Städat ut det gamla idag, putsat, fejat och organiserat, sorterat papper, städat lådor och slängt allt jag inte längre behöver. Jag som har så svårt för att göra mig av med saker (jag KAN ju behöva den någon gång i framtiden!) har sett till att bara spara det jag VET att jag kommer använda igen, om det nu inte finns här av sentimentala skäl förstås, då måste det sparas.
Har dock inte lyckats göra min DBTläxa idag, jag har inte pratat med någon utanför familjen. Men jag är så på så lysande gott humör att det inte gör mig någonting alls.
Ingen japanska som jag brukar ha på onsdagar, vår lärare är fortfarande i Japan och kommer inte tillbaka förrän i slutet av månaden. Visst hade det varit roligt med lektion, men jag får väl ta och läsa lite manga (från min nystädade bokhylla) innan jag somnar istället, för att fylla min dagliga japankvot.
Usch, jag känner mig äckligt klämcheck idag, sådär lyriskt äppelkindad så man bara väntar på att lyckan ska ta slut och verkligheten kicka in. Men jag ska hålla kvar vid motivationen så länge det bara går, för jag vet hur lätt den försvinner iväg. Det tar inte många sekunder för ätstörningen att koppla ett nytt grepp. Men något som gör mig hoppfull är tanken på att jag inte skurit på flera månader. För varje gång jag undviker det är jag ett steg längre ifrån beteendet och det blir enklare och enklare att inte ens tänka på det. Så kan det bli med ätstörningen också, så SKA det bli!
Pappa tog otäcka bilder med nya kameran, och mitt humör är såpass glatt att jag kan tänka mig att visa dem:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar