414

Sitter och tar igen mig framför Sex and the City och är - för första gången på jag vet inte när - GALET sugen på att ge mig ut och springa! Jag, som inte rör mig en meter i onödan och som mest tar ett par promenader med min hund varje dag vill FRIVILLIGT dra mig upp till slingan i skogen och fullfölja den. Jag är mållös.

Undrar om det är ett bra eller ett dåligt tecken? För alla andra skulle det ses som något fantastiskt, men jag som alltid måste tänka på att inte sätta någon ÄTSTÖRNING i första hand, är aningen tveksam. Men bara aningen. För jag TROR och HOPPAS att det är ett friskhetstecken.

Jag har varit rastlös hela dagen. Förutom att ta foton (och göra mamma arg eftersom "ingen normal person tar bilder på sin mat innan de äter den!") och ladda upp dem på bilddagboken har jag städat hela huset åt mamma, lagat mat och städat lite till. Dessutom har jag mejlat massor av människor om mina framtida studier - nu när jag har fått de goda nyheterna vill jag bara dit och börja studera igen! Jag är SÅ förväntansfull!

Ingen av mina (FÅ) kompisar går att få tag på. En är i Amsterdam. En i Jönköping. En i Arvika (eller Linköping. Beroende på vem man frågar). En har helg och okontaktbar. Och det är okej, verkligen. Men för FÖRSTA gången har jag förstått hur det är att SAKNA att umgås. Jag SMSade till och med en annan vän, en jag inte träffat på månader, och frågade om inte vi kunde hitta på något. Bara sådär! För att jag ville det och för att jag saknar henne! Hade jag gjort så för ett par månader sedan? Inte en chans! Jag hade redan funderat ut värsta scenariot om hur hon skulle tacka nej så snällt som möjligt för att sedan sprida meddelandet till hela vänskapskretsen och skratta ut mig. Men det är något som är annorlunda. Och jag gillar det.