Jag är ingen musikälskare. Det är jag faktiskt inte. Jag har lyckats bekanta mig med enbart musikfreaks och får hela tiden höra lovord om än det ena, än det andra bandet, men de säger mig ingenting. I alla fall inget mer än vad en riktigt bra film kan göra (*host* inception *harkel*) .
Igår var jag på festival. Det är så många fel med den meningen att jag inte vet var jag ska börja. Jag. Var. På. FESTIVAL. Men det här var ingen stereotyp supa-knulla-ragla-mot-tältet-i-ösregn-festival. Jag, som är en riktig stadsbo och inte KLARAR av att sova i naturen utan toalett, skulle aldrig ha klarat det. Dessutom dricker jag inte, vilket gör det hela ännu svårare. Och jag gillar torrhet. Utan regn.
Den HÄR festivalen låg ungefär 500 meter från mitt hus. Jag skojar inte, jag drog på mig en regnjacka (för regnet rådde jag inte på tyvärr) och tio minuter senare MAX var jag på festivalområdet. Banden var lokala så de var inte så hypade (och dessutom kände jag vissa i dem) och INGEN drack. Tacka vet jag nyktra festivaler!
Jag har hållit mig isolerad i ungefär... ja flera år i alla fall, så jag träffade massor av folk jag HAR känt, men inte sett på länge. Och de hade saknat mig. Genuint saknat mig och det var SÅ härligt att få bli omkramad och utfrågad. Helt plötsligt var jag i centrum och det kändes FANTASTISKT.
Jag undvek snyggt alla frågor som rörde ätstörningen och mådde riktigt bra.
Kanske ska jag dit imorgon igen...
Jag oroar mig bara för att idag var en topp-dag och imorgon kommer bli en botten med alltför många förväntningar. Nu TROR jag ju att det kommer vara bra imorgon, innan ikväll var jag helt säker på att jag skulle hata det så då kunde det ju inte bli sämre...
Maten går ärligt talat sådär just nu... Jag HAR gått ner i vikt och jag sörjer det INTE. Inte ett dugg. men istället har jag blivit ÄN mer ovän med min kropp, vilket jag VET att jag blir ju mindre jag blir. Det är något inom mig som gör att jag känner mig större och större. Jag känner pressen på att GÅ NER mer.
Mamma och pappa jobbar så HÅRT de kan med att få i mig mat. Jag låtsas och ler för deras skull. Jag vet att jag borde vara ärlig med dem, de står ju ändå på min sida men... nej... Jag kan inte. Inte nu. Inte än.
Jag var hos min kroppsterapeut igår för första gången på en månad eller så. Hon vägde mig Gudskelov inte, men hon sa att hon såg lite tecken på att ätstörningen nästlat sig in lite här och där. Jag TVIVLAR mer, läser MER, håller mig undan mer, hoppar och trixar och rör på mig MER. Och att dra ner på maten leder rakt in i en annan ätstörning som till sist kommer mynna ut i det gamla vanliga beteendet.
Jag måste stoppa det här!
Igår var jag på festival. Det är så många fel med den meningen att jag inte vet var jag ska börja. Jag. Var. På. FESTIVAL. Men det här var ingen stereotyp supa-knulla-ragla-mot-tältet-i-ösregn-festival. Jag, som är en riktig stadsbo och inte KLARAR av att sova i naturen utan toalett, skulle aldrig ha klarat det. Dessutom dricker jag inte, vilket gör det hela ännu svårare. Och jag gillar torrhet. Utan regn.
Den HÄR festivalen låg ungefär 500 meter från mitt hus. Jag skojar inte, jag drog på mig en regnjacka (för regnet rådde jag inte på tyvärr) och tio minuter senare MAX var jag på festivalområdet. Banden var lokala så de var inte så hypade (och dessutom kände jag vissa i dem) och INGEN drack. Tacka vet jag nyktra festivaler!
Jag har hållit mig isolerad i ungefär... ja flera år i alla fall, så jag träffade massor av folk jag HAR känt, men inte sett på länge. Och de hade saknat mig. Genuint saknat mig och det var SÅ härligt att få bli omkramad och utfrågad. Helt plötsligt var jag i centrum och det kändes FANTASTISKT.
Jag undvek snyggt alla frågor som rörde ätstörningen och mådde riktigt bra.
Kanske ska jag dit imorgon igen...
Jag oroar mig bara för att idag var en topp-dag och imorgon kommer bli en botten med alltför många förväntningar. Nu TROR jag ju att det kommer vara bra imorgon, innan ikväll var jag helt säker på att jag skulle hata det så då kunde det ju inte bli sämre...
Maten går ärligt talat sådär just nu... Jag HAR gått ner i vikt och jag sörjer det INTE. Inte ett dugg. men istället har jag blivit ÄN mer ovän med min kropp, vilket jag VET att jag blir ju mindre jag blir. Det är något inom mig som gör att jag känner mig större och större. Jag känner pressen på att GÅ NER mer.
Mamma och pappa jobbar så HÅRT de kan med att få i mig mat. Jag låtsas och ler för deras skull. Jag vet att jag borde vara ärlig med dem, de står ju ändå på min sida men... nej... Jag kan inte. Inte nu. Inte än.
Jag var hos min kroppsterapeut igår för första gången på en månad eller så. Hon vägde mig Gudskelov inte, men hon sa att hon såg lite tecken på att ätstörningen nästlat sig in lite här och där. Jag TVIVLAR mer, läser MER, håller mig undan mer, hoppar och trixar och rör på mig MER. Och att dra ner på maten leder rakt in i en annan ätstörning som till sist kommer mynna ut i det gamla vanliga beteendet.
Jag måste stoppa det här!
... Jag var busig och postade det här inlägget (med några SMÅ förändringar) i min andra blogg också. Det beskriver läget så perfekt, och är inte FÖR utlämnande för att ha med här också. Dessutom har jag varit RIKTIGT dålig på att skriva här. Det blir så ibland, jag har ju skaffat mig bilddagboken nu som gör mig exalterad =D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar