421

Vad kul att jag faktiskt börjar få KOMMENTARER på min blogg! Det trodde jag väl aldrig, att folk faktiskt skulle ORKA läsa det jag skriver. Ni är inte många, men ni finns faktiskt. Ni som bryr er. Tack.

Annars har dagen varit... svår. Svår eftersom jag hamnat på en plats jag trodde jag lämnat bakom mig. Svår för att ångesten legat tjock som Londondimman över mig och har gjort det tufft att ens svälja. Att behålla. Att tänka ur ett friskhetsperspektiv.

Jag har ändå försökt äta "normalt" idag. Och mått som jag förtjänar efteråt. Jag åt till och med en glass (WHAT?) och försökte att aktivera mig så att jag inte skulle få för mig att ens SNEGLA på toalettdörren. Jag kommer ihåg när jag var inlagd. Det tog dem så SJUKT lång tid att fundera ut att jag inte BEHÖLL det jag åt. För dem var det stora "problemet" att få i oss "ätstörda" maten, vilket vi såklart också trilskades med, sedan, när allt var uppätet, tog de alla matrast SAMTIDIGT och lämnade oss åt vårt öde. Perfekt tidpunkt att gå och kräkas på med andra ord! Visserligen var min toalett låst (de visste ju om problemet EGENTLIGEN) men det hindrade inte mig från att gå in på ANDRA toaletter. Det tog ju ingen tid för mig att kräkas så bara jag såg att ingen var i närheten smet jag in och gjorde vad jag tyckte måste göras. När de sedan faktiskt kom på mig (naturligtvis gjorde de det till slut) hittade jag på andra metoder...

Men tillbaka till ämnet.

Så ingen av mina bättre dagar. Inte känslomässigt i alla fall. Jag är inte stabil nu, och jag pendlar inte heller. Känner mig helt enkelt ledsen och deprimerad, över mig själv, min kropp, och det jag har försatt mig i.

En sak är dock positiv (negativ? Neutral?). När jag vägde som allra minst (och också blev inlagd) vägde jag lite under 74 pounds. Jag har alltid sagt att jag vägde 34 av någon anledning, det är vad jag trodde att jag vägde, men efter att ha räknat om vikten på ett par olika sidor kom jag fram till att jag FAKTISKT låg på 33.6. Lite under det om man ska vara noga. Och 33.6 betyder ett BMI på 13.1! Så nu behöver jag inte ha dåligt samvete när jag säger att det låg runt 13. Det gjorde det faktiskt!

Och varför gör det mig så glad samtidigt som det skär i hjärtat över att jag inte var mindre? Hur kan jag ha så blandade känslor över det? Och varför är jag STOLT över en sådan låg vikt?

Usch. Idag är jag en sådan där jobbig ätstörd som vill SKRYTA med min sjukdom. Och sådan vill jag INTE vara för anorexi är SÅ allvarligt och SÅ svårt att överleva att jag inte vill trigga NÅGON, av NÅGON anledning.

Jag ska försöka pigga upp mig med en film.