368

Bjöd på trerätters ikväll och det är alltid lika roligt, alltid lika uppskattat. Det var ju mors dag och allt och jag skämde bort mamma riktigt ordentligt bara för att det är en ursäkt att få göra det. Hon fick sin present redan för ett par dagar sedan, en klänning som hon kan ha på studenten. Jag vet hur hon har våndats över vad hon ska ha på sig så jag hoppas att jag löste det åt henne. Därför fick hon bara en chokladkartong idag, och så nyss nämnda trerättersmeny. Till förrätt bakade jag kavring som blev aningen för söt i mitt tycke men pappa tog om både en och två gånger. Brödet toppades med en parmesancrème och fikon. Huvudrätten bestod av vitlöksostfylld kycklingfilé med bacon, tomat- och basilikasås och färskpotatis. Quinoa till mig bara för att potatis är så... tråkigt. Broccoli och sallad kompletterade. Till efterrätt blev det en chokladkaka med rostade pinjenötter, och jag som älskar choklad i alla former (utom för mörk - jag har verkligen försökt lära mig att uppskatta mörk choklad men det GÅR inte) tyckte att den smakade riktigt bra (oj vad det tog emot att skriva det! JAG ska ju inte säga att något JAG gjort är gott! Hur kan jag ens komma på tanken att skryta så?).

Efter maten parkerade vi oss framför Michael Clayton och jag som hade höga förväntningar kan inte nog beskriva hur besviken jag blev. Visst, jag kan ha varit för okoncentrerad för jag hängde inte helt med i handlingen men oj vad seg den var! Den som jag hört så mycket gott om! Nej, jag ger den inte mer än en tvåa. Och en gäspning.

---

När jag duschade förut rakade jag benen och råkade skära upp ett sår som inte såg mycket ut för världen men som kändes desto mer. Och alla gamla svårhanterliga känslor strömmade tillbaka, ett kraftigt sug i magen gjorde att hela jag snörptes ihop och jag blev nästan yr av längtan att få dra rakbladet över armen och känna blodet strömma till. Jag saknar lugnet som följer efter ett sådant pass, efter att ha skurit och girigt sugit i sig smärtan som alltid ovillkorligen hör ihop med såren. Bara en enda gång till?

Men jag vet, jag kan inte tillåta mig själv att backa nu, jag är för svag, för bräcklig. En gång kommer bli två kommer bli fler och jag orkar inte med ännu fler hemligheter, fler lögner. Jag ska inte, men jag vill. Oj, vad jag vill.

***

Skönt "problemfri" matdag. Den har flutit på utan större problem.

Frukosten samma som otaliga andra morgnar - havregrynsgröt med mjölk och lingonsylt, ostsmörgås MED smör och apelsinjuice.

Första mellanmålet hoppade jag över, men det är bara för att min klocka stannat och jag trodde den var kvart över elva i två timmar!

Till lunch blev det en pastasallad och jag grumsade över att etiketten visade på 498 kalorier. Vem bestämmer att det är just 498? Varför inte dra till med 500 när man ändå ligger så nära den siffran? Jag menar en oliv mer och man passerar ändå 500-strecket. Det känns bara fånigt att spara in på två kalorier. Pepsi max till det.

Mellanmål två fick jag i alla fall i mig - underbar Lidlyoghurt med flingor. Inte mycket att säga om det målet.

Middagen blev som ovan beskriven trerättersmeny. Tur att jag hoppade över mellanmålet så jag kunde äta efterrätt utan för mycket ångestkänslor att tampas med. Jag orkar inte med dem längre, de står mig upp i halsen.

Till kvällsmat lagade jag till min älskade mannagrynsgröt (utan något på den här gången) och åt en skiva av min kavring till den.

Helt okej. HELT okej. Intalar jag mig.