Psykologbesök idag, plus en halvtimma hos min psykiater. Det gick nog bra, de sa båda att jag såg friskare ut, att jag hade "rosor på kinderna" och "varma händer". Det gjorde mig löjligt stolt att de tyckte att jag jobbat på bra den här veckan, men ett litet frö av sorg finns där också. Dessutom är det alltid jobbigt att vara i ABCs lokaler. Alla smala tjejer i väntrummet ställer till det för mig. Jag vill också vara smal...
Ikväll lagade jag risotto med svamp och broccoli samtidigt som jag var ledsen över att jag faktiskt inte är särskilt bra på att laga mat. Jag håller på att lära mig antar jag, men det känns ändå som ytterligare någonting jag borde kunna men inte uppfyller kraven i. Tur att familjen gillar det i alla fall, eftersom jag lagar mat i tid och otid för att finslipa tekniken!
Har varit motiverad hela dagen idag men nu börjar det kännas lite motigt. Jag vill förtvivlat gärna få känna mig tom och ren igen, och jag har ingen lust att se magen utspänd och känna hur kalorierna bygger upp fettlagret under huden. Jag tittade på bilder från när jag var som minst och jag kan allvarligt säga att jag inte är så liten som jag skulle vilja vara. Jag är inte smal på dem. Inte spinkig, inte tanig, inte skör, inte mager och jag hatar att jag inte ens klarade av att svälta ner mig själv till rätt storlek innan jag började kämpa med att gå uppåt igen. Alla andra anorektiker kan stoltsera med bilder på ben och knotor. Men inte jag. Allt jag har är fotografier av fett och äckel.
Och jag VET att jag nu måste stänga av tankarna och gå på rutin. Att jag måste svälja de där tabletterna och gå och lägga mig utan att först stoppa fingrarna i halsen. Men jag VILL inte äcklas så här av mig själv!
Sluta nu. Tänk på USA. Tänk på studier. Tänk på att du varit "in treatment" i ett helt år och det är dags att släppa taget om ätstörningen.
Tänk på glädje.
Tänk på allt du inte kan göra som sjuk.
Tänk på alla vänner som stöttar dig.
Jag SKA klara det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar