På morgonen följde jag med lillebror till körskolan där jag pluggade teori i ett par timmar. Jag klarade B-delen på andra försöket för dagen (tredje försöket sammanlagt) och fick 66/70 rätt, vilket jag inte kan förstå hur det gick till men jag tackar och tar emot.
Då ringde min lillebror.
"Jag kommer hem om några minuter, och jag tar med några vänner."
Shit. Jag kunde ju inte sitta och ÄTA när de kom hem! Inte kräkas när de är precis utanför badrummet! Så jag fick vackert plocka in smöret och osten, halva mackan hade jag redan hunnit äta upp och jag hade tagit ett par skedar av mannagrynsgröten men resten åkte i papperskorgen. Sedan låg ångesten tjock ett tag. Skulle jag kräkas upp det lilla jag ätit? Men det kändes onödigt, att slänga bort så många friska dagar, tankar och handlingar på en halv smörgås.
Inte nog med det - Efter att ha cyklat hem därifrån (och köpt en till solskyddsfaktor - cancer vill jag INTE ha) letade jag upp min hund för att dra ut honom på långpromenad. Vi kom inte jättelångt - hunden min är INTE glad åt värmen - men en halvtimma eller 40 minuter var vi nog borta i alla fall.
Sedan blev det dags för lunch och fullkornspastasallad. Sallader är underskattat - nu när det är varmt är det både smidigt och framförallt makalöst gott - och det är inte särskilt komplicerat att göra heller.
Vid runt halv fyra började pappa att göra sig ordning för att ge sig ut och springa. Jag, med min nyfunna energi, fick en idé - varför skulle inte jag kunna få följa med? Det var visserligen längesedan jag sprang, men jag väger min målvikt och borde börja jobba på konditionen. Sagt och gjort, jag klädde om och hoppade upp på cykeln.
2,5 kilometer senare var jag HELT slutkörd. Jag är för envis för att INTE fullfölja hela slingan när den inte är längre än så, men för otränad för att göra det egentligen. Jag lyckades i alla fall och tro det eller ej, men jag var nästan STOLT över mig själv! Vilken bedrift! Det var nog 3 år sedan jag sprang senast! Visst var det jobbigt, men på ett BRA sätt. Vi får se när det blir av nästa gång.
Problemet var bara att eftersom jag nu bränt lite kalorier på att springa, så kändes det VÄLDIGT dumt att äta mellanmål och KOMPENSERA för dem! Jag hade redan imorse bestämt mig för att inte äta mellanmål idag, men NU, när jag TRÄNAT, borde jag inte försöka äta något? Eller var det bättre att låta bli och se om min språngmarch (?) kunde ge något VERKLIGT resultat.
Efter att ha tittat efter i min matdagbok och sett jatt jag inte ens låg på 700 kalorier för dagen blev det ändå ett något oplanerat, men uppenbarligen välbehövligt , mellanmål. En smörgås senare och den friska delen av mig jublade, den sjuka delen... not so much.
På kvällen lagade jag mat - blomkålsgratäng med paprikasås och *suck* potatis. Familjen fick falukorv till medan jag klarade mig utan, men sallad åt jag också (och massor av örtsalt.). Kvällen spenderades sedan framför datorn ute på altanen innan en intressant film började vid nio. Tyvärr var det en del två och något svår att hänga med i, men den fungerade ändå som kvällsunderhållning.
Två timmar senare hade pappa gått till jobbet, lillebror var ute på äventyr och mamma gick och lade sig. Jag satt ensam framför TVn alldeles LAGOM till sex and the city. Och så var det dags för kvällsmat.
Då började ANDRA ätstörningstankar spöka - som att jag faktiskt kunde göra precis vad jag ville i köket, inklusive äta som jag ville, nu när ingen annan var i närheten. Kanske var det dags att bryta mina GODA vanor och ta en paus från det där med normalt ätande? Kanske, kanske var det dags för en hetsätning? Det var länge sedan nu, och jag är SÅ glad över att jag inte kräks regelbundet längre, men ikväll kändes det så... rätt. Jag gick in i köket, bredde mig en macka med massor av SMÖR och 28% OST - sådant jag inte tillåter mig själv i vanliga fall, kokade MANNAGRYNGRÖT också, som jag tänkte sätta i mig efteråt. Och det hade bara varit början -tro mig, mina hetsätningar är rejäla.
Då ringde min lillebror.
"Jag kommer hem om några minuter, och jag tar med några vänner."
Shit. Jag kunde ju inte sitta och ÄTA när de kom hem! Inte kräkas när de är precis utanför badrummet! Så jag fick vackert plocka in smöret och osten, halva mackan hade jag redan hunnit äta upp och jag hade tagit ett par skedar av mannagrynsgröten men resten åkte i papperskorgen. Sedan låg ångesten tjock ett tag. Skulle jag kräkas upp det lilla jag ätit? Men det kändes onödigt, att slänga bort så många friska dagar, tankar och handlingar på en halv smörgås.
Därför behöll jag och såhär i efterhand är jag nöjd. Mer än nöjd. Jag hade INTE valt det jag valde om jag räknat med att behålla det, men inte ens EFTER kvällsmaten kom jag upp i tusen kalorier för dagen. Så det känns ändå... som att jag kan leva med det. Jag kanske inte gick ner något idag men egentligen - är det verkligen det jag strävar efter?
Hej! Du vet inte vem jag är men jag vet vem du är och kanske har jag ingen rätt att lägga mig i ditt liv för vi känner inte varandra men när du skriver så här öppet blir det ju ändå följden.
SvaraRaderaJag blir ledsen att läsa att du mår sämre igen. Jag tycker du ska läsa tillbaka i din blogg till då du vägde som mest och märka hur lycklig du verkade jämfört med nu/då du vägt mindre. Jag har själv haft ätstörningar men är nu frisk (om man någonsin blir helt frisk, tankar finns ju där i bakhuvudet) och du måste tro mig när jag säjer att du en dag kommer titta tillbaka på din ungdom och inse att du slösade bort den på att deppa, svälta, skriva matdagbok, oroa dig osv. Livet är ju här och nu! Du har så mycket att glädjas åt och när man blir äldre och upplevt några "riktiga" kriser (då menar jag kriser som man inte själv orsakat) så fattar man inte längre varför man höll på och förstörde för sig själv och sin familj. Om du lever så länge... jag vill liksom bara ruska om dig och skrika åt dig att vakna. Vem, förutom du själv, tror du verkligen bryr sig om vad du väger eller hur du ser ut över huvud taget?!? Ingen. De har fullt upp med att titta på sig själva och oroa sig för vad andra tycker. Och livet är faktiskt ingen tävling som handlar om att må sämst/vara magrast. Om du vill tävla, varför inte göra det i något bra i stället?
Det är så lätt att sätta sig själv på någon slags piedestal när man är ätstörd. Som att man vore bättre än andra för att man klarar att inte äta, gå ner ett visst antal kilo osv.
Sanningen är ju att andra tycker man är svag som låter maten styra ens liv. Fiska ser ju ner på oss ätstörda, skakar på huvudet och tänker "men stackars lilla människa som slösar bort sitt liv på sånt trams".
Fyll ditt liv med mening i stället för med tomhet!
Så... Jag vet inte vem du är men du vet vem jag är? Det gör mig fundersam.
SvaraRaderaHelt ärligt var jag inte medveten om att någon läste den här bloggen. Förutom en eller två nära vänner. Du är välkommen att läsa, men döm mig inte. Jag delar med mig för att jag inte orkar ha det inom mig. För att jag BEHÖVER få ur mig det. Om någon läser, och någon påverkas, förhoppningsvis positivt, är det lika bra att det är öppet för alla.
Jag VET att jag slösar bort mitt liv, och jag FÖRSÖKER göra någonting åt det. Just nu går det bättre med de bitarna jag varit sämst med, men andra delar går inte lika bra. Känner mig ändå så nära frisk som jag kunnat vara på många, många år.
Jag svälter mig inte för någon annans skull. Inte heller riktigt för min egen skull. Jag gör det för att jag inte kan leva med mig själv om jag inte gör det. DET försöker jag ändra på, men det går långsamt, långsammare än jag skulle vilja att det gjorde.
Jag ÄR svag. Till skillnad från många med ätstörningar har jag aldrig haft någon längre period där jag känt mig fullt ut KONTROLLERAD. Så några piedestaler pratar vi inte om. Jag jobbar för att komma upp till marknivå.
Tack för ditt stöd. Jag är glad att du mår bättre.