461

Gamla känslor väller in. Jag har länge klarat av att hålla dem på avstånd men idag besegrade de mig och de fyller nu varje hörn av kroppen. Jag HAR vänner här. Vänner som efter idag troligtvis ALDRIG vill träffa mig igen. Varför?

- De vet nu lite mer om vem jag är. Förut TRODDE de att de visste, och då gillade de mig, men nu VET de, och då tröttnar de på alla nackdelar.

- Jag fäller sådana OPASSANDE, TRÅKIGA kommentarer! Alla skrattar åt vad alla säger, utom när jag, dum som jag är, öppnar munnen.

- De säkert sitter hemma nu och diskuterar hur jobbig jag är. Och hur de ska bli av med mig.

- jag HELA tiden pratar om USA! USA hit, USA dit, kan jag inte bara hålla käften!? Ingen bryr sig!

- de tror säkert att jag tycker mig vara bättre än dem. Jag känner att min "aura" är nedsättande, och det vill jag VERKLIGEN inte! Det stämmer inte! AAAH!

Jag vill inte verka för säker på mig själv och skrämma bort dem, men jag vill heller inte verka FÖR osäker och fråga dem om vad de tycker om mig hela tiden (en fråga som sliter i mig för att bli ställd ofta, ofta) eftersom de då ABSOLUT kommer tröttna på mig. Det är så svårt att balansera, att inte vara för mycket och inte för lite. Jag kan inte! Jag trampar hela tiden fel, och det är lika jobbigt varje gång!

Jag blir SÅ frustrerad.

By the way. Vågen stod på 38.5 idag. Hoppas det inte betyder att jag väger UNDER 41.4 som jag vägde i fredags hos min psykolog (jag litar inte helt på min våg, därför är den här funderingen inte så dum som den låter). Jag ORKAR inte med hela karusellen igen, speciellt inte när jag TRIVS så bra här EGENTLIGEN.

Och det är säkert, jag BEHÖVER inte vara någons bästa vän. Jag kommer nog aldrig bli det, jag är inte bästa-vän-material. Men jag VILL ha någorlunda i alla fall EN någorlunda nära vän, någon som bryr sig. Som tänker på mig. Som ibland, någon gång, väljer mitt sällskap över någon annans.

Like that's gonna happen...