Nu är jag hemma igen. Grekland var varmt, långsamt, ångestframkallande, prestationsångestframkallande och framför allt riktigt, riktigt underbart. Jag klarade att balansera på den sköra tråden av friskhet det mesta av tiden, med bara ett par dippar ner i anorexiträsket. Tankarna fanns där ofta, ofta, men det har ignorerats och kämpats som bara den, inte skulle min semester få förstöras av ätstörningsimpulser! Det blev i och för sig inte mycket till semester för mig, jag jobbade hårdare än jag gjort på länge, men solen och atmosfären hade ändå en positiv inverkan på mitt humör och min bestämdhet. Jag kan till och med titta på bilderna därifrån och inte se en val full av valkar prydd av bildäcksliknande ringar runt magen. Jag ser fortfarande inte en smal tjej, men det är i alla fall en klar förbättring.
Imorgon när jag samlat lite krafter blir det en sammanfattning av veckan på Cypern. Nu blir det bara ett kort inlägg, min inspiration räcker inte längre ikväll.
Förra måndagen när vi åkte var jag bara trött på allt. Jag orkade inte vara glad åt resan, bilandet tog evigheter och flyget ännu längre. Men så fort som jag klev ut på flygplatsen och andades in Grekland var det som att dimman skingrades inne i huvudet på mig. Det är ju DET HÄR man lever för! Att få komma ifrån vardagen, uppleva något nytt. Att få bli totalt ompysslad i ett par dagar utan att ha ett dugg dåligt samvete för det! (Okej, jag hade rätt rejält med dåliggt samvete, kände mig lat och ovärdig att få äta, men det ÄR ju inte så, jag VAR värd att få njuta av semestern, jag har ju faktiskt tjänat ihop den!). Dussintals drinkar, hundratals bilder och tusentals minuter på solstolen senare bar det av hemåt igen och jag har ännu inte fattat att jag lämnat Ayia Napa bakom mig. I huvudet planerar jag redan färden tillbaka.
Jag ville så förtvivlat gärna känna mig VACKER när jag var där. Jag gick runt och verkligen försökte se oberört fantastisk ut, med mycket tvivelaktiga resultat. För jag KÄNNER mig aldrig vacker, och jag KAN inte förstå hur andra skulle kunna tycka det. Mitt ego skulle behöva tydliga svar från många olika människor som bekräftar att jag ser okej ut för att jag ens ska kunna tillåta mig själv att acceptera DERAS intryck. Jag är inte vacker. Jag önskar att jag var den där tjejen som folk inte kan ta ögonen ifrån, men sanningen är den att jag bara är en i mängden. Varför det är så viktigt för mig att andra SER mig vet jag inte, men jag vet att det är det. Jag slutar aldrig att vara medveten om varenda rörelse jag gör och varje försök att vara till lags. Om jag får några uppskattande blickar märker jag dem inte, och jag är så rädd för att överskatta folks tankar om mig.
Allting är så komplicerat när man aldrig kan vara sig själv fullt ut. Men egentligen, finns det någon som är det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar