Jag oroade mig i onödan, som tur är. Vi åkte ner till Kalmar tillsammans, mina föräldrar och jag, igår och åt på 4-kök (herregud vad jag äter där, får snart ta och prova en annan restaurang). Det blev vegetariskpasta på medelhavsvis för min del, men jag skänkte vitlöksbrödet till pappa, det räcker med en slags kolhydrater per måltid.
Mötet med familjeterapeuten gick någorlunda, han nämde vikten men inte mer än så. Ingen vägning, vilket gör att jag sitter säkert fram till på torsdag, då jag ska träffa min psykolog. Jag tänker verkligen försöka att följa matlistan och ta mina näringsdrycker fram till det mötet i alla fall, det gäller att sätta upp små mål. Säger jag att jag tänker följa matlistan i hela mitt liv låter det så otroligt omöjligt.
Efter mötet spenderade vi någon timma på city-gross och jag inhandlade min absoluta favoritfil - med citronsmak! Rekommenderas varmt.
Idag grillades det quornfiléer och tittades det på Morden i Midsommer, en sommartradition som jag inte tänker ge upp i första taget! Mys på hög nivå.
Jag känner mig faktiskt lite mer motiverad idag än vad jag gjort på ett tag och det är skönt som omväxling. Det är nästan omänskligt jobbigt att få i sig maten och behålla den de dagar då jag verkligen inte ser meningen med livet, eller meningen med att minska min undervikt. Idag kan jag säga att nej, jag vill inte gå upp i vikt, men ja, jag förstår varför jag måste. Förhoppningsvis kommer jag kunna tänka och känna annorlunda när jag väl är uppe på rätt vikt, jag måste bara ge det en chans.
Usch,vad ytligt allting låter när jag fokuserar på någonting så trivialt som min vikt. Egentligen så är det ju inte mitt utseende det handlar om, det är inte det att jag tror mig bli vackrare eller mer attraktiv om jag går ner i vikt. Min pappa säger ofta till mig att jag kommer se bättre ut när jag väger lite mer och det tror jag absolut på (om det nu är möjligt för mig att "se bra" ut över huvud taget) men det är inte det som är mitt fokus. Jag vill bara bli... mindre äcklig, och ta upp mindre plats. Och så länge som det känns som att jag är i vägen måste jag bli mindre.
I mitt huvud går den uträkningen ihop sig.
tisdag 30 juni 2009
söndag 28 juni 2009
25
Har fått i mig lasagne ikväll och ett kvällsmål väntar efter detta inlägg, så kvällen är säkrad. En dag till att lägga i högen, ett par timmar till av ångest och självförakt.
Redan när jag var 4-5 år gav sig denna rädsla att inte duga till känna, att gå på kalas var aldrig något positivt i mina ögon och jag vägrade konsekvent att leka en enda lek. Jag har sett många filmer i mina dagar, det var alltid lösningen de förtvivlade föräldrarna till födelsedagsbarnet tog till när de förstod att jag inte lät mig övertalas.
Om jag var med och lekte (det hände att jag inte lyckades komma undan) var rädslan att förlora och förstöra så stark att jag oundvikligen gjorde just det och en brännande känsla av förakt följde. Jag visste ju att jag sög på "följa John", varför var jag med över huvud taget?
Inte ens nu på senare år har jag lyckats stävja prestationsångesten, utan den sipprar igenom lite överallt. Nu är jag medveten om att den inte är en normal känsla, att det är något jag måste jobba på och övervinna, men den finns där hela tiden, och jag har inte helt och hållet lyckats med att blockera duktighetstankarna. Det är väl därför jag spenderar så mycket tid med mig själv och ingen annan. Det tar på krafterna att alltid visa upp en front av perfektion, och jag orkar helt enkelt inte. Isolering är mycket enkare, då behöver bara jag få reda på hur fruktansvärt tråkig, misslyckad och kass jag är.
Jag är inte perfekt, men jag skulle aldrig någonsin avslöja det för de människor jag spenderar tid tillsammans med. Perfektion är vad jag strävar efter, 24 timmar om dygnet, i allt jag tar mig för.
Det är väl därför det har varit så svårt för mig att be om hjälp. Både när det gäller enklare saker som hur en matteuppgift ska lösas (en perfekt person behöver ju inte hjälp, hon kan allt ändå!) och svårare ting såsom depressionen, tvångstankarna, ätstörningen och självskadebeteendet. Jag har alltid velat klara det där själv, så ingen behöver se hur... fel jag är. Hur totalt jävla misslyckad jag faktiskt är.
Min psykolog frågar mig ofta varför jag inte vänder det till något positivt. "Så du vill bli bäst på någonting? Varför inte bli bäst på att bli frisk?"
Om det ändå vore så enkelt. Om jag ändå kunde vända alla de där rösterna i mitt huvud, få dem att satsa på friskhet istället för självsvält. Jag vill men jag vill inte. Vågar, men vågar inte.
Ibland är jag faktiskt helt bestämd. Sällsynta tillfällen så sätter jag ner foten och säger "STOPP! Det här är mitt liv och jag VILL må bra". Men alldeles för ofta är inte bestämdheten där. Kvar är bara skalet av mig. Mina tankar och min prestationsångest. Och då är viljan att försvinna det som tar över. Varför kan jag inte få vara bäst på att bli minst?
Svar: För att det inte finns något slut på en sådan strävan. För att minst betyder död. För att livet är viktigare än kilona på vågen och benknotorna jag ser.
Och ändå gråter jag vid tanken på att jag inte får behålla kontrollen jag känner att jag har när jag räknar mina revben och känner efter ryggraden.
Jag ber om ursäkt för alla deprimerande inlägg. Welcome to my life.
Såg på filmen Bedtime stories med Adam Sandler ikväll. Typisk Adam Sandlerfilm. Jag gillade den inte.
Just nu är allt jag kan tänka på att jag ska gå in på ABC imorgon och där kommer det finnas andra människor i min position som kommer titta på mig och tänka "jaha, hon är då inte bra på att ha en ätstörning". Alltid ska jag vara bäst i allt jag gör, och det gäller särskilt när det kommer till anorexin, jag vill vara mindre än alla jag ser. Sanningen är dock den att jag missbedömer min egen storlek så totalt att alla är mindre än mig, oavsett vikt. Och jag får panik. Min prestationsångest sätter in.
För det är egentligen presterandet i sig som är boven i dramat. Ända sedan jag var liten har jag lidit av ett duktighetssyndrom, något som gjort det oerhört svårt att njuta av någonting alls. Det betyder att 24/25 rätt på provet suger, att sex av sju käglor är helt värdelöst. Det finns inte många situationer i mitt liv som jag kan se tillbaka på och känna att, ja, jag var nöjd precis som det var just då. För att inte vara bäst betydde automatiskt att alla andra tyckte jag var sämst. I mina ögon alltså.Redan när jag var 4-5 år gav sig denna rädsla att inte duga till känna, att gå på kalas var aldrig något positivt i mina ögon och jag vägrade konsekvent att leka en enda lek. Jag har sett många filmer i mina dagar, det var alltid lösningen de förtvivlade föräldrarna till födelsedagsbarnet tog till när de förstod att jag inte lät mig övertalas.
Om jag var med och lekte (det hände att jag inte lyckades komma undan) var rädslan att förlora och förstöra så stark att jag oundvikligen gjorde just det och en brännande känsla av förakt följde. Jag visste ju att jag sög på "följa John", varför var jag med över huvud taget?
Inte ens nu på senare år har jag lyckats stävja prestationsångesten, utan den sipprar igenom lite överallt. Nu är jag medveten om att den inte är en normal känsla, att det är något jag måste jobba på och övervinna, men den finns där hela tiden, och jag har inte helt och hållet lyckats med att blockera duktighetstankarna. Det är väl därför jag spenderar så mycket tid med mig själv och ingen annan. Det tar på krafterna att alltid visa upp en front av perfektion, och jag orkar helt enkelt inte. Isolering är mycket enkare, då behöver bara jag få reda på hur fruktansvärt tråkig, misslyckad och kass jag är.
Jag är inte perfekt, men jag skulle aldrig någonsin avslöja det för de människor jag spenderar tid tillsammans med. Perfektion är vad jag strävar efter, 24 timmar om dygnet, i allt jag tar mig för.
Det är väl därför det har varit så svårt för mig att be om hjälp. Både när det gäller enklare saker som hur en matteuppgift ska lösas (en perfekt person behöver ju inte hjälp, hon kan allt ändå!) och svårare ting såsom depressionen, tvångstankarna, ätstörningen och självskadebeteendet. Jag har alltid velat klara det där själv, så ingen behöver se hur... fel jag är. Hur totalt jävla misslyckad jag faktiskt är.
Min psykolog frågar mig ofta varför jag inte vänder det till något positivt. "Så du vill bli bäst på någonting? Varför inte bli bäst på att bli frisk?"
Om det ändå vore så enkelt. Om jag ändå kunde vända alla de där rösterna i mitt huvud, få dem att satsa på friskhet istället för självsvält. Jag vill men jag vill inte. Vågar, men vågar inte.
Ibland är jag faktiskt helt bestämd. Sällsynta tillfällen så sätter jag ner foten och säger "STOPP! Det här är mitt liv och jag VILL må bra". Men alldeles för ofta är inte bestämdheten där. Kvar är bara skalet av mig. Mina tankar och min prestationsångest. Och då är viljan att försvinna det som tar över. Varför kan jag inte få vara bäst på att bli minst?
Svar: För att det inte finns något slut på en sådan strävan. För att minst betyder död. För att livet är viktigare än kilona på vågen och benknotorna jag ser.
Och ändå gråter jag vid tanken på att jag inte får behålla kontrollen jag känner att jag har när jag räknar mina revben och känner efter ryggraden.
24
Idag har fungerat. Men tankarna är fruktansvärt starka och jag vet helt ärligt inte hur länge jag klarar att stå emot. Det är dags för familjeterapi imorgon och jag hoppas att min terapeut inte gör en stor sak utav min vikt som han gjorde förra gången. Hoppas INTE han väger mig. "Tyvärr" tror jag inte att jag gått åt rätt håll... Det som irriterar mig är att det går riktigt bra att äta - nästan bekymmersfritt för det mesta - men att behålla det jag får i mig känns så gott som omöjligt. Så om jag blir inlagd, som de hotar med, kommer jag säkert bli sondad och inte få äta, något som jag inte vill vänja mig av vid.
Dessutom vet jag ju hur fruktansvärt besvikna mina föräldrar skulle bli om jag blir inlagd igen, och jag vill verkligen inte skada dem ännu mer. Jag känner mig så skyldig som inte ens klarar av att äta lite och gå upp i vikt. Fast jag lovat dem att försöka så ramlar jag dit igen och igen. Jag är en hemsk dotter...
Dessutom vet jag ju hur fruktansvärt besvikna mina föräldrar skulle bli om jag blir inlagd igen, och jag vill verkligen inte skada dem ännu mer. Jag känner mig så skyldig som inte ens klarar av att äta lite och gå upp i vikt. Fast jag lovat dem att försöka så ramlar jag dit igen och igen. Jag är en hemsk dotter...
lördag 27 juni 2009
23
Igår gick inte alls. Eller jo, jag åt väl det jag skulle, men om jag behöll det är en annan historia. Jag känner mig otroligt stor och äcklig (inte för att det är så ovanligt) och vill helst bara försvinna från jordens yta. Att jobba för att bli ÄNNU äckligare känns aningen korkat...
Spenderade annars gårdagen (eller ja...två timmar i alla fall) med att titta på Appaloosa, en stereotyp västernfilm med en lysande Viggo Mortensen och en, inte lika lysande Renee Zellweger. Okej, jag erkänner, jag har alltid haft svårt för henne, även om hon nu spelade med i en av världens bästa filmer (just det, Chicago), men det kan också vara jag som är avig för att hon har jojobantat så mycket... Filmen var väl okej, men inte mer än så. Lillebror tyckte däremot den var toppen.
Imorse mådde jag jätteilla, om det hade att göra med att jag inte gjorde så bra ifrån mig igår eller om det bara var en engångsgrej förtäljer inte historien, men det gjorde mamma väldigt ängslig. Hela dagen har hon gått omkring och sagt att jag ser "blek" och "svag" ut. Hon minns att jag svimmade en del för ett par år sedan och är väl rädd att det ska hända igen. Och jag erkänner, en del av mig saknar svimmningsattackerna, på något sjukt sätt fick de mig att känna mig bättre till mods. Man svimmar ju inte om man har en kropp i balans, om man är normalviktig och har normala värden. Det fungerade som ett bevis för mig att jag inte var lika tjock som jag trodde mig vara.
Ja, jag hör hur dumt det låter, men jag är bara ärlig.
I alla fall. Tidigare idag cyklade jag och mina föräldrar in till stan och när vi var på väg hem hade mamma och jag denna underbara konversation:
Mamma: (pekandes på en normalviktig tjej) hur uppfattar du hennes kropp?
Jag: vad menar du?
M: Ja, vad ser du när du ser henne?
J: *obekväm tystnad*
M: Tycker du hon är smal?
J: Jo, det är hon väl...
M: (triumferande) Hon är en fettbomb om man jämför med dig!
J: En FETTBOMB?
M: Ja, och då tycker jag ändå att hon är smal!
J: JAG VILL INTE BLI EN FETTBOMB!
M: Men det var ju inte det jag sa!
J: AAH! Om hon är en fettbomb vid den vikten kommer ju JAG vara en lika stor fettbomb när jag väger samma vikt!
M: Sluta vara fånig...
J: Tänk om folk kommer jämföra mig med sina anorektiska döttrar och kalla mig FETTBOMB!
M: 0.o
Ja, jag kan erkänna att jag överreagerade. Men just då kändes det som att världen höll på att gå under. Jag skyller på blodsockerfall. Det var precis innan lunch.
Åt förresten nyss nämnda lunch, bestående av en grekisk sallad med tzatsiki och bröd på havslätts servering. Gick ganska bra, men annars har allting känts väldigt motigt på sistone. Jag vill bara gå ner i vikt, det är det enda som snurrar i huvudet och jag kan inte resonera med idiotin. Jag står vid samma gamla vägskäl som jag stått och stampat vid i flera månader nu. Jag måste bara våga välja rätt - välja friskhet även fast det KÄNNS helt fel och låter helt befängt i mina öron.
Det är jobbigt att aldrig kunna gå på magkänslan. Tvärtom, precis som en kompis till mig sa när jag var inlagd "det gäller att lyssna på vad kroppen och tanken säger och sen göra det motsatta". Varje gång mitt huvud säger "gå ner", "behåll inte det där", "ät inte det" måste jag se till att göra precis tvärt emot.
kvällen blev ganska okej. Vi köpte hem kinamat och åt hemma på altanen (med pinnar ^^) och - nu kommer jag säga något ABSOLUT förbjudet - det var riktigt gott. Nu sitter jag och hatar mig själv framför datorn. Varför? För att jag är varm. Jag är inte van att vara varm. Att inte frysa betyder att kroppen fått i sig nog med näring för att hålla kroppstemperaturen uppe, vilket i sin tur betyder att jag gått upp i vikt. Det är inte det att jag gillar att frysa, men det känns mycket säkrare. Då känner jag mig smalare.
Spenderade annars gårdagen (eller ja...två timmar i alla fall) med att titta på Appaloosa, en stereotyp västernfilm med en lysande Viggo Mortensen och en, inte lika lysande Renee Zellweger. Okej, jag erkänner, jag har alltid haft svårt för henne, även om hon nu spelade med i en av världens bästa filmer (just det, Chicago), men det kan också vara jag som är avig för att hon har jojobantat så mycket... Filmen var väl okej, men inte mer än så. Lillebror tyckte däremot den var toppen.
Imorse mådde jag jätteilla, om det hade att göra med att jag inte gjorde så bra ifrån mig igår eller om det bara var en engångsgrej förtäljer inte historien, men det gjorde mamma väldigt ängslig. Hela dagen har hon gått omkring och sagt att jag ser "blek" och "svag" ut. Hon minns att jag svimmade en del för ett par år sedan och är väl rädd att det ska hända igen. Och jag erkänner, en del av mig saknar svimmningsattackerna, på något sjukt sätt fick de mig att känna mig bättre till mods. Man svimmar ju inte om man har en kropp i balans, om man är normalviktig och har normala värden. Det fungerade som ett bevis för mig att jag inte var lika tjock som jag trodde mig vara.
Ja, jag hör hur dumt det låter, men jag är bara ärlig.
I alla fall. Tidigare idag cyklade jag och mina föräldrar in till stan och när vi var på väg hem hade mamma och jag denna underbara konversation:
Mamma: (pekandes på en normalviktig tjej) hur uppfattar du hennes kropp?
Jag: vad menar du?
M: Ja, vad ser du när du ser henne?
J: *obekväm tystnad*
M: Tycker du hon är smal?
J: Jo, det är hon väl...
M: (triumferande) Hon är en fettbomb om man jämför med dig!
J: En FETTBOMB?
M: Ja, och då tycker jag ändå att hon är smal!
J: JAG VILL INTE BLI EN FETTBOMB!
M: Men det var ju inte det jag sa!
J: AAH! Om hon är en fettbomb vid den vikten kommer ju JAG vara en lika stor fettbomb när jag väger samma vikt!
M: Sluta vara fånig...
J: Tänk om folk kommer jämföra mig med sina anorektiska döttrar och kalla mig FETTBOMB!
M: 0.o
Ja, jag kan erkänna att jag överreagerade. Men just då kändes det som att världen höll på att gå under. Jag skyller på blodsockerfall. Det var precis innan lunch.
Åt förresten nyss nämnda lunch, bestående av en grekisk sallad med tzatsiki och bröd på havslätts servering. Gick ganska bra, men annars har allting känts väldigt motigt på sistone. Jag vill bara gå ner i vikt, det är det enda som snurrar i huvudet och jag kan inte resonera med idiotin. Jag står vid samma gamla vägskäl som jag stått och stampat vid i flera månader nu. Jag måste bara våga välja rätt - välja friskhet även fast det KÄNNS helt fel och låter helt befängt i mina öron.
Det är jobbigt att aldrig kunna gå på magkänslan. Tvärtom, precis som en kompis till mig sa när jag var inlagd "det gäller att lyssna på vad kroppen och tanken säger och sen göra det motsatta". Varje gång mitt huvud säger "gå ner", "behåll inte det där", "ät inte det" måste jag se till att göra precis tvärt emot.
kvällen blev ganska okej. Vi köpte hem kinamat och åt hemma på altanen (med pinnar ^^) och - nu kommer jag säga något ABSOLUT förbjudet - det var riktigt gott. Nu sitter jag och hatar mig själv framför datorn. Varför? För att jag är varm. Jag är inte van att vara varm. Att inte frysa betyder att kroppen fått i sig nog med näring för att hålla kroppstemperaturen uppe, vilket i sin tur betyder att jag gått upp i vikt. Det är inte det att jag gillar att frysa, men det känns mycket säkrare. Då känner jag mig smalare.
torsdag 25 juni 2009
22
Såg precis la vie en rose, filmen om Edith Piafs liv. Mycket välspelad, om än något rörig. Det ger en lite perspektiv, att se hur en människa kan lida så mycket och ändå åstadkomma det hon gjorde.
Annars har dagen gått ganska bra, har till och med fått i mig alla tre näringsdryckerna, trots att de står mig upp i halsen. Jag vet, det är mitt eget fel, om jag inte mixtrat så mycket med maten skulle jag varit färdig med dem nu.
Känner mig dock INTE smal idag, inte det minsta. Inte alls. Inte för att jag brukar göra det, men det är så konstigt hur jag kan känna mig så stor och äcklig, när jag vet hur verkligheten ser ut. hur kan jag få för mig att jag måste gå ner i vikt samtidigt som alla läkare förklarar för mig hur underviktig jag faktiskt är? Jag vet att det inte stämmer, men allt jag kan tänka på just nu är hur maten som jag ätit idag har lagt sig på hög inuti mig, hur näringsdryckerna virat in mina organ i fett, hur kalorierna redan gjort mig tyngre. Min mage väller ut över byxkanten, mina lår täcker hela stolen. Usch. Tur att det är för sent att göra något åt maten jag fått i mig idag, annars hade den antagligen inte stannat kvar. Fast jag vet sanningen så vrids allting runt inne i mitt huvud och allt jag kan tänka är mat=fett=dåligt.
Ny ekvation - mat=liv=friskhet
Nu måste jag bara börja tro på det också.
Annars har dagen gått ganska bra, har till och med fått i mig alla tre näringsdryckerna, trots att de står mig upp i halsen. Jag vet, det är mitt eget fel, om jag inte mixtrat så mycket med maten skulle jag varit färdig med dem nu.
Känner mig dock INTE smal idag, inte det minsta. Inte alls. Inte för att jag brukar göra det, men det är så konstigt hur jag kan känna mig så stor och äcklig, när jag vet hur verkligheten ser ut. hur kan jag få för mig att jag måste gå ner i vikt samtidigt som alla läkare förklarar för mig hur underviktig jag faktiskt är? Jag vet att det inte stämmer, men allt jag kan tänka på just nu är hur maten som jag ätit idag har lagt sig på hög inuti mig, hur näringsdryckerna virat in mina organ i fett, hur kalorierna redan gjort mig tyngre. Min mage väller ut över byxkanten, mina lår täcker hela stolen. Usch. Tur att det är för sent att göra något åt maten jag fått i mig idag, annars hade den antagligen inte stannat kvar. Fast jag vet sanningen så vrids allting runt inne i mitt huvud och allt jag kan tänka är mat=fett=dåligt.
Ny ekvation - mat=liv=friskhet
Nu måste jag bara börja tro på det också.
onsdag 24 juni 2009
21
En sak till.
Det är märkligt hur mycket jag skäms över mitt ätstörda beteende. För det gör jag, i alla fall de bulimiska tendenser jag har. Helst vill jag att folk ska titta på mig och tänka "oj vad smal och kontrollerad hon är, hon äter nog aldrig, Gud vad starkt att klara av det!" inte "åh, fettot där borta sitter nog och äter hela dagarna, inte ens att svälta klarar hon av".
jag idoliserar verkligen anorexin, sinnesbilden av den magra, disciplinerade flickan som jag gör allt för att vara men som jag inte riktigt når upp till. För det var länge sedan jag kunde gå på tomgång i flera dagar. Nu på senare tid har det blivit betydligt mer ätande än svältande, vilket är nog så bra men gör min ätstörning rasande.
Och att jag hetsäter ibland ska vi inte tala om! Att jag inte ens klarar att säga nej till det som lockar mig, att jag inte är starkare än chokladkakan eller bullen. Länge valde jag med mening mat som jag inte tycker om när jag gav med mig och hetsåt, bara för att straffa mig själv lite extra. Jag är ju inte värd att äta något gott, och det borde inte vara inom mig.
I början ljög jag för mig själv om det. Låtsades att hetsätningarna och spyendet inte existerade. Sedan ljög jag för alla andra om det. På ABC, där de flesta tjejerna verkade så mycket mer kontrollerade än jag var, avslöjade jag inte mina hetsätningar till en början, och sedan pratade jag bara om dem med sänkt huvud och gråten i halsen. Om jag inte ätit kunde jag däremot säga det stolt och möta de andras blickar, det var ju DÄRFÖR jag var där, för att jag inte åt. Inte för att jag åt FÖR mycket.
Jag avslöjar det fortfarande inte gärna, och blir ofta illa berörd om någon frågar mig om jag ätit upp något i kylen eller om varför jag har ett chokladpapper i väskan. Då förstår ju folk att jag ätit, och att jag gillat det! Det borde jag inte ha gjort!
För att tycka om mat är i min värld ytterst förbjudet, det gör man bara inte.
Det är märkligt hur mycket jag skäms över mitt ätstörda beteende. För det gör jag, i alla fall de bulimiska tendenser jag har. Helst vill jag att folk ska titta på mig och tänka "oj vad smal och kontrollerad hon är, hon äter nog aldrig, Gud vad starkt att klara av det!" inte "åh, fettot där borta sitter nog och äter hela dagarna, inte ens att svälta klarar hon av".
jag idoliserar verkligen anorexin, sinnesbilden av den magra, disciplinerade flickan som jag gör allt för att vara men som jag inte riktigt når upp till. För det var länge sedan jag kunde gå på tomgång i flera dagar. Nu på senare tid har det blivit betydligt mer ätande än svältande, vilket är nog så bra men gör min ätstörning rasande.
Och att jag hetsäter ibland ska vi inte tala om! Att jag inte ens klarar att säga nej till det som lockar mig, att jag inte är starkare än chokladkakan eller bullen. Länge valde jag med mening mat som jag inte tycker om när jag gav med mig och hetsåt, bara för att straffa mig själv lite extra. Jag är ju inte värd att äta något gott, och det borde inte vara inom mig.
I början ljög jag för mig själv om det. Låtsades att hetsätningarna och spyendet inte existerade. Sedan ljög jag för alla andra om det. På ABC, där de flesta tjejerna verkade så mycket mer kontrollerade än jag var, avslöjade jag inte mina hetsätningar till en början, och sedan pratade jag bara om dem med sänkt huvud och gråten i halsen. Om jag inte ätit kunde jag däremot säga det stolt och möta de andras blickar, det var ju DÄRFÖR jag var där, för att jag inte åt. Inte för att jag åt FÖR mycket.
Jag avslöjar det fortfarande inte gärna, och blir ofta illa berörd om någon frågar mig om jag ätit upp något i kylen eller om varför jag har ett chokladpapper i väskan. Då förstår ju folk att jag ätit, och att jag gillat det! Det borde jag inte ha gjort!
För att tycka om mat är i min värld ytterst förbjudet, det gör man bara inte.
20
Nej, igår var ingen toppendag. Men den var inte så hemsk som det verkar när man läser min förra bloggpost. Jag vidhåller fortfarande att jag åt för mycket, och jag behöll mycket av det, fast alla mina sinnen skrek: "gör dig av med det", "du kommer bli ÄNNU äckligare!".
Nu i efterhand kan jag se att ur ett "friskhetsperspektiv" gick dagen till och med hyfsat bra, jag åt sex måltider, om än lite större än normalt, och jag unnade mig lite av varje. Det är bara det att jag inte kan få in i mitt huvud att jag inte klarar mig på den vikten jag är nu och att jag måste upp de där sista nio kilona- eller ja, det var nio kilon efter helgen, jag räknar kallt med att jag gått upp cirka fyra kilo sedan i måndags... Allt som räknas är för mig att gå ner i vikt, att tappa, att bli mindre, smalare, knotigare, mindre äcklig. Och nu gör alla allt för att få mig att gå emot de impulserna, och känns väldigt jobbigt. jag trodde att jag vant mig vid tanken, men jag märker nu att jag inte gjort det, inte ens lite.
ÅH vad jag saknar mina vågar!
Det som irriterar mig mest är att jag blir besviken vad det än skulle stå på vågen. Alla andra jublar och firar när det går uppåt, jag gråter. När det går neråt känns allting mycket bättre, jag kan le igen, men då blir alla andra besvikna och ledsna, vilket leder till att jag blir det också, för jag tycker inte om att vara roten till problemet.
Min pappa sa till mig idag att om jag vill göra honom stolt och glad så behöver jag bara bli frisk. Jag är så fruktansvärt rädd att jag inte klarar det, att jag inte lyckas, för i så fall vet jag att han kommer vara besviken på mig i hela mitt liv. Och om nu mitt liv inte blir så långt - hela hans liv.
Idag har varit en hyfsad dag. Mycket tankar som spökar, jag gör mina små "test" hela tiden för att se efter så jag inte gått upp i vikt sen förra gången jag gjorde dem (alltså fem minuter sedan). Helt onödiga saker, som att se efter om mina lår rör vid varandra (de börjar göra det nu när jag trycker dem mot varandra! Det gjorde de inte förut! ÄTSTÖRNINGSTANKAR!) eller om mina revben går att räkna utan att jag suger in magen. Har alla sådana här saker för sig? Allt jag vet är att det tar en himla massa tid och energi som skulle kunna läggas på något annat.
Oroar mig för något som jag bara måste få ur mig. det är bara en lösryckt tanke, men ändå... Mina föräldrar säger hela tiden att när jag blir frisk kommer jag vilja GÖRA saker, vilja engagera mig, inte vilja sitta inne och uggla hela dagarna. kanske är det så att jag helt enkelt inte VILL bli aktiv igen, inte vill ha några krav på mig som säger att jag måste vara där och där, göra det och det. För livet är kanske lättare nu, när allt folk bryr sig om är att jag äter sex gånger om dagen och behåller det.
Det låter som att jag bara är lat och det är inte det jag menar, men kanske är jag rädd för att få alla de där kraven på mig igen, då är det så mycket som jag kan göra fel och så många som kan bli besvikna.
Nu bor jag ju hemma, har inga omkostnader, äter maten som finns i kylen som någon annan handlade hem, städar på sin höjd mitt rum. Om jag gör något annat är det bara plus i kanten - åh, dammsög du, gud så duktigt! Sådant ska egentligen vara självklart, men när det blir det kommer jag inte längre få credd för det. Och jag är i förbannat stort behov av komplimanger.
Kanske är jag helt enkelt så rädd för att inte duga och inte räcka till att jag försatt mig i en position där ingen någonsin kan kräva något av mig?
Nu i efterhand kan jag se att ur ett "friskhetsperspektiv" gick dagen till och med hyfsat bra, jag åt sex måltider, om än lite större än normalt, och jag unnade mig lite av varje. Det är bara det att jag inte kan få in i mitt huvud att jag inte klarar mig på den vikten jag är nu och att jag måste upp de där sista nio kilona- eller ja, det var nio kilon efter helgen, jag räknar kallt med att jag gått upp cirka fyra kilo sedan i måndags... Allt som räknas är för mig att gå ner i vikt, att tappa, att bli mindre, smalare, knotigare, mindre äcklig. Och nu gör alla allt för att få mig att gå emot de impulserna, och känns väldigt jobbigt. jag trodde att jag vant mig vid tanken, men jag märker nu att jag inte gjort det, inte ens lite.
ÅH vad jag saknar mina vågar!
Det som irriterar mig mest är att jag blir besviken vad det än skulle stå på vågen. Alla andra jublar och firar när det går uppåt, jag gråter. När det går neråt känns allting mycket bättre, jag kan le igen, men då blir alla andra besvikna och ledsna, vilket leder till att jag blir det också, för jag tycker inte om att vara roten till problemet.
Min pappa sa till mig idag att om jag vill göra honom stolt och glad så behöver jag bara bli frisk. Jag är så fruktansvärt rädd att jag inte klarar det, att jag inte lyckas, för i så fall vet jag att han kommer vara besviken på mig i hela mitt liv. Och om nu mitt liv inte blir så långt - hela hans liv.
Idag har varit en hyfsad dag. Mycket tankar som spökar, jag gör mina små "test" hela tiden för att se efter så jag inte gått upp i vikt sen förra gången jag gjorde dem (alltså fem minuter sedan). Helt onödiga saker, som att se efter om mina lår rör vid varandra (de börjar göra det nu när jag trycker dem mot varandra! Det gjorde de inte förut! ÄTSTÖRNINGSTANKAR!) eller om mina revben går att räkna utan att jag suger in magen. Har alla sådana här saker för sig? Allt jag vet är att det tar en himla massa tid och energi som skulle kunna läggas på något annat.
Oroar mig för något som jag bara måste få ur mig. det är bara en lösryckt tanke, men ändå... Mina föräldrar säger hela tiden att när jag blir frisk kommer jag vilja GÖRA saker, vilja engagera mig, inte vilja sitta inne och uggla hela dagarna. kanske är det så att jag helt enkelt inte VILL bli aktiv igen, inte vill ha några krav på mig som säger att jag måste vara där och där, göra det och det. För livet är kanske lättare nu, när allt folk bryr sig om är att jag äter sex gånger om dagen och behåller det.
Det låter som att jag bara är lat och det är inte det jag menar, men kanske är jag rädd för att få alla de där kraven på mig igen, då är det så mycket som jag kan göra fel och så många som kan bli besvikna.
Nu bor jag ju hemma, har inga omkostnader, äter maten som finns i kylen som någon annan handlade hem, städar på sin höjd mitt rum. Om jag gör något annat är det bara plus i kanten - åh, dammsög du, gud så duktigt! Sådant ska egentligen vara självklart, men när det blir det kommer jag inte längre få credd för det. Och jag är i förbannat stort behov av komplimanger.
Kanske är jag helt enkelt så rädd för att inte duga och inte räcka till att jag försatt mig i en position där ingen någonsin kan kräva något av mig?
tisdag 23 juni 2009
19
Var i Kalmar igår och tog lite prover, som förhoppningsvis inte var för dåliga. Ingen har ringt mig eller skickat mig till sjukhuset än i alla fall så de kan inte ha varit livshotande. Bra, bra. Kom undan vägningen och är både överlycklig och jättebesviken. En del av mig vet att vikten kan ha gått hur som helst sen senaste gången jag vägde mig och om den går neråt mer blir det avdelning 4 och inläggning for sure. Men den andra delen vill ha järnkoll på vikten och att inte veta vad jag väger är otroligt frustrerande. Om jag går neråt vill jag veta det, om jag går uppåt likaså. Det känns inte bra att veta att jag inte kommer bli vägd förrän nästa torsdag.
Igår gick annars ganska bra. Tog med min lillebror ner till Kalmar och vi åt lunch tillsammans på 4-kök, han spätta och jag vegetarisk wraps. helt okej, men tycker bättre om deras sallader. Sedan gick vi på stan en stund, hittade en t-shirt på NewYorker och var glad nog för att kunna mota bort tankarna länge nog för att hinna med en glass - kinderägg och dumle *mums*
Väl hemma var vi ensamma, pappa och mamma åkte till Tyskland i ett par dagar och det är faktiskt riktigt skönt att få ha huset för oss själva ett tag. Jag älskar mina föräldrar och är mycket tacksam över allt de gör för mig, men efter att ha bott ensam i över ett år är det ett hårt slag att behöva ge upp den friheten och rätta sig efter någon annan igen.
Vi var lata och bestämde oss för pizza som vi åt framför family guy, sedan blev det Inside Man på tv3. Har sett den förut men det är en välgjord film jag gärna ser om. Tyvärr alldeles för mycket pauser (vem kom på att reklam måste tryckas in en gång i halvtimman?!)...
Idag har däremot varit fruktansvärt jobbig. Efter att ha startat dagen bra med frukost slog något slint inne i huvudet på mig och alla mina gamla tankar tog över med full kraft. jag har ätit för mycket och behållt det mesta och att veta att jag gjort det gör ångesten så fruktansvärt påtaglig. Jag kommer säkert att ha lagt på mig en hel del efter idag, och även fast jag vet att jag måste gå upp i vikt så får jag panik bara av att tänka på det.
Sådana här bakslag får mig också att gå tillbaka till gamla vanor och lösningar. Just nu, efter att ha gett upp fajten jag utkämpar för en dag, skriks det i mitt huvud att jag måste straffa mig själv, sluta vara så jävla äcklig och ta konsekvenserna. Ja, jag har slutat skada mig själv och jag är fast besluten att inte ta upp det igen, men impulserna är fruktansvärt starka.
Usch, jag känner mig så smutsig och... dålig som människa. Varför kan jag inte hantera mina tankar och känslor bättre? Just nu kan jag inte sluta stirra på mina handleder som i morse var smala men som jag svär har svällt upp till oigenkännlighet. Jag känner efter min ryggrad hela tiden men den är inte alls lika tydlig som den var igår och mina höftben ska vi inte tala om. Jag vill bara gråta. Gråta och svära och skrika och slita sönder mig själv, rycka bort det äckliga fettet från min kropp.
Och så mitt i alltihopa så vet att jag att alla dessa tankar är förbjudna och måste bort. Jag har låtit dem styra alldeles för länge redan och allt är inte förstört bara för att en dag inte blev som jag tänkt mig.
Men jag äcklas ändå av mig själv.
Igår gick annars ganska bra. Tog med min lillebror ner till Kalmar och vi åt lunch tillsammans på 4-kök, han spätta och jag vegetarisk wraps. helt okej, men tycker bättre om deras sallader. Sedan gick vi på stan en stund, hittade en t-shirt på NewYorker och var glad nog för att kunna mota bort tankarna länge nog för att hinna med en glass - kinderägg och dumle *mums*
Väl hemma var vi ensamma, pappa och mamma åkte till Tyskland i ett par dagar och det är faktiskt riktigt skönt att få ha huset för oss själva ett tag. Jag älskar mina föräldrar och är mycket tacksam över allt de gör för mig, men efter att ha bott ensam i över ett år är det ett hårt slag att behöva ge upp den friheten och rätta sig efter någon annan igen.
Vi var lata och bestämde oss för pizza som vi åt framför family guy, sedan blev det Inside Man på tv3. Har sett den förut men det är en välgjord film jag gärna ser om. Tyvärr alldeles för mycket pauser (vem kom på att reklam måste tryckas in en gång i halvtimman?!)...
Idag har däremot varit fruktansvärt jobbig. Efter att ha startat dagen bra med frukost slog något slint inne i huvudet på mig och alla mina gamla tankar tog över med full kraft. jag har ätit för mycket och behållt det mesta och att veta att jag gjort det gör ångesten så fruktansvärt påtaglig. Jag kommer säkert att ha lagt på mig en hel del efter idag, och även fast jag vet att jag måste gå upp i vikt så får jag panik bara av att tänka på det.
Sådana här bakslag får mig också att gå tillbaka till gamla vanor och lösningar. Just nu, efter att ha gett upp fajten jag utkämpar för en dag, skriks det i mitt huvud att jag måste straffa mig själv, sluta vara så jävla äcklig och ta konsekvenserna. Ja, jag har slutat skada mig själv och jag är fast besluten att inte ta upp det igen, men impulserna är fruktansvärt starka.
Usch, jag känner mig så smutsig och... dålig som människa. Varför kan jag inte hantera mina tankar och känslor bättre? Just nu kan jag inte sluta stirra på mina handleder som i morse var smala men som jag svär har svällt upp till oigenkännlighet. Jag känner efter min ryggrad hela tiden men den är inte alls lika tydlig som den var igår och mina höftben ska vi inte tala om. Jag vill bara gråta. Gråta och svära och skrika och slita sönder mig själv, rycka bort det äckliga fettet från min kropp.
Och så mitt i alltihopa så vet att jag att alla dessa tankar är förbjudna och måste bort. Jag har låtit dem styra alldeles för länge redan och allt är inte förstört bara för att en dag inte blev som jag tänkt mig.
Men jag äcklas ändå av mig själv.
söndag 21 juni 2009
18
Det har blivit en del film på sistone.
Igår såg jag två stycken, eftersom jag helt konsekvent vägrade sommarkrysset och jag har inget liv. Den första var en science fiction historia som hette Sunshine. Pappa valde den och jag måste säga att jag var mer än skeptisk, den lät urlöjlig. Och detta kommer från någon som älskade alla star wars filmerna utom ettan (ettanettan alltså, den fjärde filmen. Den om Anakin.Den nyare.). Men jag blev verkligen positivt överraskad!
Storyn utspelar sig år 2057 (väldigt otroligt, lägg till ett par tusen år) och solen håller på att dö. Ett gäng på åtta personer ger sig ut för att med en stor atombomb försöka kickstarta igång solen igen så inte alla människor på jorden ska behöva dö - vi är ju som bekant beroende av solens strålar. Cillian Murphy (nej, jag visste inte heller vem det var innan jag slog upp filmen på imdb.com men han spelade med i the dark night som Scarecrow)spelar Capa och gör det bra och även om den ibland är lite för otrolig och slutet känns väldigt malplacerat tycker jag den var klart sevärd.
Efter den positiva upplevelsen lagade vi mat och laddade inför nästa film - the fall. Och vilken film! Den handlar om bedårande lilla Alexandria (spelad av rumänska flickan Catinca) som brutit armen och ligger inlagd på sjukhus. Där vandrar hon omkring och stöter på deprimerade Roy som erbjuder henne en deal - om hon hämtar piller berättar han en historia. Vi får se historien han improviserar ihop genom Alexandrias ögon, och hela filmen är bara fullproppad med glädje. Tänk Big Fish, men mindre sannolik (ja, det är möjligt). En av de bättre filmer jag sett på mycket länge!
Ikväll blev det också film, Pride and Glory med två av mina absoluta favoritskådespelare - Edward Norton från underbara American History X och Colin Farrell från mästerliga Phonebooth. För att vara helt ärlig följde jag inte riktigt med i alla svängar och kan därför inte gå in på handlingen i detalj, men jag tyckte inte att den var så särskilt bra. Tråkigt, men sant. Den kändes dock väldigt sannolik, snyggt filmad, i all enkelhet, och stundtals rå och kall. Hyfsad film som är helt okej att spendera två timmar på, men inget jag vill se om.
Nu får det vara bra med filmrecensioner innan någon får för sig att jag gjort om min blogg till nästa moviezine.se. Imorgon räknar jag med att hinna med ett par avsnitt ur första säsongen av Sopranos (eftersom jag är fruktansvärt efter och inte har sett dem än).
Igår såg jag två stycken, eftersom jag helt konsekvent vägrade sommarkrysset och jag har inget liv. Den första var en science fiction historia som hette Sunshine. Pappa valde den och jag måste säga att jag var mer än skeptisk, den lät urlöjlig. Och detta kommer från någon som älskade alla star wars filmerna utom ettan (ettanettan alltså, den fjärde filmen. Den om Anakin.Den nyare.). Men jag blev verkligen positivt överraskad!
Storyn utspelar sig år 2057 (väldigt otroligt, lägg till ett par tusen år) och solen håller på att dö. Ett gäng på åtta personer ger sig ut för att med en stor atombomb försöka kickstarta igång solen igen så inte alla människor på jorden ska behöva dö - vi är ju som bekant beroende av solens strålar. Cillian Murphy (nej, jag visste inte heller vem det var innan jag slog upp filmen på imdb.com men han spelade med i the dark night som Scarecrow)spelar Capa och gör det bra och även om den ibland är lite för otrolig och slutet känns väldigt malplacerat tycker jag den var klart sevärd.
Efter den positiva upplevelsen lagade vi mat och laddade inför nästa film - the fall. Och vilken film! Den handlar om bedårande lilla Alexandria (spelad av rumänska flickan Catinca) som brutit armen och ligger inlagd på sjukhus. Där vandrar hon omkring och stöter på deprimerade Roy som erbjuder henne en deal - om hon hämtar piller berättar han en historia. Vi får se historien han improviserar ihop genom Alexandrias ögon, och hela filmen är bara fullproppad med glädje. Tänk Big Fish, men mindre sannolik (ja, det är möjligt). En av de bättre filmer jag sett på mycket länge!
Ikväll blev det också film, Pride and Glory med två av mina absoluta favoritskådespelare - Edward Norton från underbara American History X och Colin Farrell från mästerliga Phonebooth. För att vara helt ärlig följde jag inte riktigt med i alla svängar och kan därför inte gå in på handlingen i detalj, men jag tyckte inte att den var så särskilt bra. Tråkigt, men sant. Den kändes dock väldigt sannolik, snyggt filmad, i all enkelhet, och stundtals rå och kall. Hyfsad film som är helt okej att spendera två timmar på, men inget jag vill se om.
Nu får det vara bra med filmrecensioner innan någon får för sig att jag gjort om min blogg till nästa moviezine.se. Imorgon räknar jag med att hinna med ett par avsnitt ur första säsongen av Sopranos (eftersom jag är fruktansvärt efter och inte har sett dem än).
17
Vaknade i morse otroligt rastlös och studsade omkring här hemma som om jag gick på duracell. Ingenting tilltalade mig, jag kände inte för att läsa, eller titta på tv. Inte ens Sims 3 lockade mig (och då är det ganska illa).
Vid tvåtiden fick jag min vilja igenom och vi tog en sväng med bilen. Jag ville bara bort, bort från allt hemma ett tag och se någonting nytt. vad som helst. Pappa körde målmedvetet mot... *trumvirvel*... timmernabben!
Okej, något av ett antiklimax där, men jag fick i alla fall lite nya intryck. Vi letade upp en fiskrestaurang som fullkomligt stank av rökt fisk - deras specialitet - och pappa, som älskar fisk i alla former, stortrivdes. jag kände mig som en förrädare när jag frågade om något vegetariskt. "njae... vi är ju en FISKrestaurang... Men du kan ju få laxsalladen utan lax? Eller kolla på barnmenyn, det finns pannkakor."
Det blev pastasallad. Och den var väl inte storslagen precis, men det var väldigt snällt av dem att fixa något till mig överhuvudtaget. Min lillebror var inte heller så nöjd med sin baguette men mamma och pappa var saliga bakom sina tallrikar med rökt fisk och räkor.
Kul att ha varit där, men inget jag längtar tillbaka till. Och jag kommer aldrig få bort lukten ur mina stackars kläder...
Annars så går jag mest och oroar mig över imorgon. Ska ner till ABC där det ska tas blodprov och vikt. Förra gången var det prat om inläggning om jag gick ner mer, så jag hoppas verkligen att jag har lyckats gå upp åtminstone en smula. Och så har jag ju den där sidan som bara skriker NEEEJ, inte upp MER, du har redan gått upp ALLDELES för mycket! Gå NER gå NER, GÅ NER! Varför är det så svårt att ignorera den?
Vid tvåtiden fick jag min vilja igenom och vi tog en sväng med bilen. Jag ville bara bort, bort från allt hemma ett tag och se någonting nytt. vad som helst. Pappa körde målmedvetet mot... *trumvirvel*... timmernabben!
Okej, något av ett antiklimax där, men jag fick i alla fall lite nya intryck. Vi letade upp en fiskrestaurang som fullkomligt stank av rökt fisk - deras specialitet - och pappa, som älskar fisk i alla former, stortrivdes. jag kände mig som en förrädare när jag frågade om något vegetariskt. "njae... vi är ju en FISKrestaurang... Men du kan ju få laxsalladen utan lax? Eller kolla på barnmenyn, det finns pannkakor."
Det blev pastasallad. Och den var väl inte storslagen precis, men det var väldigt snällt av dem att fixa något till mig överhuvudtaget. Min lillebror var inte heller så nöjd med sin baguette men mamma och pappa var saliga bakom sina tallrikar med rökt fisk och räkor.
Kul att ha varit där, men inget jag längtar tillbaka till. Och jag kommer aldrig få bort lukten ur mina stackars kläder...
Annars så går jag mest och oroar mig över imorgon. Ska ner till ABC där det ska tas blodprov och vikt. Förra gången var det prat om inläggning om jag gick ner mer, så jag hoppas verkligen att jag har lyckats gå upp åtminstone en smula. Och så har jag ju den där sidan som bara skriker NEEEJ, inte upp MER, du har redan gått upp ALLDELES för mycket! Gå NER gå NER, GÅ NER! Varför är det så svårt att ignorera den?
lördag 20 juni 2009
16
Har varit otroligt medveten om min egen dödlighet idag.
Förr rörde det mig inte ryggen att jag när som helst kunde sluta andas. Det var länge sedan jag var självmordsbenägen i ordets riktiga bemärkelse, men jag gick länge omkring och väntade på döden eftersom jag helt enkelt inte ville leva. Kanske ville jag inte dö heller, men det kändes som det minst svåra, när man bara har två val. Visst. Självmord är ganska fegt egentligen, man lämnar så mycket efter sig, så mycket sorg, så mycket lidande. Men vad är alternativet? Att vare morgon vakna med det där orosmolnet i magen, att genomlida varje dag, dagar långa som år, för att sedan gå till sängs varje kväll utan att ha uträttat någonting. Bara självföraktet byggs på, dag efter dag, tills det knappt går att andas och tills orken tar slut.
Idag vill jag leva. Det vill jag verkligen. Hela min kropp fullständigt skriker åt mig att sluta behandla den så fruktansvärt dåligt som jag gjort och ibland fortfarande gör. Jag vill ha ett syfte, något jag brinner för, och jag vill dö, gammal och nöjd, med vetskapen om att jag levt ett liv jag kan se tillbaka på och le åt. Men jag vet inte hur jag ska hitta fram till det där syftet, jag vet inte hur jag ska kunna förändra hela mitt sätt att möta livet på så att jag kan uppskatta det. Uppskatta mig själv.
För egentligen, jag är ju bara ett liv. En person. Inte mycket skulle hända om jag gav upp och lyssnade på de där orden i mitt huvud. En liten notis i tidningen kanske. Min familj skulle ta det hårdast, förstås, det knyter sig i magen på mig vid tanken att jag skulle lämna dem med en sådan sorg och saknad. De få vänner jag har skulle kanske sakna mig till en början, men man är alltid utbytbar. Och jorden skulle fortsätta snurra även om jag inte var kvar på den.
Och det finns så många sätt att dö på! Varje sekund dör det någon, kanske på grund av svält, som jag och många i min situation varit nära att göra, kanske snittar de upp handlederna eller sätter en kula i huvudet. Kanske blir de mördade, råkar vara på fel plats vid fel tid. Kanske snubblar de och slår i huvudet, blir påkörda, ramlar i vattnet, får en stroke, är med om en flygolycka etc... Allt kan leda till att livet avbryts.
Jag känner mig så... dödlig. Som att jag lever på lånad tid. Eftersom jag inte har vett att uppskatta livet, inte kan gilla mig själv eller det jag gör, så behövs jag ju inte på den här jorden. Egentligen. Tänk alla de som dör i cancer varje dag, många av dem kämpar in i det sista för att få stanna kvar, få uppleva mer, få älska igen, men de dör ändå, och jag som i många stunder bara andats för att jag måste går här och drar in syre i lungorna som om det vore världens självklaraste sak.
På något sätt känner jag mig skyldig för att jag lever.
Förr rörde det mig inte ryggen att jag när som helst kunde sluta andas. Det var länge sedan jag var självmordsbenägen i ordets riktiga bemärkelse, men jag gick länge omkring och väntade på döden eftersom jag helt enkelt inte ville leva. Kanske ville jag inte dö heller, men det kändes som det minst svåra, när man bara har två val. Visst. Självmord är ganska fegt egentligen, man lämnar så mycket efter sig, så mycket sorg, så mycket lidande. Men vad är alternativet? Att vare morgon vakna med det där orosmolnet i magen, att genomlida varje dag, dagar långa som år, för att sedan gå till sängs varje kväll utan att ha uträttat någonting. Bara självföraktet byggs på, dag efter dag, tills det knappt går att andas och tills orken tar slut.
Idag vill jag leva. Det vill jag verkligen. Hela min kropp fullständigt skriker åt mig att sluta behandla den så fruktansvärt dåligt som jag gjort och ibland fortfarande gör. Jag vill ha ett syfte, något jag brinner för, och jag vill dö, gammal och nöjd, med vetskapen om att jag levt ett liv jag kan se tillbaka på och le åt. Men jag vet inte hur jag ska hitta fram till det där syftet, jag vet inte hur jag ska kunna förändra hela mitt sätt att möta livet på så att jag kan uppskatta det. Uppskatta mig själv.
För egentligen, jag är ju bara ett liv. En person. Inte mycket skulle hända om jag gav upp och lyssnade på de där orden i mitt huvud. En liten notis i tidningen kanske. Min familj skulle ta det hårdast, förstås, det knyter sig i magen på mig vid tanken att jag skulle lämna dem med en sådan sorg och saknad. De få vänner jag har skulle kanske sakna mig till en början, men man är alltid utbytbar. Och jorden skulle fortsätta snurra även om jag inte var kvar på den.
Och det finns så många sätt att dö på! Varje sekund dör det någon, kanske på grund av svält, som jag och många i min situation varit nära att göra, kanske snittar de upp handlederna eller sätter en kula i huvudet. Kanske blir de mördade, råkar vara på fel plats vid fel tid. Kanske snubblar de och slår i huvudet, blir påkörda, ramlar i vattnet, får en stroke, är med om en flygolycka etc... Allt kan leda till att livet avbryts.
Jag känner mig så... dödlig. Som att jag lever på lånad tid. Eftersom jag inte har vett att uppskatta livet, inte kan gilla mig själv eller det jag gör, så behövs jag ju inte på den här jorden. Egentligen. Tänk alla de som dör i cancer varje dag, många av dem kämpar in i det sista för att få stanna kvar, få uppleva mer, få älska igen, men de dör ändå, och jag som i många stunder bara andats för att jag måste går här och drar in syre i lungorna som om det vore världens självklaraste sak.
På något sätt känner jag mig skyldig för att jag lever.
fredag 19 juni 2009
15
Nu har det firats midsommar också.
Eller ja, de andra sitter där nere och dricker men jag, som är en torrboll, håller mig undan från alkoholen. Vet inte riktigt varför jag inte finner något nöje i att dricka. Förutom då att det är en hel del kalorier i öl. Och att jag inte riktigt tycker om att bli omdömeslös. Jag kan prata för mycket då, om känslor och annat som jag helst inte nämner i nyktert tillstånd. Dessutom vet man aldrig vad en full människa bestämmer sig för att sätta i sig. Eller vad man får i sig dagen efter, för att lindra baksmällan. Nej, alkohol gör bara allt komplicerat.
Men de andra har roligt där nere. Var på toaletten nyss och min, något fulla, pappa bestämde sig för att knacka på och fråga om jag var okej. Det var jag inte och det är jag inte, men nu är det för sent att göra något åt det så jag sa ja och hoppades att han skulle gå. De sitter nu och spelar spel.
Kvällen har väl gått som förväntat och det betyder ganska bra med något bakslag. Vi grillade ute i trädgården och lyckades äta upp allting innan regnet kom. Vilken bedrift! Svensk midsommar när den är som bäst. Jag, som är vegetarian, grillade lök och halloumi, och fick också i mig champinjoner i ett korvbröd. Bra substitut om man inte vill ha korv.
Vegetarian förresten... Vet inte om jag kan kalla mig det längre. jag känner mig fortfarande inte bekväm med att äta kött, speciellt skaldjur och liknande saker som fortfarande har ögonen kvar. Köttbullar och sådant är enklare, man ser liksom inte att det är ett djur man äter. Om maten stirrar tillbaka på mig när jag spetsar den på gaffeln blir jag lätt illamående.
Men jag har börjat äta lite kött här och där, mest för att göra mina föräldrar glada som tror att jag är vegetarian för att jag är sjuk. Vilket troligen stämmer, i alla fall till stor del. Det började nog som en ätstörd tanke, för visst är det lättare att undvika kalorier om man har en stämpel som gör att en tredjedel av alla produkter som sätts på bordet går bort. Men nu har tanken växt till sig då den varit med mig så länge och jag kan inte riktigt förlika mig med tanken att jag äter ett djur, något som levt, känt och andats precis som vi. Speciellt inte om jag vet att det kan ha levt i fruktansvärda förhållanden, och slaktats på ett grymt sätt.
Nej, jag provar lite kött då och då, men det känns inte som att jag i dagsläget vill gå tillbaka till att äta kött på heltid, och jag tror inte att det bara är min ätstärning som talar. Det har helt enkelt blivit en del av mig, och jag är inte redo att ge upp allt som definierar mig på en gång. Jag jobbar just nu på att förändra den första, och mest utvecklade av mina identiteter. Jag kan inte låta anorexin få styra längre, den kommer ta död på mig. Men så har jag ju andra identiteter vid sidan av ätstörningen. Många av dem är heller inte friska, som min vana att alltid klä mig i svart. Dessa identiteter måste också bort, elimineras, så de inte tar över fullständigt.
Det är jobbigt att veta att de identiteter jag länge accepterat som en del av mig inte är sunda ideal. För det känns som att anorexi och depression är det enda som jag varit bra på i mitt liv. Jag kan ingenting förutom att svälta mig själv och må dåligt i allmänhet. Sorgligt men sant.
Vem kommer jag vara när jag inte längre har det som definierar mig just nu?
Eller ja, de andra sitter där nere och dricker men jag, som är en torrboll, håller mig undan från alkoholen. Vet inte riktigt varför jag inte finner något nöje i att dricka. Förutom då att det är en hel del kalorier i öl. Och att jag inte riktigt tycker om att bli omdömeslös. Jag kan prata för mycket då, om känslor och annat som jag helst inte nämner i nyktert tillstånd. Dessutom vet man aldrig vad en full människa bestämmer sig för att sätta i sig. Eller vad man får i sig dagen efter, för att lindra baksmällan. Nej, alkohol gör bara allt komplicerat.
Men de andra har roligt där nere. Var på toaletten nyss och min, något fulla, pappa bestämde sig för att knacka på och fråga om jag var okej. Det var jag inte och det är jag inte, men nu är det för sent att göra något åt det så jag sa ja och hoppades att han skulle gå. De sitter nu och spelar spel.
Kvällen har väl gått som förväntat och det betyder ganska bra med något bakslag. Vi grillade ute i trädgården och lyckades äta upp allting innan regnet kom. Vilken bedrift! Svensk midsommar när den är som bäst. Jag, som är vegetarian, grillade lök och halloumi, och fick också i mig champinjoner i ett korvbröd. Bra substitut om man inte vill ha korv.
Vegetarian förresten... Vet inte om jag kan kalla mig det längre. jag känner mig fortfarande inte bekväm med att äta kött, speciellt skaldjur och liknande saker som fortfarande har ögonen kvar. Köttbullar och sådant är enklare, man ser liksom inte att det är ett djur man äter. Om maten stirrar tillbaka på mig när jag spetsar den på gaffeln blir jag lätt illamående.
Men jag har börjat äta lite kött här och där, mest för att göra mina föräldrar glada som tror att jag är vegetarian för att jag är sjuk. Vilket troligen stämmer, i alla fall till stor del. Det började nog som en ätstörd tanke, för visst är det lättare att undvika kalorier om man har en stämpel som gör att en tredjedel av alla produkter som sätts på bordet går bort. Men nu har tanken växt till sig då den varit med mig så länge och jag kan inte riktigt förlika mig med tanken att jag äter ett djur, något som levt, känt och andats precis som vi. Speciellt inte om jag vet att det kan ha levt i fruktansvärda förhållanden, och slaktats på ett grymt sätt.
Nej, jag provar lite kött då och då, men det känns inte som att jag i dagsläget vill gå tillbaka till att äta kött på heltid, och jag tror inte att det bara är min ätstärning som talar. Det har helt enkelt blivit en del av mig, och jag är inte redo att ge upp allt som definierar mig på en gång. Jag jobbar just nu på att förändra den första, och mest utvecklade av mina identiteter. Jag kan inte låta anorexin få styra längre, den kommer ta död på mig. Men så har jag ju andra identiteter vid sidan av ätstörningen. Många av dem är heller inte friska, som min vana att alltid klä mig i svart. Dessa identiteter måste också bort, elimineras, så de inte tar över fullständigt.
Det är jobbigt att veta att de identiteter jag länge accepterat som en del av mig inte är sunda ideal. För det känns som att anorexi och depression är det enda som jag varit bra på i mitt liv. Jag kan ingenting förutom att svälta mig själv och må dåligt i allmänhet. Sorgligt men sant.
Vem kommer jag vara när jag inte längre har det som definierar mig just nu?
torsdag 18 juni 2009
14
Väntar fortfarande på att midsommarvädret ska infinna sig. Det är faktiskt lite molnfritt just nu, men jag vågar inte hoppas på för mycket - det vore roligt om det blir uppehållsväder imorgon, men om jag känner Sverige rätt så är det ganska så liten chans.
på tal om midsommar - imorgon blir det gäster och mat, mat, mat. Suck.
Dagen har fungerat ganska så bra, jag har hållt mig själv sysselsatt men haft en hel del impulser. Som tur är så ska jag ner till ABC på måndag för att ta lite prover så jag måste ju se till att sköta mig nu så att de inte får för sig att jag är en fara för mig själv. Vill helst inte spendera sommaren bakom lås och bom.
Åt kantarellsoppa till lunch idag och den var riktigt god. Dessutom supersnabb att göra, bara att hälla upp ur paketet ^^ ja, så duktig är jag på att laga mat...
Trotsade dessutom regnet, och ätstörningen, idag med glass från mandarinen. Sjukt dyr, men mycket god. Fick mig osökt att associera till DUMLEGLASSEN jag var helt besatt av för några somrar sedan. Finns den fortfarande kvar?
Fick världens finaste mejl från världens finaste tjej för lite sen. Allt jag kan säga är tack. För att du finns till och för att du bryr dig. Fast jag skriver den mest deprimerande bloggen på internet just nu. Det betyder så mycket så jag kan inte ens uttrycka det i ord. Tack <3
"Zebraflickan" ligger fortfarande oöppnad bredvid min säng. Jag kommer nog lämna tillbaka den i det skicket. Det är inte värt det. Kanske jag kan läsa den när jag är lite starkare, men just nu balanserar jag på en alltför skör tråd. Jag respekterar dock Sofia Åkerman, som skrev boken, väldigt mycket. Det krävs en stor portion mod och en ofattbar styrka att orka ta sig ur gropen man grävt åt sig själv, och att sedan stå för sina misstag och skriva ner erfarenheterna för att det kan gynna andra är oerhört osjälviskt.
Nej, jag måste nog läsa något mindre träffande. Kanske... *rumstrerar om* .. Jens Lapidus?
på tal om midsommar - imorgon blir det gäster och mat, mat, mat. Suck.
Dagen har fungerat ganska så bra, jag har hållt mig själv sysselsatt men haft en hel del impulser. Som tur är så ska jag ner till ABC på måndag för att ta lite prover så jag måste ju se till att sköta mig nu så att de inte får för sig att jag är en fara för mig själv. Vill helst inte spendera sommaren bakom lås och bom.
Åt kantarellsoppa till lunch idag och den var riktigt god. Dessutom supersnabb att göra, bara att hälla upp ur paketet ^^ ja, så duktig är jag på att laga mat...
Trotsade dessutom regnet, och ätstörningen, idag med glass från mandarinen. Sjukt dyr, men mycket god. Fick mig osökt att associera till DUMLEGLASSEN jag var helt besatt av för några somrar sedan. Finns den fortfarande kvar?
Fick världens finaste mejl från världens finaste tjej för lite sen. Allt jag kan säga är tack. För att du finns till och för att du bryr dig. Fast jag skriver den mest deprimerande bloggen på internet just nu. Det betyder så mycket så jag kan inte ens uttrycka det i ord. Tack <3
"Zebraflickan" ligger fortfarande oöppnad bredvid min säng. Jag kommer nog lämna tillbaka den i det skicket. Det är inte värt det. Kanske jag kan läsa den när jag är lite starkare, men just nu balanserar jag på en alltför skör tråd. Jag respekterar dock Sofia Åkerman, som skrev boken, väldigt mycket. Det krävs en stor portion mod och en ofattbar styrka att orka ta sig ur gropen man grävt åt sig själv, och att sedan stå för sina misstag och skriva ner erfarenheterna för att det kan gynna andra är oerhört osjälviskt.
Nej, jag måste nog läsa något mindre träffande. Kanske... *rumstrerar om* .. Jens Lapidus?
onsdag 17 juni 2009
13
Oturstalet. Usch och fy, det här inlägget får bli kort.
ja, jag tror på sånt, och ja 13 skrämmer mig.
Dagen idag har varit ganska jobbig, bara på grund av att den blev så dåligt planerad. Åkte iväg till Kalmar och mina mattider blev därför helt upp och nervända. Åt middagen på IKEA, falafel, grönsakskompott och en ärtpesto som var fruktansvärd (men mamma åt upp den så det gjorde inte så mycket). Blev osäker på mängden falafel och har just nu otrolig ångest, jag tycker inte om att veta att jag kanske åt för mycket och behöll det. Men de öste på en sådär tolv falaflar på min tallrik och det kändes dumt att lämna mer än hälften...
Storhandlade med mamma idag och det var lika kul som vanligt, fick bland annat ner 5 (FEM!) liter mumsiga jordgubbar i vagnen. Är det snart midsommar så är det^^
ja, jag tror på sånt, och ja 13 skrämmer mig.
Dagen idag har varit ganska jobbig, bara på grund av att den blev så dåligt planerad. Åkte iväg till Kalmar och mina mattider blev därför helt upp och nervända. Åt middagen på IKEA, falafel, grönsakskompott och en ärtpesto som var fruktansvärd (men mamma åt upp den så det gjorde inte så mycket). Blev osäker på mängden falafel och har just nu otrolig ångest, jag tycker inte om att veta att jag kanske åt för mycket och behöll det. Men de öste på en sådär tolv falaflar på min tallrik och det kändes dumt att lämna mer än hälften...
Storhandlade med mamma idag och det var lika kul som vanligt, fick bland annat ner 5 (FEM!) liter mumsiga jordgubbar i vagnen. Är det snart midsommar så är det^^
tisdag 16 juni 2009
tolfte
Var på biblioteket igår och fastnade lite extra länge framför en hel hög av böcker som jag inte tillåtit mig själv att snegla på innan. De som handlar om det där förbjudna som jag längtar efter att få läsa om men som jag vet kommer slå tillbaka på mig om jag gör det. Efter mycket vånda hamnade ändå "zebraflickan" i min påse. Jag vet ännu inte om jag kommer våga läsa den, jag sneglade på det första kapitlet igår och det ledde till ett bråk med pappa eftersom jag såg "alldeles för dyster ut".
Så varför lockar det mig att läsa böcker om ätstörningar? För även då jag vet att jag inte är helt körd i botten, även fast jag många gånger fått höra att det finns de som frisknar till, som tar sig ur det "beroende" jag fastnat i, så är det svårt att inte tänka - Jag klarar inte det här. Motivationen kan finnas, men gnistan är inte lika lätt att alltid hålla brinnande. I dessa böcker, av människor som inte bara klarade av att nå den botten jag skymtat utan som också klättrade upp därifrån, kan jag hitta den glöden som jag önskar jag hade hela tiden, om än bara för en liten stund.
Tyvärr får man också läsa om alla de delar som jag inte klarar av. Där står ofta vikter och nummer, något som triggar igång mig något oerhört. Finns det bilder från sjukdomen - där sitter jag och jämför. Tips och ideer finns alltid att hitta mellan raderna om de inte är skrivna i svart på vitt. Spydde hon av saltvatten? Det provar jag nästa gång. Skar hon sig med en vass nyckel - då vet jag vad jag ska göra nästa gång jag låser dörren. Alltid ska jag vara bäst, det gäller även i ätstörningsvärlden. Jag vill skära mest, bli smalast, hamna på sjukhus flest gånger... Varför kan jag inte vända DEN motivationen till att bli frisk? Då hade jag varit uppe på min idealvikt får länge sedan.
nu är det snart midsommar och jag har redan börjat oroa mig över hur kvällen kommer bli. Men jag är fast besluten att den ska bli bättre än den varit bakåt i tiden, det är dags att äta ett mål mat, med gäster, utan att förgås av ångest. bara jag kan förbereda mig innan så går det nog. Har tänkt mig grillad halloumi. Det måste gå.
Träffade en gammal kompis till mig idag som jag inte sett på ett bra tag och fick världens chock. Hon såg ut som ett lik. Jag menar inte att vara elak, absolut inte, men hon kan inte väga mycket mer än jag. Hennes kinder var insjunkta, och kläderna hängde som på en galge. en del av mig är säker på att hon lider utav en ätstörning och tycker väldigt synd om henne, en annan säger NEJ! En till rival! En till som jag måste vara bättre än!
Jag hoppas verkligen att jag har fel och att hon bara inte tagit hand om sig själv ordentligt. Både för hennes och för min skull.
Usch vad jag låter egoistisk.
Tittade på första avsnittet av Sopranos igår och det var så pass bra att fungerade som en distraktion av mina tankar i en timme. Ska nog fortsätta att se de nästkommande avsnitten.
Idag spenderade jag två timmar framför Hell's kitchen, också bra tidsfördriv. Och så har dagen fungerat riktigt bra, till och med pastan i vitvinssås fick stanna kvar i mig. Nu har jag bara kvällsmålet kvar.
Så varför lockar det mig att läsa böcker om ätstörningar? För även då jag vet att jag inte är helt körd i botten, även fast jag många gånger fått höra att det finns de som frisknar till, som tar sig ur det "beroende" jag fastnat i, så är det svårt att inte tänka - Jag klarar inte det här. Motivationen kan finnas, men gnistan är inte lika lätt att alltid hålla brinnande. I dessa böcker, av människor som inte bara klarade av att nå den botten jag skymtat utan som också klättrade upp därifrån, kan jag hitta den glöden som jag önskar jag hade hela tiden, om än bara för en liten stund.
Tyvärr får man också läsa om alla de delar som jag inte klarar av. Där står ofta vikter och nummer, något som triggar igång mig något oerhört. Finns det bilder från sjukdomen - där sitter jag och jämför. Tips och ideer finns alltid att hitta mellan raderna om de inte är skrivna i svart på vitt. Spydde hon av saltvatten? Det provar jag nästa gång. Skar hon sig med en vass nyckel - då vet jag vad jag ska göra nästa gång jag låser dörren. Alltid ska jag vara bäst, det gäller även i ätstörningsvärlden. Jag vill skära mest, bli smalast, hamna på sjukhus flest gånger... Varför kan jag inte vända DEN motivationen till att bli frisk? Då hade jag varit uppe på min idealvikt får länge sedan.
nu är det snart midsommar och jag har redan börjat oroa mig över hur kvällen kommer bli. Men jag är fast besluten att den ska bli bättre än den varit bakåt i tiden, det är dags att äta ett mål mat, med gäster, utan att förgås av ångest. bara jag kan förbereda mig innan så går det nog. Har tänkt mig grillad halloumi. Det måste gå.
Träffade en gammal kompis till mig idag som jag inte sett på ett bra tag och fick världens chock. Hon såg ut som ett lik. Jag menar inte att vara elak, absolut inte, men hon kan inte väga mycket mer än jag. Hennes kinder var insjunkta, och kläderna hängde som på en galge. en del av mig är säker på att hon lider utav en ätstörning och tycker väldigt synd om henne, en annan säger NEJ! En till rival! En till som jag måste vara bättre än!
Jag hoppas verkligen att jag har fel och att hon bara inte tagit hand om sig själv ordentligt. Både för hennes och för min skull.
Usch vad jag låter egoistisk.
Tittade på första avsnittet av Sopranos igår och det var så pass bra att fungerade som en distraktion av mina tankar i en timme. Ska nog fortsätta att se de nästkommande avsnitten.
Idag spenderade jag två timmar framför Hell's kitchen, också bra tidsfördriv. Och så har dagen fungerat riktigt bra, till och med pastan i vitvinssås fick stanna kvar i mig. Nu har jag bara kvällsmålet kvar.
måndag 15 juni 2009
elfte
har läst igenom några av mina inlägg nu och jag vill klargöra en sak en gång för alla: Det här är inte, och kommer aldrig att vara, en pro-ana blogg. De sista dagarna, vilka har råkat vara de dagar då jag skrivit i min blogg, har varit riktigt jobbiga psykiskt sett, och jag har, dumt nog, följt de tankar jag inte borde lyssna på. Men jag VILL kämpa. Jag vill ut ur det här facket jag tryckt in mig själv i och jag ser inte ätstörningar som något annat än ett rent helvete.
Jag är inte stark.
Jag är inte kontrollerad.
Jag är inte inspiration.
Igår fungerade maten riktigt bra. Såg på film för att se till att hålla mig sysselsatt och det gick okej, även om filmen var i sämsta laget. "Vi hade i alla fall tur med vädret igen". Så är det när man har för stora förhoppningar, men ettan var så underbart rolig!
Idag såg jag och min lillebror på "spirit" och inte heller den motsvarade mina förväntningar. Jag älskade Sin City, men den här var inte ens i närheten av den filmen. Men den dödade lite tid i alla fall, och hjälpte mig att ta mig igenom en dag till.
Sakta men säkert fyller jag dagarna med något som motsvarar liv, för att inte riskera det mörker jag levt i förut. jag är sjukt rädd för att hamna där jag varit, nere i de djupa avgrunder där allt känns så hopplöst att ingenting känns meningsfullt, där jag bara vill ut ur min kropp och slippa all smärta.
Alla som hjälper mig säger att jag inte behöver oroa mig, att allt kommer att ordna sig bara jag vågar att gå upp till en normal vikt. Jag borde acceptera det som en sanning, de vet vad de talar om, men jag kan inte sluta vara rädd, och jag kan inte stoppa tankarna som sipprar in överallt. Jag har lyssnat på dem så länge att de känns som det enda rätta, och att veta att allt som känns rätt är fel är oerhört förvirrande.
Och imorgon är det måndag och början på en ny vecka. Den här gången ska jag se till att den blir bättre än den jag nyss tagit mig igenom.
Jag är inte stark.
Jag är inte kontrollerad.
Jag är inte inspiration.
Igår fungerade maten riktigt bra. Såg på film för att se till att hålla mig sysselsatt och det gick okej, även om filmen var i sämsta laget. "Vi hade i alla fall tur med vädret igen". Så är det när man har för stora förhoppningar, men ettan var så underbart rolig!
Idag såg jag och min lillebror på "spirit" och inte heller den motsvarade mina förväntningar. Jag älskade Sin City, men den här var inte ens i närheten av den filmen. Men den dödade lite tid i alla fall, och hjälpte mig att ta mig igenom en dag till.
Sakta men säkert fyller jag dagarna med något som motsvarar liv, för att inte riskera det mörker jag levt i förut. jag är sjukt rädd för att hamna där jag varit, nere i de djupa avgrunder där allt känns så hopplöst att ingenting känns meningsfullt, där jag bara vill ut ur min kropp och slippa all smärta.
Alla som hjälper mig säger att jag inte behöver oroa mig, att allt kommer att ordna sig bara jag vågar att gå upp till en normal vikt. Jag borde acceptera det som en sanning, de vet vad de talar om, men jag kan inte sluta vara rädd, och jag kan inte stoppa tankarna som sipprar in överallt. Jag har lyssnat på dem så länge att de känns som det enda rätta, och att veta att allt som känns rätt är fel är oerhört förvirrande.
Och imorgon är det måndag och början på en ny vecka. Den här gången ska jag se till att den blir bättre än den jag nyss tagit mig igenom.
fredag 12 juni 2009
tionde
Min nyklippta hund som betyder väldigt mycket för mig. Vem skulle annars ge mig den villkorslösa kärlek jag ibland behöver?
Bråkade igen med pappa idag, den här gången för att jag gått ner i vikt. Jag förstår hans ilska, men det tar otroligt hårt att höra hur svårt han har att lita på mig och att jag inte tar min tillfrisknad på allvar. Han säger att han inte orkar med mig och min sjukdom. Tror han att jag känner annorlunda?
Jag orkar inte heller, men jag har inget val. Vad jag än gör så har jag ätstörningen med mig, konstant skrikande i mitt huvud, den går inte att vila ifrån, att stoppa, att hoppa över. Och hela tiden måste den motarbetas, för att följa med den skadar mig oundvikligen.
Det är frustrerande att veta att jag sårar alla som bryr sig om mig om jag gör vad som känns rätt. För kunskapen har jag, jag vet vad jag inte borde göra, vad jag inte borde tänka. Men så har jag de där känslorna som är så svåra att motarbeta.
maten har gått riktigt bra idag faktiskt. Åt till och med pommes, sås och lite naturgodis ikväll och det har än så länge känts okej. Jag skulle ljuga om jag sa att dagen varit ångestfri, men maten har i all fall fungerat.
Fikat gick också bra. Det var trevligt att träffa några vänner igen på riktigt och inte bara över facebook. Vädret inbjöd inte till glass så vi valde att hitta ett cafe att slå oss ner på. Jag fegade ut lite och valde en ostmacka och cola light istället för jordnötskakan som ropade mitt namn men den var god och jag var nöjd med att ha fått i mig ett mellanmål.
Nu är det bara resten av mitt liv kvar...
torsdag 11 juni 2009
nionde
Min familjeterapeut hade rätt, och egentligen hade jag väl det på känn. Vägde 42 förra veckan och vägde 39 idag. Ajaj. Min psykolog var inte glad på mig. Enligt honom ligger jag nu på en farlig vikt och om jag gått ner mer till nästa gång kommer jag läggas in. Varför kan jag då inte vara helt missnöjd med min prestation? För inte vill jag bli inlagd igen, inte nu när jag kommit förbi det steget, när jag kommit så mycket längre. Men den där lilla envisa delen av mig vill fortfarande tappa, tappa, tappa, bli mindre och mindre för var dag som går.
Jag ska skärpa mig.
Tog till och med en näringsdryck idag. Och hoppade bara över ett av mina mål. I och för sig så hade jag lite problem med kvällsmålet men i det stora hela så har dagen fungerat bra. Min motivation har varit lite högre, vilket har bidragit till att det gått lite lättare. Men det är ju inte dagarna jag är motiverad som jag oroar mig för, det är de dagar som jag fokuserar på att gå ner till min gamla idealvikt som förstör så mycket.
Självklart var mitt möte med min psykolog fruktansvärt jobbigt eftersom det blev så mycket fokus på att jag gått bakåt och inte skött maten som jag borde ha gjort, men det var också nyttigt. Han uttryckte hur fruktansvärt tråkigt mitt liv verkade. Vilket är sant. Och så påpekade han att det inte är en särskilt ärofylld prestation att inte hålla en hälsosam vikt. Att ingen tänker så som jag får för mig och tycker att jag ser kontrollerad ut när jag väger under 40. Istället blir de bekymrade.
Var också på ett möte med DBT-teamet här i stan. De har kommit fram till att jag möjligen lider av borderline och emotionell instabilitet med inslag av tvång *puh* och därför nog skulle gagnas av att gå på deras möten. De sätter inte igång förrän i augusti, och jag behöver inte bestämma mig förrän då, men det låter som en bra idé. Kanske kan de hjälpa mig med de bitar som inte ABC tar hand om.
Oroar mig lite inför imorgon. Har lovat att gå och fika med en kompis och det blir antagligen glass eller något liknande. jag har lyckats fika med henne förr och det har fungerat någorlunda bra men just nu känns tanken att äta något sådant OCH behålla det helt omöjlig. Däremot jag vill inte dra mig ur nu, jag vet att det är viktigt att jag börjar leva lite också.
En nytagen bild på mig (eller ja, min kropp) i mina nya "hello kitty"underkläder från HM. De var på rea och kostade tillsammans 70 kronor. Yay!
Jag ska skärpa mig.
Tog till och med en näringsdryck idag. Och hoppade bara över ett av mina mål. I och för sig så hade jag lite problem med kvällsmålet men i det stora hela så har dagen fungerat bra. Min motivation har varit lite högre, vilket har bidragit till att det gått lite lättare. Men det är ju inte dagarna jag är motiverad som jag oroar mig för, det är de dagar som jag fokuserar på att gå ner till min gamla idealvikt som förstör så mycket.
Självklart var mitt möte med min psykolog fruktansvärt jobbigt eftersom det blev så mycket fokus på att jag gått bakåt och inte skött maten som jag borde ha gjort, men det var också nyttigt. Han uttryckte hur fruktansvärt tråkigt mitt liv verkade. Vilket är sant. Och så påpekade han att det inte är en särskilt ärofylld prestation att inte hålla en hälsosam vikt. Att ingen tänker så som jag får för mig och tycker att jag ser kontrollerad ut när jag väger under 40. Istället blir de bekymrade.
Var också på ett möte med DBT-teamet här i stan. De har kommit fram till att jag möjligen lider av borderline och emotionell instabilitet med inslag av tvång *puh* och därför nog skulle gagnas av att gå på deras möten. De sätter inte igång förrän i augusti, och jag behöver inte bestämma mig förrän då, men det låter som en bra idé. Kanske kan de hjälpa mig med de bitar som inte ABC tar hand om.
Oroar mig lite inför imorgon. Har lovat att gå och fika med en kompis och det blir antagligen glass eller något liknande. jag har lyckats fika med henne förr och det har fungerat någorlunda bra men just nu känns tanken att äta något sådant OCH behålla det helt omöjlig. Däremot jag vill inte dra mig ur nu, jag vet att det är viktigt att jag börjar leva lite också.
En nytagen bild på mig (eller ja, min kropp) i mina nya "hello kitty"underkläder från HM. De var på rea och kostade tillsammans 70 kronor. Yay!
Okej, skillnaden var större än vad det såg ut som på kameran, det syns tydligt att jag inte väger 36 längre. Men där sätter jag stopp för fler ätstörningastankar!
Min psykolog frågade vad jag ser när jag tittar mig i spegeln eller ser foton på min kropp. Jag svarade sanningsenligt - jag vill inte ens tänka på eländet.
åttonde
Tänkte dela med mig lite av min ätstörningshistoria, i stora drag. Bara för att få ut den ur mitt system. Varning innan, det här kommer bli ett LÅNGT inlägg.
Började med mitt strulande när jag var ungefär 12 år gammal. Mådde otroligt dåligt i mig själv, hatade min kropp och den människa som skola och omgivning fick se. Det ledde till att jag började tröstäta. För att lindra ångesten åt jag ganska så stora mängder (dock ej hesätningar), och tack vare det började jag öka i vikt, tills vågen stod på 70 kg. jag kommer så väl ihåg när min mamma och jag vägde oss samtidigt och jag vägde mer än vad hon gjorde. Det minnet har etsat sig fast någonstans djupt inom mig.
Efter ett tag fick jag nog av att äcklas så otroligt av mig själv att jag helt enkelt slutade äta helt. Jag levde på ett äpple varannan dag eller så, och små små portioner när jag var tvungen att äta med mamma och pappa. Ingen reagerade nämnvärt eftersom jag "kom in i tonåren" och "babyhullet ramlade av". Om de bara visste hur hårt jag jobbade för att det skulle hända...
Att inte äta alls fungerar inte särskilt bra i längden, även om jag lyckades med det jag bestämt mig för och minskade i vikt. Bieffekterna inkluderade kraftlöshet, svimmningsattacker (skyllde dem på järnbrist och läkarna tyckte det lät troligt) och det svartnade jämt för mina ögon, så jag lät ofta bli att ställa mig upp över huvud taget.
