Händelserik dag for once, och jag gillar det oerhört mycket. Vem har tid att trixa med maten när allting annat händer runt omkring? Jag orkar inte må dåligt längre, och jag gör vad jag kan för att inte trilla dit igen. Känner mig så pass långtifrån överdeppighet att jag är solskensspridande istället, vilket kan vara nog så jobbigt för deppingar runt omkring...
Ner till Kalmar på förmiddagen och lunch med mitt gamla ex (inte gamlagamla, han är bara lite äldre än mig, utan gamla som i det var länge sedan). Visst kan man planera in att äta lunch med någon annan utan att förberedelserna inför det tar upp hela dagen! Det bevisade jag idag. Vi letade upp ett ställe som låg lite undanskymt där vi satte i oss varsin bakad potatis (modell STOR) och myste. Efter en kvick tur till hans "lägenhet" (som egentligen bara är hans till en tredjedel) åt vi underbara, smaskiga jordgubbar (de kan nu köpas för 20 kronor! Jag lade ut över 50 på dem innan midsommar!) och begav oss mot ABC.
Där vankades det vägning och ångesten slog snabbt i taket när jag läste av siffrorna på vågen. 50 kg! Vadå 50? Det är ju 2 kilo ÖVER min målvikt! Hur gick det till? Hur har jag kunnat tillåta mig själv att lägga på mig så? Men jag dämpade snabbt äckeltankarna med att erkänna för mig själv att vikten pendlar, att jag nyss ätit och att jag faktiskt inte är helt återställd än - då kan vikten sticka uppåt lite innan den går neråt igen. Och helt ärligt - det känns inte så farligt som man kan tro, med tanke på hur skräckslagen jag varit inför tanken på att lägga på mig minsta gram innan. Jag känner mig NÄSTAN bekväm med min kropp nu, i alla fall delar av den. Det är en så främmande känsla för mig att jag bara kan blunda och hoppas att den stannar.
Däremot kommer jag ihåg den gången för många år sedan då jag ringde till ungdomsmottagningen eftersom jag inte hade haft min mens på typ hur många månader som helst (vi vet ju nu varför, men jag förstod inte då). "Vad väger du?" frågade de nyfiket och jag sa som det var just då, att jag vägde 50 kilo. "jaha" sa de, "det är ju inte för lågt för dig." Jag var otröstlig! Visst, det stämmer, jag var normalviktig, men jag HATADE det och att höra att jag inte låg på en farlig vikt, att få det konstaterat, var otroligt jobbigt. Och det här var ändå innan karusellen verkligen satte fart, innan jag började med dumheter som att kräkas och ljuga mig blå.
I alla fall.
Ett samtal med min psykolog som var det sista innan hans femveckorssemester blev det efteråt och jag hoppas, hoppas, HOPPAS att jag klarar av att hålla mig till friskhetsstigen nu när hans stöd är ur bilden för tillfället. Förra sommaren var kaotisk, men det har jag lagt bakom mig nu - det är ju JAG som måste se till att dessa månader fungerar.
Sedan drogs exet med för att titta på kläder och hello Kitty (yay) innan bussen for hemåt och jag med den.
På kvällen fick jag besök av en underbar liten kompis, och tiden bara flög! Skönt att få prata utan att känna krav eller måsten, man behöver det ibland.
Och så blev det en stund framför MSN också, för att hålla kontakten uppe med mitt nyare ex. Jag vill så förtvivlat gärna att han ska ha det bra och inse att han är en betydelsefull person, men ibland är det svårt att nå fram. Speciellt när allt man kan säga är klichéer. Men jag är inte på samma plats som han är längre. Jag har tagit ett par steg framåt medan han fortfarande står och stampar och jag skulle så gärna vilja att han vågade följa efter. Inte skylla alla ledsamheter på omvärlden utan göra livet så bra som möjligt JUST. NU. Men jag vet, det är fruktansvärt svårt och inget man gör medvetet. Kanske känner han sig bättre imorgon.
***
Frukosten blev helt och hållet som gårdagens. Det är tur att man inte behöver variera sina frukostar för det är min trygghetsmåltid. Jag vet att om jag startar dagen på ett bra och näringsrikt sätt är det mycket större chans att jag fortsätter på det spåret resten av dagen. Förut var alltid frukosten mitt svåraste mål, nu är det något jag verkligen ser fram emot.
Mellanmålet råkade jag hoppa över. Men jag känner mig faktiskt mindre nöjd över den bedriften än väntat, jag har börjat oroa mig för att min förbränning kanske inte är på topp nu när jag inte alltid får i mig två regelmässiga mellanmål. Jag ska försöka bättra mig...
Till lunch blev det alltså bakad potatis med rhode islanddressing och grönsaker, som vi först uppenbarligen skulle konsumera med hjälp av en liten, skruttig plastsked. Hur äter man broccolibuketter med sked? För att variera mig en liten gnutta byttes cola lighten ut mot sprite zero. ABC skulle gråta blod om de visste. Jordgubbar till efterrätt, jag gjorde ju i alla fall någonting rätt.
Mellanmålet fick jag faktiskt till, lite yoghurt (såklart från Lidl, jag äter ingen annan) och cheerios. Drömde mig tillbaka till gårdagen då vi hittade cinnamon toast crunch i en affär, vilken är en helt underbar (och otroligt onyttig) flinga från USA badande i socker och kanel. Dock kostade paketet 79 kronor och var för länge sedan utgånget så vi lämnade det sorgset bakom oss. Men det blev alltså cheerios istället, inte helt fel det heller.
Middagen bestod av en snabbt ihopslängd sallad med quinoa, spenat, ägg, lök, tomat, inlagd vitlök, vindruvor och balsamicodressing. Det avrundades med cola light as usual.
Och så kvällsmaten då - mannagrynsgröt med äppelmos och en skiva rågbröd med sallad, smör, ägg och tomat. Skaplig avslutning på ännu en positiv dag!
