Har bestämt mig för att ta tag i mitt liv. Igen. Jag låter mig själv chansera så totalt emellan varven men det är ju faktiskt bara jag som kan göra något åt det. Så idag blir det att rycka upp mig, städa undan det gamla gråa, söka jobb medan motivationen sitter i och sortera iordning de mappar med papper jag har där allt ligger huller om buller. Jag har en isande känsla i maggropen som säger mig att det är helt meningslöst och inget kommer någonsin kunna förändra min grundmisslyckandehet (är det verkligen ett ord?) men jag försöker ändå. Inget går om man inte tar chansen.
Så nu måste jag skriva ett CV. Hur gör man det? Det var så länge sedan att jag inte ens kan komma ihåg när det var. Och så måste man skriva ett personligt brev, där man inte ska vara alltför negativ om sig själv. Det lär ju gå bra *fylld av sarkasm*. De som får mitt CV kommer väl tycka att det är väldigt märkligt att jag inte har gjort någonting alls de senaste två åren, men det är inget jag kan göra något åt nu. Måste jag berätta att jag varit sjuk och hemma? Det får mig att låta så klen. Som att jag inte klarar någonting. "psykiskt labil person söker arbete där hon inte behöver tänka så mycket". Ofta jag kommer få jobb.
Har det annars inte så värst lysande idag. Sitter och inväntar lunchen med en slags groende fasa. En del av mig vill inget hellre än att äta den, kasta mig över den, trycka ner den i halsen och så känna behaget när jag får upp den igen. En annan del vill slänga bort varje tillstymmelse till matbit, aldrig äta något mer i hela mitt liv och känna den där renheten välla in i varje por i min kropp. Och så finns ju den där lilla, lilla viljan att faktiskt äta en normalportion och (ve och fasa) behålla den för att göra kroppen nöjd. Men den är svår att höra och svår att lyda, de andra viljorna är mycket, mycket starkare. Och de krigar. En kastas jag åt ena hållet, än åt det andra och jag vet ännu inte vad det slutar med. Kanske klarar jag att behålla det ändå, det har fungerat hittills, men inte utan världens kamp, och jag har väldigt svårt att hålla blicken borta från min gigantiska mage som nått nya proportioner efter frukost och mellanmål.
Usch.
Det är så konstigt, för ju smalare jag blir, ju mer snöar jag in på hur äckligt fet jag är. Tankarna förändras, blir starkare och mäktigare ju lägre jag kommer, och de blir svårare och svårare att stänga ute. När jag äter regelbundet klarnar det lite, blir aningen lättare att hantera. Men bara aningen, de finns ju faktiskt alltid där, vad jag än gör.
Att erkänna det är väl en början till förändring, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar