis kan mina erfarenheter som sjuk komma väl till hands i framtiden också. Jag kan alltid bli starkare av att gå igenom svårigheter.
Jag är rädd. Rädd för att alltid vara fast i en sjukdom, rädd för att aldrig kunna skaka av mig det här. Rädd för att mina morföräldrar kommer dö och inte få uppleva mig som friskt barnbarn, rädd för att mina föräldrar ska hinna gå bort innan jag tar förnuftet till fånga. Rädd för att dö och fortfarande vara sjuk. Rädd för att dö PÅ GRUND AV att jag är sjuk. Men kanske är det bra? kanske kan det motivera mig att faktiskt KÄMPA för det här nu, för friskhet och för liv.
Idag är jag övertygad. Jag tänker hålla fast vid det så hårt och så länge som jag bara kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar