Körlektion imorse. Det gick faktiskt mycket bättre än vad det gjorde förra gången, men det säger inte sådär jättemycket är jag rädd. Motorstopp framför annan bil? Check. Kört in i varenda snövall större än en flinga? Check. Trött på att köra bil? Check, check, check!
Efter fyrtio långa minuter mötte jag upp pappa och mamma som tog med mig till Asian house för lite asiatisk mat att värma magen med. Jag börjar faktiskt uppskatta sushi, det tog sin lilla tid men trägen vinner! Bara de är helt vegetariska och inte har något sötsliskigt försök till bröd på toppen så är de ganska så ätbara.
Efter det blev det dags för DBT och vi hade ett mycket givande möte där vi diskuterade sorgen kring mitt avslutade förhållande. Även fast både han och jag var överens om att vi behöver lite egen tid utan den andra så hugger det till i bröstet på mig varje gång jag tänker på mig själv som singel. Ensam. Övergiven. Jag vill vara stark och klara den här förändringen med huvudet i behåll men som min terapeut sa: Det är okej att vara ledsen. Vi var ett par i fyra år och det är klart att det finns en viss sorg i att vända blad och börja om på nytt. Hon frågade mig om jag gråtit över uppbrottet och jag svarade ett sanningsenligt nej, det har jag inte. Men det kanske jag borde, snurra in mig i en filt, koka en kopp te, sätta på en typisk ultrasmörig romantisk film aka the notebook och gråta allt vad jag kan ett tag. Det kanske skulle hjälpa den här klumpen i magen att bli aningen mindre...
Ikväll tog jag sedan tjuren vid hornen och gick med lillebror för att se filmen jag velat se sen jag först hörde talas om den - Alice i Underlandet. Nej, nej, inte bara Alice i Underlandet, DEN Alice i Underlandet. Undertecknad Tim Burton. Efter lång väntan har jag hypat upp den till skyarna men jag trodde att den skulle klara av att leva upp till förväntningarna. Jag menar mörk story om en flicka som ramlar ner till en fantasieggande sagovärld, hur twisted kan det inte bli? Men jag skulle nog inte ha låtit mina egna idéer springa iväg med mig. Resultatet av den så ofta lyckade kombinationen Tim Burton + Johnny Depp + Helena Bonham Carter blev en saga komplett med svartvita karaktärer och lyckligt slut. Det var INTE vad jag såg fram emot. Fram med Alice från psyket som hittar skumma vänner som röker på och är tokigare än den tokigaste hattmakare. Fram med RIKTIGT läskiga grejer. Den får en trea. Och då är jag snäll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar