För ett par dagar sedan (i tisdags för att vara exakt) spenderade jag, mamma och lillebror dagen i Växjö och hade riktigt, riktigt trevligt (för en gångs skull bet mamma och jag inte huvudena av varandra vilket hjälpte den goda stämningen på traven). Vi åt gott (på aptit) som erbjöd gudomlig pasta till vegetarianen och passionsfruktsbalsamvinäger till salladen, köpte kläder och helloKittymappar och dessutom åkte vi ut till våra gamla släktingar som bor just utanför Växjö och alltför sällan får besök av oss.
Timman där var lite som ett uppvaknande för mig, om än något brutalt. Jag älskar mina släktingar och skulle göra vad som helst för dem (till en viss gräns) men bra på att hålla ordning, det är de inte. Huset såg ut som ett stridsfält, det luktade katturin och instängt, halvtomma flaskor stod överallt och glaset jag fick att dricka ur var inte rent. Vad som kunde hittas i de hembakta kringlorna vågar jag inte ens tänka på. Visserligen så är de båda till åren, de har väl passerat 80sträcket kan jag tänka, men det gjorde inte upplevelsen mindre... smutsig. Det fick mig att reflektera över min egen ordningsamhet, eller bristen utav just denna. För jag har, i min sjukdom, lagt mig till vanor som skulle kunna tolkas som rent av snuskigt äckliga, och även då jag är mycket, mycket bättre, finns vissa av dessa beteenden kvar. Min dator är en riktig bakteriehärd och jag hari nga problem med att äta saker som ramlat ner på golvet eller som varit i min hunds mun. Eller, jag hade inte det fram till i tisdags. Men nu frågar jag mig; vill jag verkligen att omvärlden ser på mig som jag såg på dem och deras hus när vi var över? Är det inte bättre att hålla så pass rent och snyggt att ingen äcklas av att komma hem till mig? Visserligen är den misären jag levde i förut lyckligtvis inte lika uttalad, men jag skulle fortfarande kunna bättra mig, på många punkter. Och det ska jag. Jag pratar inte om att pedantiskt ställa alla prydnassaker i exakt rätt vinkel, men att damma av dem då och då är faktiskt inte så jobbigt att det är ogenomförbart.
Nej, jag SKA bli ordningsammare, kasta ut gamla papper och liknande som ligger och skräpar, sätta in viktiga sådana i pärmar, se till att toalett och skrivbord är avtorkat och fräscht. Kort och gott hålla bättre ordning på saker och ting. kanske kan det hjälpa självrespekten lite i rätt riktning.
Körlektion idag och jag börjar bli smått uppgiven. Hur jag än försöker så går jag inte framåt, det kvittar hur många hundralappar jag betalar för att ha en körskolelärare i knät ett par gånger i veckan. Min lillebror har redan börjat parkera, medan jag inte ens kan hålla mig på rätt sida vägen. Jag blir så trött på allt som har med bilar att göra.
Kvällen får bli tidig eftersom jag vid ett svagt tillfälle skrev upp mig för att göra högskoleprovet. Och nu är den dagen kommen, hela lördagen skall ägnas åt orddefinitioner hit och underliga mattetal dit. Wish me luck...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar