Jag önskar jag var modig nog att söka till idol. Tyvärr kan jag inte sjunga, och kändispotential har jag inte heller så det vore dömt att misslyckas men bara känslan av att ha varit där. Att ha VÅGAT. Jag skulle bli helt förkrossat när de sa nej så det är nog bäst att jag håller mig undan men tänk vilken upplevelse!
Ja, jag såg idol ikväll. Håna mig inte.
Kände mig full av energi idag och åkte in till stan för att uträtta en del ärenden. Imorgon blev ett optikerbesök inbokat, och så försökte jag gå till biblioteket men se, det gick inte. Oskarshamns bibliotek är aldrig öppet när man vill dit *grr*
Jag oroar mig över torsdag, över testerna som ska tas. Och ännu mer över vikten, nu när jag inte blivit vägd på två veckor. Kommer den ha skenat iväg totalt? Konstigt nog känns det inte som det, fast jag ätit som en häst, och DET oroar mig. Om jag nu har gått upp kommer jag undra varför jag inte längre upptäcker att jag gör det, och så kommer panikkänslorna sätta in. Inte för att jag kommer undan dem nu, men jag har smygvägt mig några gånger, så jag tror att det inte är alltför illa. Min mormor har en våg, en gammal skraltig sak som inte riktigt går att lita på men allt duger i nödsituationer. Pappa slängde ju ut vågen hemma så fort han hörde att ätstörningen dikterade mitt liv, och mina egna såg jag heller inte röken av efter att han varit framme. Eftersom jag var totalt fixerad vid siffrorna på vågarna förstår jag varför jag inte kan ha dem runt mig längre, men jag saknar kontrollen jag hade förut, när jag vägde mig morgon, middag, kväll. Då SÅG jag hur jag blev mindre och mindre, följde mina framsteg på ett helt annat sätt. Det kan jag inte nu, FÅR jag inte nu. Friska människor gör inte så.
Det irriterar mig att jag fortfarande inte VILL gå upp i vikt, jag vill inte tappa den lilla kontroll jag har med risk att aldrig någonsin kunna ta tillbaka den igen. Hur sjukt det än låter så är jag ändå ganska stolt över att jag är underviktig, att jag har en kropp som jag plågat mig till, en kropp som blivit missunnad det den behöver. Jag har varit STARK nog att bli smal, och om jag nu går upp i vikt kommer jag inte längre vara bra på att vara liten. Då kommer jag inte vara bra på någonting. Jag oroar mig för vad alla andra ätstörda människor kommer säga när de får se mig som normalviktig. Kommer de titta medkännande på mig, tycka att jag är svag och sämre än de? Kommer de sluta avundas mig och min kropp? Kommer de ens se att jag är ätstörd? Och varför är det så viktigt för mig att visa andra att jag är sjuk?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar