284

Favoriten vann melodifestivalen, näst bästa låten kom tvåa. Life is good.

mamma och jag har haft en hemmadag idag. Det innebär lagat mat, planerat meny inför nästa vecka, skrivit inköpslista, ätit (!), behållt maten (!!!), och sett lite gamla Sabrinaavsnitt mellan varven. Och tro det eller ej, men vi har inte skrikit på varandra en ENDA gång. Inte ens gnabbats lite irriterat. Bara pratat i normalt tonläge och hjälpt varandra där det behövts. Det känns jättebra, som att vi faktiskt klarar att bete oss som vuxna människor runt varandra om vi bara anstränger oss. Och jag har bara känt mig lite lagom sjuk, inte helt jävla förstörd som jag brukar.

Men åh vad tankarna ökar i styrka. Åh vad jag vill vara smal och kantig och benig och tanig och mager och utmärglad. Inte som jag är nu. Jag vet att jag inte är tjock, det har många konstaterat och ännu fler intygat, men jag är inte SMAL längre. Det är lika jobbigt varje gång jag ser mig i spegeln och iNTE hittar höftbenen, inte känner ryggraden. Och jag VET att det inte finns några belägg för att banta ner sig till inget, men det är det enda jag kan och det enda jag vill. Det gör ont att inte försvinna, att inte tillåta sig själv att följa den skruvade logik som ätstörningen försöker få mig att lyssna till.

Och det gör ÄNNU ondare att veta att jag aldrig nådde min målvikt. Aldrig lyckades bli så smal som jag ville. Jag känner mig HELT misslyckad.

En del av mig VILL fortfarande bli inlagd. Få det konstaterat för mig och alla andra att jag är SJUK, inte bara lite mesigt halvdålig. Det räcker inte med att redan ha varit där, jag borde vara där nu, skickas till olika behandlingshem och höra folk säga att jag är ett hopplöst fall.

Hur dumt är inte det?

Jag förstår inte mina egna tankar, jag bara vet att de är där, hela tiden coh de gör allting så svårt, så dubbelt. Åh ena sidan vill jag nå den där (otroligt svårnådda) målvikten, sträva mot ett FRISKT liv, med FRISKA tankar och önskningar. Åh andra sidan hatar jag mig själv varje gång jag behåller ens ett enda riskorn, avskyr hur jag tillåter mig själv att växa och svullna upp till oigenkännlighet.

Förut jobbade jag SÅ hårt på att ingen någonsin skulle få reda på hur dåligt jag egentligen mådde, nu vill jag att hela världen ska veta. Jag är så äckligt irriterande.