400

400 inlägg utan minsta gnutta viktighet inslängd mellan raderna. Det gör dock ingenting, för jag låter inte så många läsa det här, och de som gör det får sluta när de vill - kanske när de förstår att de inte kommer någonstans. Att de inte utvecklas eller förstår bara av att läsa vad jag skriver, tänker och - kanske framför allt - känner. Jag önskar fortfarande lika hett att jag var BÄTTRE på det här med att uttrycka det som pågår, jag har inte ord nog för att kunna nå ut eller för att göra mig själv begripen. Vissa dagar flyter det lite lättare, men för det mesta blir det bara samma gamla ord staplade i lite olika högar. Jag följer en del andra bloggar, om än väldigt sporadiskt, och de kan alla pussla ihop meningar som BERÄTTAR någonting, som SÄGER mer än vad mina gör. Jag har alltid fått höra att jag skriver bra, men tack vara alla andras inlägg har jag förstått att jag inte ens är en medelmåtta.

Och jag vet, jag jämför mig igen. Jag dömer ut mig själv och jag höjer alla andra till skyarna. Men kan jag hjälpa det när det är sant? Jag bara accepterar, jag kan inte sitta hemma och naivt älska mig själv sönder och samman heller.

Körlektion på förmiddagen och den gick alldeles lysande bra de första tjugo minutrarna. Jag växlade när jag skulle, tog ut mina svängar och vågade nästan mig på att vrida lite på huvudet för att se vad som pågick runt omkring mig då och då. Men så hände det katastrofala, det JOBBIGASTE man kan råka ut för som körskoleelev (och som jag visat mig vara expert på). Rödljuset var inget problem, jag kom iväg som jag skulle och ökade farten exemplariskt. Sedan var det dags för växling, och tror du inte att jag fick i femman istället för trean? Motorn hackade till en gång, två gånger, och innan jag hann göra något åt problemet fick jag motorstopp och stannade därmed upp HELA trafiken. Tur att jag inte bor i Stockholm och övningskör där! Min körskolelärare tillhör den tålmodiga sorten så han sa bara lugnt åt mig att ta allting ifrån början, lägga i ettan och starta igen. Men med en hel kö av bilar bakom mig (och tanken på att STARTA i en BACKE i bakhuvudet) stressade jag bara upp mig mer och mer och fick motorstopp en sisådär tre gånger till. Till slut, efter ett par PLÅGSAMMA sekunder, tog min lärare över och vi kunde äntligen låta trafiken få starta upp igen. Har jag nämnt hur mycket jag HATAR att köra bil? Efter den incidenten tappade jag gnistan totalt och resten av lektionen gick på sparlåga. Jag hoppas att jag inte behöver uppleva det så många gånger till...

På kvällen blev det ju då dags för Latitud 57 - festivalen som är inne på sitt andra år här i Oskarshamn - och då var det också min tur att doppa tårna ute i arbetslivets myller. Halv fyra samlades vi som skulle jobba i det vita tältet som placerats mitt i festivalområdet, och vi jobbade flitigt ända till tio då dagens pass var slut. Vårt uppdrag var att locka in folk till pekskärmarna vi förfogade över för att få dem att svara på en undersökning som handlade om Oskarshamn. Lite om vad de tycker och tänker om staden, vad de uppskattar och vad de skulle ivlja ändra på. Som tack kunde man vinna ett presentkort på trehundra kronor på Nilssons konditori (undrar hur många gånger jag sa det under dagen!) och så fick man också antingen ett läppbalsam eller en penna som tack för hjälpen. Dessutom sålde vi merchandise åt latitud och Oskarshamn - T-shirtar, tröjor, nyckelband, plancher och liknande. Och vatten såklart eftersom temperaturen låg stadigt runt 30 grader.

På tal om 30 grader - vi fick TYDLIGA instruktioner om vad vi skulle ha på oss av vår arbetsledare (som också råkar vara en god vän till mig, därav jobbet). Vi fick INTE under NÅGRA omständigheter ha shorts på oss, det var långbyxor som gällde, och så vit tröja med latitudtryck på. Så vi tre hjälpare möttes upp, plikttroget bärandes jeans trots att vi höll på att rinna bort i värmen och vad får vi se? Jo, våran arbetsledare i korta, svala SHORTS! Hennes försvarskommentar: "Jo, men jag tänkte att eftersom det är så varmt borde ni ju ha FATTAT att ni inte behövde ha långbyxor på er!" Ursäkta men nej, så fungerar det inte. Om någon som kan reglerna förklarar dem för någon som inte kan dem, fogar sig denna personen efter dem av rädsla för att bryta dem. Man tänjer inte på gränserna i onödan, speciellt när man är helt ny och inte vet hur strikt alla följer de riktlinjer som finns.

Och vi fick betala för att vi lyssnade på henne - vårt tält stod mitt i solgasset och blev om möjligt ännu varmare än det var utanför eftersom ingen enda liten vindpust kom in innanför "väggarna". Svetten rann, men det var bara att bita ihop och se glad ut. Och jag klagar inte, det gör jag faktiskt inte, för jag är mycket hellre för varm än för kall. Jag trivs när solen tittar fram och det händer inte ofta i det här landet.

Men vi lyckades få över 100 personer att svara på undersökningen, vilket inte var så illa med tanke på att vi var just sådana personer som man brukar hata mest av allt - de som går omkring och aktivt SÖKER efter offer att attackera och locka in i tältet. Vi kom underfund med att "Skulle du kunna hjälpa mig med en sak?" eller "Skulle du kunna tänka dig att svara på några frågor" fungerade bättre än "Vill du göra en undersökning?" eller "du har INTE lust att [fyll i valfri slutfras]".

Och även om jobbet inte var så tacksamt var det HÄRLIGT att få vara på festivalen utan att behöva gå igenom det jobbiga med att gå omkring själv eller leta upp någon att gå med. Jag hade en uppgift och det gav mig en ursäkt att prata (om sådant jag kände till), vara trevlig och sedan leta upp nya människor att prata med och vara trevlig mot. Det passade mig som handen i handsken! Det gör mig fundersam - kanske skulle jag vilja jobba ett tag ändå, sitta i kassan någonstans (inte på servus -de hatar mig) eller sälja något någonstans. Det gäller ju att få ett jobb också, jag säger inget annat, men jag tror faktiskt inte att jag skulle ha något emot det.

Efter tio, när vi hade stängt, var det dags för alla som var runt omkring (som inte redan börjat) att supa huvudena av sig och skämma ut sig ungefär så mycket som det bara går. Needless to say - det var en ren katastrof. Min arbetsledare/vän gjorde så gott hon kunde, men jag kände mig ändå malplacerad och i vägen. Jag följde efter henne som en svans och sa inte yxskaft i onödan. Visst fanns det de som gjorde försök att prata med mig, men jag tycker det är svårt när musiken är hög och alla förväntar sig lite roliga och kanske till och med en aning elaka svar. Min kompis är en naturbegåvning, hon kan prata med alla och få vem som helst på fall. Jag däremot, känner mig bara obekväm och längtar hem till tystnaden och känslan av att få vara för mig själv. Dessutom är det irriterande att behöva förklara för alla att nej, jag är inte nykterist, men nej, jag vill inte ha något att dricka. Det är som att när en tjej står utan glas är det allas plikt att ge henne ett. Och alkoholfritt fungerar inte heller, för de är fortfarande FULLA av kalorier jag inte har råd med att slösa på det sättet.

Jag gick hem efter två timmars slit. Två LÅNGA timmar.