Det är någonting med kärleken som jag saknar. Med tvåsamheten, att alltid ha någon där och veta att han finns där för MIN skull, för att han älskar MIG. Inte för att han måste, men för att han vill. En idyllisk idé om myskvällar i soffan, uppskattande blickar och ömhet när man inte behöver det och inte förtjänar det.
Men det skrämmer mig ännu mer. Att dela allt, att öppna sig helt inför någon annan. Jag VET ju (enligt mitt eget huvud alltså) att han bara skulle finnas där tills han lärde känna mig PÅ RIKTIGT, tills han förstod att jag inte var den han trodde. Och då är det bättre att inte blanda sig i alls. Att inte låta sig själv bli involverad.
Jag tycker inte om att vara i ett förhållande egentligen. Visst, det är tryggt att luta sig mot, men förutom det är det bara tvång och sex av alltihop. Och jag klarar inte av något av dem, de river sönder mig. Så jag är inte mycket till flickvän.
Jag drömmer mardrömmar om närhet. Om att ha någon som inte vill stanna på behörigt avstånd. Om att bli påtvingad, utnyttjad, överkörd. Igen. Jag orkar inte.
Men jag behöver inte oroa mig. Jag är inte flickvänsmaterial. Jag tror inte att det finns många som dras till mig. Speciellt inte nu när jag är så underviktig (för ja, jag har förstått att det gör mig fulare), och när jag fortfarande tvivlar så på mig själv. Ibland känns det bara som att jag har så lång väg kvar att gå, och ingen kommer orka vänta på att jag är klar när jag dyker upp på andra sidan.
Och ändå, jag är inte särskilt ledsen ikväll, inte på något sätt mer nedstämd än jag brukar. Bara tankfull.
jag har accepterat fakta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar