Ena sekunden har jag bestämt mig för att vara duktig, jag är 100% säker på att det är det rätta alternativet. Nästa sekund har jag ändrat mig, då vill jag vara olydig och vara det ordentligt. Jag vet hur det kommer få mig att må efteråt och ÄNDÅ övertalar jag mig själv att det inte är så farligt och att det "bara är för den här gången" Yeah right. We've heard it before.
Ingen psykolog idag, jag har tvingat min kroppskännedomsterapeut att väga mig imorgon istället, så jag tog sovmorgon och hjälpte pappa med lite ditt och lite datt som han skulle få gjort. Var vuxen och ansvarstagande och skickade iväg ett par viktiga mejl till min läkare och till CSN. Önskar att jag vore mer organiserad och att jag var bättre på att ta tag i saker. Jag jobbar på den biten. Eller, ja... Jag har skaffat en Viktiga-Papper-Pärm. Alltid något.
Åt lunch med pappa och mamma på folkhögskolan, det blev auberginebakelse, och jag höll på att gå sönder inombords när jag inte visste hur många jag skulle ta och inte hade någon att fråga. I sådana här situationer borde jag lita till mig själv, men eftersom jag inte kan göra det och inte heller litar på någon annan blir det hela lite klurigt. Det blev två i alla fall, men jag drog ner på potatisen för att jämna ut det. Det var faktiskt ris i "bakelserna" så jag hade ju redan fått kolhydrater därifrån.
Gick till kören för tredje gången och kände mig mycket mer hemma där än vad jag gjorde förra gången. Visst gick mycket av dagen åt till att med ångesten i halsen oroa mig över hur många av de andra körmedlemarna som hatar mig, men jag tog mig dit och jag tog mig därifrån. Leende.
Lagade enkla kikärtsbiffar till middag för att inspirationen inte riktigt var närvarande, men tillsammans med rotfrukter blev det en ganska bra måltid ("glömde" potatisen). Sedan blev det Oz i ett par timmar bara för att jag kunde. Och ville.
Jag har räknat ut varför jag gillar Oz så mycket. Varför jag gillar att titta på film in general. Det är ingen hemlighet och jag skäms över att det tog sådan tid för mig att förstå det. Det är helt enkelt så att jag måste koncentrera mig för att hänga med i handlingen så pass mycket att jag inte också hinner tänka på allt det där andra som vanligtvis virvlar omkring och sätter griller i huvudet på mig. Viljan att förstå storyn tränger undan mitt självförakt för en liten stund Jag antar att man faktiskt inte KAN göra två saker samtidigt, man kan inte både hata sig själv OCH titta på film. Om mna låter tankarna ta över blir det som visas framför en obegripligt. Precis som verkligheten brukar vara för mig, ett enda virrvarr som inte ser ut att ha varken början eller slut. Med Oz är det inte så. Jag kan i ett par ljuvliga, sammanhängande minuter trolla bort allt det onda och allt det skrämmande, alla bilringar runt magen och alla ben som sticker ut. De minutrarna lever jag för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar