464

Det är nog dags att officiellt ursäkta mig här på bloggen, vilket jag länge dragit på. Många gånger har tanken på den här sidan varit det som hållit mig vid liv, ett andningshål där jag kunnat vara mig själv, kunnat skriva av mig och skriva UR mig. Klagat inför hela världen utan att någon egentligen lyssnar. Jag BEHÖVDE tömma mig själv på känslor, och det här var det bästa sättet jag någonsin kommit på.

Och vilken resa det har varit. Inte bara framåt, framåt. Mer bakåt, bakåt, lite framåt, mil bakåt, och så framåt igen. Tills nu. Ja, jag lever fortfarande. Tvärtemot vad man kan tro är jag idag friskare än på länge, länge. Jag slåss fortfarande mot monstertankarna, mot äckelkänslor och viktfobi, men inte ens det kan släcka de positiva känslor jag nu har greppat tag i och krampaktigt håller kvar om.

Jag är förälskad i att leva. Det tog år, men jag har äntligen kommit underfund med hur nära döden jag varit och vad jag har satt på spel. Och jag tänker inte låta det hända igen. För inte så länge sedan vaknade jag i panik vid fyrasnåret och var helt övertygad om att min stund på jorden var över. Jag var skräckslagen och darrande såg jag hur allt gled mig ur händerna. Hur skulle mina föräldrar ta det? Vad skulle de göra med mina ägodelar? Vem tar hand om hunden? Vad händer med vänner jag lämnar, ord som jag inte hunnit säga? Vart tar allt vägen när jag faller, faller, faller?

Efter den natten känner jag att jag fått en andra/tredje/femtioåttonde chans. En chans att ställa allt tillrätta. Att ta hand om mig själv, vårda relationer och göra det bästa av mitt liv. Och visst händer det att jag sumpar chansen vissa dagar, men tanken är med mig. Jag VILL inte längre försvinna.

Därför blir det inte heller att jag skriver här. Hit vände jag mig när allt såg som mörkast ut, när jag inte kunde andas själv, när jag behövde draghjälp. Nu känner jag inte den pressen. Mitt "nyare" liv sprider med glädje än depressiva mörkertankar.

Jag kan hittas på bilddagboken.se, där mitt alias är Daedal. Under tiden när jag undvikit att skriva här har jag levt där. Bland annat. Titta gärna in om det känns intressant.

Funderar också på att starta en ny blogg. En annan. Jag tycker mycket om den här, men jag vill bort från det mörka, det sjunkande. Något nytt, fräscht, känns mer lockande. Om jag sedan hamnar här igen vet man aldrig, men jag vill inte längre lova att jag uppdaterar. Jag tänkte prova på att leva istället för att drömma om det.

Ta hand om er <3