409 - från 26/7 2007

Letade igenom filerna från min gamla dator och hittade lite bilder. Inte mycket, jag tog inte många bilder på mig själv mellan 2007 och 2008, men ett par.

En kompis tog de tre första. Jag kommer ihåg hur FET jag kände mig de här dagarna, hur dåligt jag mådde. Men det sa jag ju aldrig, förstås. Jag log och jag led på insidan. Jag gissar på att de är tagna sommaren 2007.

Sedan har jag ett par som tagits lite senare. Nej, jag kan inte se att jag är smal på dem. Jag har MASSOR av bilder på min kropp naken, men de tänker jag inte posta så äckligt fula är de. Därför blir det sparsmakat.

när jag först kom till GVSU - augusti 2007

I början orkade jag ha vänner - september 2007

Sedan blev det värre och jag stängde in mig på mitt rum. Ja,det där var min riktiga hudfärg, eller i alla fall nära. Vinter 2007

Hemma på besök början av 2008.

du ser? Jag ser inte smal ut! Varför kan jag inte bevisa min sjukdom?! Det går väl i alla fall inte att missa vilken fas jag var i (angående kläderna). Dessutom skar jag hejdlöst under den här perioden så kortärmat gick bort.

Jag hittade också ett GAMMALT dagboksinlägg. Tänkte posta det här.

¨¨¨¨¨¨¨¨

Dagbok Juli 2007

26 juli

Ja, nu sitter jag här igen och skriver dagbok. Gud… Klyschig början om något, men… det är så det är. Det verkar som att jag måste in i någon slags halvglad zon, sedan slungas ner på den allra mörkaste botten innan jag kan börja dra mig upp därifrån genom att skriva. Jag skriver liksom aldrig när jag mår okej. Så okej som jag nu faktiskt kan må. Som när Victor var här. Och jag skriver inte när jag mår som allra sämst, som jag gjort de senaste veckorna. Nej, då är varje andetag en bedrift, att få ner allting på papper… Det skulle inte vara möjligt. Men nu skriver jag, det måste ju betyda att något blivit lite bättre? Jag hoppas det. Det gör jag verkligen.

Jag fick den här datorn för bara ett par dagar sedan. Silver, snygg, mindre än den förra men större än den förrförra, ren, hel, med vista och word och hela kittet. Än så länge fungerar den bra, även fast jag allra helst velat ha en svart. Men jag ska inte klaga, pappa betalade det mesta eftersom den andra gick sönder och jag behöver en i USA. Det här blir bra.

Har bestämt mig för att börja om igen. Gick upp på vågen imorse och BAM, där var den. Min målvikt. Passerad på rekordtid med tanke på att jag nådde min förra målvikt för bara ett par dagar sedan. Då var det 40 kg. Nu var det 39. Okej, jag vägde inte 39, jag låg på 39.7 och nu ligger jag antagligen på typ 41 igen så som jag ätit, men det är inte poängen, poängen är… Att jag redan uppfyllt säkert 20 målvikter, de första realistiska, de sista mer och mer skruvade. Och inte EN ENDA gång kan jag ärligt säga att jag varit lycklig när jag uppfyllt dem. Inte en enda. Istället har jag satt upp nästa mål och slitit mitt hår för att uppfylla det, för att sedan inte ens le åt vad jag åstadkommit utan genast börja fundera ut var näta ribba ska ligga.

Efter att ha kommit underfund med detta förstod jag att herregud – hela mitt liv ser ut så här. Allt jag gör, gör jag för att jag måste uppfylla mina, eller i många fall andras mål. Det är ingen nyhet, det har väl alltid varit så mer eller mindre men… Har jag någonsin stannat upp NÄR jag uppfyllt ett mål, bara andats in ögonblicket och känt att ”bra jobbat, det här är vad du ville, du är här nu, vila lite:”? Nej. Aldrig. Perfektionist javisst. Det ska jag skriva på en knapp och sätta bredvid den med Linkin Park på min jacka. Perfektionist javisst. Och så en pistol mot en tecknad tinning. Eller en tickande klocka. Som inte skulle ticka i och för sig, eftersom det är en knapp på en jacka men ändå. Det rimligaste vore väl i och för sig en våg, det är runt den alla mina tankar kretsar hela tiden men… Det vore för uppenbart.

Vill härifrån. Härifrån innefattar allt, huset, livet, världen, gatan, rummet, familjen, ”vännerna”, allt. Men mest av allt den svacka jag befinner mig i (men som jag filosofiskt nog redan kommit underfund med att jag är på väg upp ur). Jag har, som finare ord skulle beskriva det, gått igenom en regression. Återgått till ett tidigare stadium, ett tidigare beteende. Jag har börjat skära igen, min ångest har varit så stark på sistone att jag bara velat få slut på det hela, jag har börjat skrämma mig själv igen med tankar på död och självmord. Jag spyr efter varje måltid pch har slösat hundratals kronor i veckan på godis och chips som jag inte behåller i mig. Det kan jag inte tillåta.

Ändå har jag lyckats gå ner i vikt, troligtvis för att inget stannar i mig mer än några minuter. Jag har lyckats få mig själv att kräkas blod igen, men jag antar att det inte var så farligt, för jag fick inga men efter det.

Det kvittar. Vem bryr sig? Det jag försöker säga är att jag har fått nog av all jävla perfektion. Alla krav jag ställer på mig själv och känslan av att aldrig vara nöjd, aldrig vara krav. Jag har redan, omedvetet eller inte, satt upp mitt nästa mål: 38 kg. Det skulle lämna mig med ett BMI på 15. Jag kan vid min nuvarande vikt inte ställa mig upp utan att det svartnar för ögonen, jag har varit nära svimmningsgränsen idag fler gånger än jag kan räkna, jag mår sämre än någonsin tidigare, men känner mig större än någonsin. Jag har börjat tvivla på vågen eftersom jag äter som jag gör, jag straffar mig själv mer än någonsin tidigare. För ett par veckor sedan ristade jag in orden ”fet” och ”ful” på mina ben. Ändå vill jag gå ner mer i vikt. Och även fast jag skriver det här, och låter fullkomligt medveten om vad jag gör och vad som kan hända, att allt bara kommer att ta mig ännu längre in i helvetet så vet jag att jag kommer fortsätta. Jag vet hur otroligt dumt jag beter mig, hur fruktansvärt mycket som jan gå fel, men jag tvekar ändå inte. Jag kommer inte sluta spy.

Däremot vill jag sluta hetsäta. Jag vill börja äta hälsosamt igen, få tillbaka min fina hy och ”sunda” livsstil. Jag har lyckats förut, jag kan lyckas igen. Speciellt nu när jag ätit mig trött på choklad. Så här tänker jag. Om tre veckor (fredagen den 17 augusti) åker jag till USA och en helt ny fas av mitt liv. Det måste ju betyda att jag kan göra något gått av den eller hur? Någonting bättre, någonting hållbart? Det ska jag försöka med i alla fall, men jag kan inte göra alla förändringar då, jag måste börja nu för att det ska lyckas. På måndag, den 30 juli, ska jag sluta med choklad. Jag ska försöka att inte äta någon den här helgen heller, men jag behöver nog en hejdåkväll med den. Den 1 augusti slutar jag med kakao och annat godis. Jag kan fortfarande äta chips, i alla fall tills visare. Chips är enkelt att spy upp (peppar, peppar). Den första ska jag också börja skriva upp vad jag äter, få lite struktur. Och jag ska aldrig NÅGONSIN äta någonting framför den här datorn. I USA så ska jag se till att mina mattider blir mer strukturerade. Jag vet att jag faller dit på kvällen, det är då jag hetsäter, framför teven när jag inte har något att göra. Därför ska jag bryta mönstret. Hur vet jag inte än, men jag har tre veckor på mig att planera. Det kommer dessutom bli svårt för mig att genomföra hetsättningsattacker eftersom det är långt till matvaruhus och eftersom jag delar rum. Förhoppningsvis kan det få mig att hålla mig ifrån sånt.

Jaja. Jag ska fundera lite mer på vad för slags mål jag ska sätta upp, och hur jag ska belöna mg själv då jag uppfyller dem.

Borde egentligen söka hjälp, men sanningen är: jag vågar inte.

Nu ska jag återgå till min bok (Per Nilssons nyaste: Svenne) och få lite sömn. Ingen mer mat ikväll, har redan ätit för tre.

¨¨¨¨¨¨¨¨¨

Det är sorgligt hur länge jag har hållt på så här, hur jag lurade mig själv gång på gång med att säga att "du blir bättre snart. När du kommer dit och dit, när du gör det här och det här." Vi vet ju alla var det slutade...