Var det verkligen så mycket bättre då?
Jag har aldrig ringt min DBT-terapeut utanför arbetstid. Hon säger alltid att jag får det, att hon finns där, men det känns inte rätt. Varför ska JAG inkräkta på hennes lediga tid? Idag, hade jag behövt det. Men tji fick jag, för hon är på semester. Som min psykolog, min kroppsteraput, min läkare och min psykiater. Jag kände mig helt totalt ensam.
Jag trodde att jag kommit över de här känslorna, det gjorde jag faktiskt. De har bara spökat i konturerna på mig så länge att jag glömt hur starka de kan vara. Därför hade jag det väldigt svårt att värja mig när de dök upp igen, lika övertygande som de brukade vara.
"Du nådde ju inte ens din målvikt din feta kossa! Gör om, gör rätt"
"Kan du verkligen göda upp dig själv nu när du aldrig ens varit supersmal? Bäst att gå ner i vikt ordentligt - SEDAN gå upp den igen"
"fattar du inte att du inte kan se ut som du gör? Du är GIGANTISK"
"bevisa nu att du klarar det ,att du klarar att svälta dig själv. Det är det enda du någonsin varit bra på, och nu gör du inte ens det!"
"Idiotiskt av dig att inte dokumentera sjukdomen. Nu kommer ingen tro dig när du säger hur du mådde! Bäst att hamna där igen och se till att folk SER denna gång"
Jag orkar inte med dem, men jag kan inte sluta lyssna. Lyssna och nicka och hålla med.
Jag försöker övertyga mig själv om att jag inte behöver väga 15 kilo mindre. 20 för att nå målvikten. För att vara ärlig går det sådär. Är inte helt förälskad i den där profilen ovanför, men jag har ingen MÖJLIGHET att göra något åt den. Hur kunde jag TILLÅTA att de gjorde så jag gick upp alla dessa kilon? Vad tänkte jag med? Varför stoppade jag dem inte när jag såg hur rumpan växte, såg hur midjan tappade sin form?
Men vad skulle jag göra? De hade makten. De bestämde just då. Sedan övertygade de mig, och jag trodde på dem. Och fortsatte arbetet själv.
Jag saknar min gamla kropp.
Hela dagen gick jag bara omkring och önskade att folk skulle ge upp på mig. Att de kulle LÅTA mig gå ner i vikt igen (bara EN gång till) utan att lägga sig i, trycka i mig näringsdrycker och lägga in mig på behandlingshem. Bara lämna mig åt mig själv, låta mig vara ifred. Hela jag SKREK efter att få skära, men jag visste att jag inte kunde, att det skulle synas. Jag kände mig inmålad i ett hörn och visste varken ut eller in.
Då kom jag på att det faktiskt fanns NÅGON jag kunde ventilera med. Några till och med. Och de var bara sekunder ifrån mig, på MSN. Så jag pratade och jag delade med mig och jag öppnade upp och se, det hjälpte faktiskt. Jag har aldrig varit bra på att prata om mig själv med andra, men jag har förstått nu hur viktigt det är. De fick mig att må lite bättre, och det är inte en lätt bedrift.
***
Maten fungerade INTE alls. Inte på långa vägar. Jag hade redan bestämt mig att jag banne mig skulle göra något åt alla tankarna på morgonen och det blev att jag matade dem, inte mig själv.
Jag kan säga som så: jag åt ett av mina sex mål. Två om man räknar med det jag inte behöll. Och för varje måltid jag hoppade över blev tankarna LITE starkare och jag LITE mer övertygad att det här var rätt väg att gå.
Sjukdomen sitter i. Och ibland saknar jag den något otroligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar