Japanskan var jättebra. Verkligen jättebra. Det kändes långt ifrån bekvämt att gå dit och försöka hitta en plats i ett klassrum alla andra redan varit i, men det gick över förväntan. Takten är något långsammare än i USA och läraren många procent mer Japan än Sensei var där. Hon vet att vi är där frivilligt och lägger ribban många steg lägre än jag är van vid. Det är skönt att verkligen bli behandlad som nybörjare. Så nu har jag fräschat upp kunskaperna lite och kan säga hej, tack och jag heter. Alltid något! Och mer ska det bli...
Och konserten igår, vad kan jag säga om den? Vår kör vann omröstningen, det var väldigt roligt för det hade jag verkligen inte förväntat mig. En vän var där, och mamma förstås, så jag kände mig heller inte ensam. Något annorlunda kanske, jag avvek lite från mönstret nör det kom till klädseln, men jag skämdes inte över min egen närvaro. Jag kände mig... behövd men inte oumbärlig. Bra.
Men jag är fortfarande nere i en svacka, matmässigt. Jag sköter mig inte riktigt som jag ska. Mamma och jag åt pizza på hemvägen, under vilken jag kände mig nästan normal, men resten av dagens måltider... Jag vet inte, jag orkar inte. Jag orkar inte bry mig om min egen äckelfaktor längre. Och ändå är det ALLT jag tänker på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar