418

Jag har försummat den här bloggen ett tag och jag mår allt annat än bra av det. Det här är ju mitt sätt att andas ordentligt på och det är jobbigt att inte rensa huvudet som jag är van vid varje kväll. Men jag har en annan blogg nu. En som BARA handlar om mat. Och den är inte här. Och inte public. Efter att ha skrivit i den känns den här inte alls lika relevant längre. Det är ju där fokuset ofta ligger - maten - och nu försöker jag skala bort all den ångesten och fokusera på annat här. Det går... sådär.

För att snabbt byta ämne:

Härlig dag idag, för en gångs skull *skönt att någon gång posta ett positivt inlägg*.

1) Fick reda på att jag nu har en lägenhet som väntar på mig i Växjö. Visserligen är den dyrare än jag hoppats på, men jag får ta det och försöka hitta något billigare att flytta in i om jag fortsätter hela utbildningen igenom. Det vet man ju aldrig med mig...

2) Klarade c-delen på körskolans datorer. På ANDRA försöket. Känns SÅ skönt att inte vara lika värdelös på teorin som jag är på att köra (hans ord förra gången - "ja, du har gjort ungefär varenda fel som går att göra." det är helt sant.)

3) Åt lunch ute med två vänner jag GÄRNA ser mer av (för omväxlingens skull). Mina psykologer skulle jubla och skåla med glasen om de visste. De skulle nog aldrig tro mig om jag berättade att jag faktiskt börjat snudda vid att ha ett ganska så innehållsrikt liv. Det är en SÅDAN förändring mot hur jag hade för bara något år sedan så det går INTE att beskriva! Och jag tror jag gillar det. För det mesta gör jag det.

Nu är jag bara trött. Trött, trött, trött. Det kostar på att vara på topp som man säger.

och jag oroar IHJÄL mig över nollningen. Jag vill inte, jag vill inte, JAG VILL INTE! Jag vet att jag måste (vem vill vara den enda som inte lärt känna någon när lektionerna börjar?) men hela jag SKRIKER i protest! Det kommer bli lekar *gråter*, alkohol *andas i påse* och en hel massa frågor *svimmar*. Hur kan jag ens få för mig att tro att det kommer att fungera? För mig? Jag har ju fortfarande INGENTING att erbjuda! Åh Gud. Ångest.

Och där kommer ifrågasättandet in. Vad gör jag egentligen? Vad tänker jag med? Jag kommer ALDRIG någonsin vara balanserad nog att ta upp STUDIER igen! Det kommer bara sluta som förra gången. Inga läxor gjorda, ingen disciplin. Självhat och KOMPAKT mörker. Spiralen kommer sätta igång och jag kommer maktlös stå vid sidan av.

Jag är oroad. Och det är inte lång tid kvar...

Positivt: Jag kan inte komma ihåg när jag kräktes sist. Tror inte jag har gjort det på hela juli månad! Det är rekord så det sjunger om det... Hoppat måltider å andra sidan... Det har väl hänt. Men det känns alls inte lika "ätstört" på något sätt. Inte lika destruktivt för kroppen. För psyket.

Jag hoppas, HOPPAS att jag går åt rätt håll...