417

Det är svårt att räkna på hur många kalorier jag fått i mig idag. Gissningsvis ligger det på runt 750 men det är inte alls SÄKERT, eftersom jag inte för mitt liv vet hur stor skada den halva PIZZAN jag åt ikväll gjorde. USCH. Jag åt den UTAN ost och UTAN kanter, dessutom skar jag bort småbitar av den och kastade när ingen såg men jag vet ju att brödet gör störst skada och jag FICK inte fullkornsbröd. Jag är arg. ARG på mig själv för att jag inte slingrade mig ur, inte fortsatte på min nyttiga bana. Det är svårt när föräldrarna står över axeln på mig, men jag vet ju att de gör det för mig, för mitt eget bästa.

Jag såg i alla fall Percy Jackson ikväll och mina föräldrar var väldigt positiva Jag... tyckte den var medioker. Kanske var det för att jag läst boken och ÄLSKADE den (troligtvis), kanske för att den var så typisk Hollywood, men den var i alla fall sevärd. Den levererade inga överraskningar men om man sitter med familjen behöver man kanske inte det där extra. 3/5.

Nu i natt såg jag När lammen tystnar och jag kan inte i ord beskriva vilken underbart bra film det var! Rysningarna sitter i nu lite efteråt, men det är så det ska vara. Skådespelarna gjorde ett kanonjobb och den kändes inte alls omodern fast den var från 1991 (förutom den lilla detaljen att de saknade mobiltelefoner). Jag kan inte annat än ge den 5/5.

Läste nyss om en tjej som är 162 cm lång och vägde 32 kilo som minst. Det gör mig AVUNDSJUK, ARG och UPPGIVEN. "Jaha, en till som vägde mindre än mig. Och jag kallade mig anorektiker. Helt värdelös." Och jag kommer aldrig att "slå" henne, aldrig någonsin. Det gör ont. Varför kan jag inte tänka "vad skönt att jag inte nådde DEN låga vikten!", "vad synd om henne, hoppas hon mår bättre", utan istället blir det "vad gjorde JAG för fel?". Hennes BMI var 12.2. Mitt var 13.3. Jag VILLE ner till 11.3. Men inte då. Dit kom jag aldrig. Dit KOMMER jag aldrig.

Just nu är jag bitter.