Hade ett DBT-möte idag och det bestämdes att jag platsade i deras lilla grupp så nu har jag hösten utstakad för mig. DBT två dagar i veckan, kontraktet är påskrivet och dagboken påbörjad. Min personliga terapeut ställer väldigt många frågor som jag har svårt för att besvara, allt ifrån vilka mål jag har (umm... bli frisk?) till hur jag känner mig i olika situationer. Det kommer nog bli ett jobbigt halvår, men jag hoppas att det är värt det. Det är ju ett steg i rätt riktning i alla fall.
På kontraktet står det att jag binder mig till att försöka bli bättre. Det gjorde mig väldigt osäker på om jag borde signera det, de senaste dagarna har jag verkligen inte velat kämpa. Jag vill inte påbörja de här resan och sen upptäcka att jag inte klarar av att följa kontraktet. Om jag blir tvungen att hoppa av kommer jag bli väldigt besviken på mig själv. Kommer andra att bli väldigt besvikna på mig.
Men jag har i alla fall lärt mig att det gäller att identifiera sina känslor UTAN att värdera dem, de behöver varken vara rätt eller fel, de bara existerar. Jag får inte längre säga att det jag känner är dumt eller korkat, utan jag ska istället bara registrera hur det känns. Det kommer bli svårt...
Var hemma hos en gammal kompis idag, hon var en god vän när jag växte upp och om jag någonsin haft en bästa vän så var det hon. Vi har inte träffats på säkert två år, men vi kom snabbt in i våra gamla vanor igen och vi pratade nästan som förr. Tyvärr är vi väldigt olika, och inte på ett charmigt sätt, inte ett "vi kompletterat varann" maner, nej, vi förstår helt enkelt inte varandra. Men det var ändå skönt att spendera tid med någon som jag delat så mycket tid med, man har mycket minnen att sortera igenom.
Åt ute med pappa till lunch, för att fira att jag nu helt säkert kommer prova på DBT, och då vi båda var sugna på pizzasallad blev det sole mio och ,för min del, falafelrulle. Jag har bara antagit att en halv falafelrulle är den rätta mängden eftersom en halv pizza är det, men jag tycker inte om att vara osäker. Nu vet jag inte om jag vågar fråga dem på ABC om jag ätit det jag ska, tänk om de säger att jag ätit för mycket! Jag vill inte få reda på att jag intagit fler kalorier än jag borde...
Mitt näringsdrycksförråd börjar sina... Jag måste ringa dietisten och beställa fler. När jag fick min senaste ranson (på runt 120 flaskor) sa jag självsäkert till mina föräldrar att det skulle vara mina sista. Nu har jag bara omkring 20 kvar och ligger fortfarande på ungefär samma vikt som när jag beställde dem. Det är mitt eget fel, jag vågar fortfarande inte helt och fullt lita på matlistan - eller mig själv för den delen.
Idag känner jag inte samma ilska som igår, istället ät jag bara ledsen. Ledsen och slutkörd. Jag orkar inte mixtra mer med maten, med kräkningar, med näringsdrycker. Jag vill bara vara frisk och må bra. Varför tar vägen mot friskhet sådan tid?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar