Jag dömde den här dagen på förhand. Redan i fredags visste jag att idag skulle bli tuff, och tuff är det minsta man kan säga nu i min summering. Jag kunde inte stävja mina demoner, jag gav upp där jag inte borde ha gett upp och lade helt enkelt ner försöken att vara en duktig anorektiker på bättringsvägen. Nu hoppas jag bara att jag kan hålla min del av "avtalet" och börja om på nytt imorgon. Då är det FRISKHET som gäller, inga dumma handlingar eller nedsättande tankar.
Min faster var på besök ikväll. Vi grillade pizza (igen) och jag såg noga till att hålla uppe min välpolerade fasad. Utanpå lyste jag, skrattade och åt helt ångestfritt. Inuti hatade jag hela grejen, speciellt mig själv för att jag inte kan hantera tankarna bättre än jag gör. Hur svårt hade det varit att dra mamma åt sidan och viska åt henne att "dagen är lite jobbig" och "jag behöver lite stöd"? Men nej, det går ju inte, då förstår hon ju att hennes perfekta lilla flicka suger på att bli bättre, det går inte, hon får inte veta att jag kan göra fel. En del av mig blev så irriterad på dem alla, på mamma, pappa, min faster och farbror. För att de inte kunde läsa av mig, för att de köpte mitt skådespel och inte ens ifrågasatte mina handlingar. Men det är inte deras fel. Jag lurar ju egentligen mig själv mest av allt...
Tänker tillbaka på våren som var, på de månader jag var inlagd. Efter att länge ha kunnat sova så gott som drömlöst har jag flera nätter i rad drömt om sjukhus och slutna psykiatriska avdelningar. Sonder spökar i mitt bakhuvud, skrämmer mig mer än andar och vålnader någonsin kommer kunna göra. Förra gången jag blev sondad varade helvetet i tio dagar. Efter att ha lidit mig igenom runt hälften rann mitt tålamod ut i sanden och min ilska uttryckte sig i våldsamma gråtattacker, kompletta med skrik, hot om självmord och självskadebeteenden, och försök att dra ur sonden (vilket egentligen inte skulle ha varit så svårt, men innerst inne är jag en duktig flicka och jag klarade helt enkelt inte av att vara SÅ uppstudsig). När jag lades in den gången sa min läkare till mig att jag antingen frivilligt kunde gå med på att bli inlagd, eller så kunde de skriva ett lpt och tvinga in mig. Eftersom ett LPT skulle göra mig totalt maktlös gick jag med på inläggningen, men inte tyckte jag att jag fick mycket mer att säga till om. saken är de att om jag hade valt att opponera mig och vägrat sond eller vad det nu handlade om, hade mina läkare bara kunnat ansöka om ett LPT och göra det i alla fall. Overruled. Och jag försökte verkligen att vara tillmötesgående och vänlig, jag ville inte krångla. Men hellre lite krångel än massa kilon på vågen. Jag blev inte vägd varje dag vilket irriterade mig, ingen hade ju koll på min vikt eller på hur jag mådde psykiskt. Jag låg i ett rum, dag ut och dag in, utan att få röra mig, med sond instoppad i näsan och blev större och större. Min kropp förändrades och mitt psyke följde inte med. Jag kände mig som en gris på väg till slakt, jag skulle bara bli gödd lite till först.
Efter ett av mina sammanbrott kallades sjukhusets psykolog in för att tala mig tillrätta. Jag tror att jag behövde det, behövde NÅGON som lyssnade på den lilla flickan som inte fick vara liten. Även då, när jag var inlagd, kände jag mig som en börda, jag ringde inte på klockan om det inte var ABSOLUT nödvändigt och försökte att inte rikta min ilska mot någon speciell person, ingen där förtjänade att behöva handskas med mig. Speciellt en av sköterskorna svarade på mina attacker med att kontra "DU har försatt dig i den här situationen, det är inte mitt fel att du ligger här, DU skulle ha tänkt efter före". Jag anklagade inte dem, det gjorde jag faktiskt inte. Egentligen så skrek jag bara på mig själv, men sköterskorna och läkarna hamnade i vägen.
Jag var rädd för att de skulle skaffa ett LPT på mig och sonda upp mig ända till min målvikt. Jag äter hellre upp mig än får näringen insondad, jag TYCKER ju faktiskt OM mat! På avdelning fyra var de snabba med att påminna mig om att de kunde göra det när jag gjort något fel, när jag smugit in på någons rum för att spy eller slängt min näringsdryck i papperskorgen. "Gör det inte en gång till" sades det då, "då blir det sond till 48." Jag visste att de kunde göra så, men mina ätstörningstendenser var starkare än deras hot. Ett är i alla fall säkert, och det här är viktigt- om man inte VILL bli frisk, så GÅR det inte, hur mycket man än försöker. Om man vill hålla fast vid ätstörningen finns det inte en människa som kan göra någonting åt det, oavsett hur många liter sondnäring man får i sig eller hur många kilon man går upp. Ätstörningen kommer nästla sig in och förstöra där den kan, ligga och bida sin tid tills den känner sig nödgad att ta över igen. VILJAN måste finnas, annars är man dömd på förhand.
När jag var inlagd ville jag inte. Inte helt och fullt. jag ville inte heller vara jobbig eller besvärlig, men om det var alternativet så fick det väl vara så, för jag VILLE inte gå upp i vikt. Inläggningarna ändrade inte på det, det enda de gjorde var att hindra mig från att helt och fullt ge upp mig själv till förmån för ätstörningen. Jag blev inte själv övertygad om att jag kunde bli bättre förrän långt senare, och utan någon egentlig anledning.
Oj, jag förlorade mig visst i minnen där ett tag. De kommer och går lite, och när de väl kommer rör de upp så mycket inuti mig. Jag är inte van vid att känna någonting, och det är så mycket känslor knutna till alla dessa minnen - mest skuld och skam, men också smärta, ursinne, vanmakt och bävan. Jag tycker inte om att känna efter, för ett minne drar med sig ett annat som drar med sig ett tredje, och så simmar jag plötsligt i en djup känslopool, som jag slutat bottna i för länge sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar