85

Lång, LÅNG dag. Inte mycket har hänt. Inget har tillkommit eller försvunnit ur mitt liv. 24 timmar har passerat, så många stunder som kunde ha fyllts med skratt, eller tårar, eller kärlek eller besvikelse, så många minuter som kunde ha spenderats på någonting. Allting. Istället för att sitta här och på sin höjd tycka synd om mig själv kunde jag väl tagit itu med mitt liv och GJORT någonting? Men jag lutar mig tillbaka, stirrar skrämt på TV-skärmen och upprepar mitt lilla mantra:



"kanske imorgon"



Till lunch blev det vegetarisk wok från seven eleven. Helt okej, över förväntan, men jag hade inte en aning om hur mycket jag skulle äta för att det skulle bli en portion så - du gissade det - ångest igen. Sen gick jag mest och drog tills min lillebror föreslog film och det blev fanboys, som inte var särskilt bra men okej mest för att det är något att säga om den. Menlös. Men sista repliken var klockren. 2/5.



Ikväll blev det en halvtimmas slött tittande på John Woos the red cliff. Sedan tröttnade jag på krig, krig, slagsmål och krig och förflyttade mig upp till den andra TVn för att se sex, hopp och kärlek. Den hjälpte inte direkt till att få mig att känna mig värdefull, men den triggade inte igång mig heller så mina fföräldrar borde vara nöjda och glada. De är ju så rädda för att jag ska ta åt mig det som händer i rutan varje gång jag sätter på en film. Om vikt nämns - stäng av, är någon deprimerad - ta en annan film. Och Gud förbjude att någon hamnar på en psykiatrisk avdelning, då "tittar jag på skitfilmer" och "det är ju inte konstigt att [jag] är deprimerad". Ibland saknar jag att ha en egen lägenhet och få ha lite egen tid, att spendera på det jag vill.

Men jag ska inte klaga på dem för mycket. Jag VET att jag ibland blir triggad av olika händelser på TV eller internet. Och jag dras till dem som en fluga mot ett ljus. Jag tittar på de där bilderna av en tjej på 30 kilo och TRÅNAR, är så ÄCKLIGT avundssjuk att jag skulle kunna hugga av mig en arm för att få vara henne. Det gör mig så arg. För jag vet ju lika väl som någon annan att tjejerna på bilderna, eller dokumentären eller vad som helst, inte lever ett värdigt liv. En del av dem har klarat av att leta upp den friska vägen, andra inte, och det lidande de fått gå igenom på grund av en sjukdom som anorexi är verkligen för jävligt. Varför vill jag då inget annat än att vara minst? Det är inte viktigt hur liten man blev, det viktigaste är att man strävar åt RÄTT håll!

Oj vad olycklig jag känner mig nu på en gång... Var är ens psykolog när man behöver honom?