Jag förstod till slut att jag inte skulle klara att fortsätta som jag gjorde, inte bara av hälsoskäl men också för att smusslandet och ljugandet snart inte skulle fungera längre, så jag började hålla en minutiös matdagbok där jag skrev ner allt jag åt och kalorimängden. Varje dag tävlade jag med mig själv för att vara lite nyttigare och äta lite mindre än dagen innan. 600 kalorier blev 400 kalorier blev 200 kalorer blev 50 kalorier, sedan började kedjan om. Tyvärr så idoliserade jag fortfarande svälten, känslan av att vara tom och inte behöva äta, så prestationsångesten gjorde sig alltid påmind. Varför åt jag två potatisar när jag kunde ätit en? De dagar jag levde på en tallrik frysta hallon var jag arg på mig själv för att jag inte avstod helt, och de dagar jag faktiskt gjorde det (för det hände fortfarande) var jag irriterad för att jag inte rörde på mig mer.
Jag har aldrig missbrukat träning, mer än att jag varit ute och gått mycket. Jag visste att muskler väger mer än fett och var otroligt rädd för att skaffa mig sådana och se vikten skjuta i höjden.
Ett tag mådde jag lite bättre och började släppa på mina strikta kalorigränser. Jag vägrade helt sonika att äta något som jag ansåg vara onyttigt, och kalorihjulet snurrade hela tiden i huvudet (bananer? inte en chans! Smör på mackan? Fullkomligt onödigt) men jag lyckades i alla fall få mig hyfsat antal kalorier per dag och min kropp mådde bättre och bättre.
Sedan åkte jag till USA som 17-åring. Jag älskade staden jag hamnade i och värdfamiljen som gjorde allt för att jag skulle trivas och min fokus på kalorier började sakta blekna bort. Jag vågade prova chokladsorter, munkar och annat som jag åren innan aldrig ens skulle tagit i av rädsla att jag skulle suga upp fettet genom fingrarna. De första månaderna där kände jag mig starkare än någonsin.
Sen började jag oroa mig över min vikt. Jag var underviktig när jag kom till USA, men hade där nått 50 kilo, och mina gamla tankar smög sig tillbaka. 50 är nära 70 eller hur? Och inte en chans att jag tänkte återvända dit och må så jävla dåligt som jag gjorde när jag var där förra gången. Jag slutade äta frukost, lunch i skolan (det var enkelt, maten kostade pengar och var inte särskilt vällagad, så ingen lyfte på ögonbrynen) mellanmål och kvällsmål. Middag åt jag, och ofta ganska mycket.
men nu hade suget börjat komma. Jag hade ju låtit mig lockas av allt det där goda, av allt som jag så länge velat äta men inte vågat. Mina värdföräldrar älskade att köpa nya amerikanska saker för mig att smaka, och eftersom jag så glatt gjort det innan kunde jag helt enkelt inte säga nej. Istället började jag med mitt kaloriläsande igen och blev räddare och räddare för allt jag satte i mig. Till slut såg jag bara en utväg. Jag började kräkas.
Tog upp matdagboken igen och såg till att aldrig äta mer än 1500 kalorier om dagen, och där behålla så få som möjligt. Jag blev med tiden riktigt bra på att spy. Det var på ett sätt enklare än att inte äta. Jag kunde unna mig det mesta i måttliga mängder, och ingen frågade eller undrade varför jag inte åt - det gjorde jag ju! Att jag smög iväg på toaletten efteråt var det ingen som riktigt reflekterade över.
Väl hemma fortsatte trenden att inte behålla maten. ett tag fungerade det att äta normalt och göra mig av med det, men så kom sugen starkare än någonsin och jag klarade inte längre att stå emot. Jag började hetsäta. Och inte små mängder. Jag kunde sätta i mig två, tre pizzor, fyra påsar godis, choklad, mackor med massa smör och ost, allt förbjudet, för att sedan helt sonika få upp det igen. Men där jag innan känt mig stark och discipinerad, kände jag mig nu misslyckad och okontrollerad. Jag hatade att äta, hatade att spy, hatade att jag inte kunde stå emot. Jag skönk ner i en djup depression som jag knappt klarade livhanken ifrån.
Med hjälp från psykologer och antidepressiva började jag sakta må lite bättre igen, jag slutade nästan helt med självskadebeteendet jag tagit upp i form av att skära mig själv och bestraffa mig på andra sätt. Men jag lyckades inte få bukt med kräkningarna och till viss gräns hetsätningarna. Eftersom jag inte tillät mig själv att äta mer än en gång var eller varannan dag - då jag ofta åt stora mängder - och eftersom jag inte behöll någonting mer än 15 minuter så fungerade min metod för viktmisnkning ganska bra.
Så nådde jag 34 när jag var 20 och resten är ett töcken av sjukhusvistelser, psykinläggningar både i USA och i Sverige, sondmatning, kaliumdropp och tabletter(kaliumnivån i kroppen ska ligga på runt 4, min var nere på 1,6). ABC, psykologer, terapi, matdagböcker och matlista. Näringsdrycker och sjuksrivning.
Idag har jag hittat motivationen att kämpa, och den följer med mig de flesta dagar, men jag är fortfarande paniskt rädd för att gå upp i vikt och inte längre kunna känna mig smal och kontrollerad. Jag oroar mig konstant för vad folk tänker och tycker om mig och får för mig att för varje kilo jag går upp tycker de om mig lite mindre. Jag hatar fortfarande känslan av att ha mat i mig och suget kommer fortfarande, om än lite mer sällan. Att inte kräkas är det svåraste jag någonsin kämpat med, och jag jobbar på det varje minut, varje dag, hela tiden.
Men jag en sak är annorlunda. Idag VILL jag bli frisk.
Började med mitt strulande när jag var ungefär 12 år gammal. Mådde otroligt dåligt i mig själv, hatade min kropp och den människa som skola och omgivning fick se. Det ledde till att jag började tröstäta. För att lindra ångesten åt jag ganska så stora mängder (dock ej hesätningar), och tack vare det började jag öka i vikt, tills vågen stod på 70 kg. jag kommer så väl ihåg när min mamma och jag vägde oss samtidigt och jag vägde mer än vad hon gjorde. Det minnet har etsat sig fast någonstans djupt inom mig.
Efter ett tag fick jag nog av att äcklas så otroligt av mig själv att jag helt enkelt slutade äta helt. Jag levde på ett äpple varannan dag eller så, och små små portioner när jag var tvungen att äta med mamma och pappa. Ingen reagerade nämnvärt eftersom jag "kom in i tonåren" och "babyhullet ramlade av". Om de bara visste hur hårt jag jobbade för att det skulle hända...
Att inte äta alls fungerar inte särskilt bra i längden, även om jag lyckades med det jag bestämt mig för och minskade i vikt. Bieffekterna inkluderade kraftlöshet, svimmningsattacker (skyllde dem på järnbrist och läkarna tyckte det lät troligt) och det svartnade jämt för mina ögon, så jag lät ofta bli att ställa mig upp över huvud taget.
Jag förstod till slut att jag inte skulle klara att fortsätta som jag gjorde, inte bara av hälsoskäl men också för att smusslandet och ljugandet snart inte skulle fungera längre, så jag började hålla en minutiös matdagbok där jag skrev ner allt jag åt och kalorimängden. Varje dag tävlade jag med mig själv för att vara lite nyttigare och äta lite mindre än dagen innan. 600 kalorier blev 400 kalorier blev 200 kalorer blev 50 kalorier, sedan började kedjan om. Tyvärr så idoliserade jag fortfarande svälten, känslan av att vara tom och inte behöva äta, så prestationsångesten gjorde sig alltid påmind. Varför åt jag två potatisar när jag kunde ätit en? De dagar jag levde på en tallrik frysta hallon var jag arg på mig själv för att jag inte avstod helt, och de dagar jag faktiskt gjorde det (för det hände fortfarande) var jag irriterad för att jag inte rörde på mig mer.
Jag har aldrig missbrukat träning, mer än att jag varit ute och gått mycket. Jag visste att muskler väger mer än fett och var otroligt rädd för att skaffa mig sådana och se vikten skjuta i höjden.
Ett tag mådde jag lite bättre och började släppa på mina strikta kalorigränser. Jag vägrade helt sonika att äta något som jag ansåg vara onyttigt, och kalorihjulet snurrade hela tiden i huvudet (bananer? inte en chans! Smör på mackan? Fullkomligt onödigt) men jag lyckades i alla fall få mig hyfsat antal kalorier per dag och min kropp mådde bättre och bättre.
Sedan åkte jag till USA som 17-åring. Jag älskade staden jag hamnade i och värdfamiljen som gjorde allt för att jag skulle trivas och min fokus på kalorier började sakta blekna bort. Jag vågade prova chokladsorter, munkar och annat som jag åren innan aldrig ens skulle tagit i av rädsla att jag skulle suga upp fettet genom fingrarna. De första månaderna där kände jag mig starkare än någonsin.
Sen började jag oroa mig över min vikt. Jag var underviktig när jag kom till USA, men hade där nått 50 kilo, och mina gamla tankar smög sig tillbaka. 50 är nära 70 eller hur? Och inte en chans att jag tänkte återvända dit och må så jävla dåligt som jag gjorde när jag var där förra gången. Jag slutade äta frukost, lunch i skolan (det var enkelt, maten kostade pengar och var inte särskilt vällagad, så ingen lyfte på ögonbrynen) mellanmål och kvällsmål. Middag åt jag, och ofta ganska mycket.
men nu hade suget börjat komma. Jag hade ju låtit mig lockas av allt det där goda, av allt som jag så länge velat äta men inte vågat. Mina värdföräldrar älskade att köpa nya amerikanska saker för mig att smaka, och eftersom jag så glatt gjort det innan kunde jag helt enkelt inte säga nej. Istället började jag med mitt kaloriläsande igen och blev räddare och räddare för allt jag satte i mig. Till slut såg jag bara en utväg. Jag började kräkas.
Tog upp matdagboken igen och såg till att aldrig äta mer än 1500 kalorier om dagen, och där behålla så få som möjligt. Jag blev med tiden riktigt bra på att spy. Det var på ett sätt enklare än att inte äta. Jag kunde unna mig det mesta i måttliga mängder, och ingen frågade eller undrade varför jag inte åt - det gjorde jag ju! Att jag smög iväg på toaletten efteråt var det ingen som riktigt reflekterade över.
Väl hemma fortsatte trenden att inte behålla maten. ett tag fungerade det att äta normalt och göra mig av med det, men så kom sugen starkare än någonsin och jag klarade inte längre att stå emot. Jag började hetsäta. Och inte små mängder. Jag kunde sätta i mig två, tre pizzor, fyra påsar godis, choklad, mackor med massa smör och ost, allt förbjudet, för att sedan helt sonika få upp det igen. Men där jag innan känt mig stark och discipinerad, kände jag mig nu misslyckad och okontrollerad. Jag hatade att äta, hatade att spy, hatade att jag inte kunde stå emot. Jag skönk ner i en djup depression som jag knappt klarade livhanken ifrån.
Med hjälp från psykologer och antidepressiva började jag sakta må lite bättre igen, jag slutade nästan helt med självskadebeteendet jag tagit upp i form av att skära mig själv och bestraffa mig på andra sätt. Men jag lyckades inte få bukt med kräkningarna och till viss gräns hetsätningarna. Eftersom jag inte tillät mig själv att äta mer än en gång var eller varannan dag - då jag ofta åt stora mängder - och eftersom jag inte behöll någonting mer än 15 minuter så fungerade min metod för viktmisnkning ganska bra.
Så nådde jag 34 när jag var 20 och resten är ett töcken av sjukhusvistelser, psykinläggningar både i USA och i Sverige, sondmatning, kaliumdropp och tabletter(kaliumnivån i kroppen ska ligga på runt 4, min var nere på 1,6). ABC, psykologer, terapi, matdagböcker och matlista. Näringsdrycker och sjuksrivning.
Idag har jag hittat motivationen att kämpa, och den följer med mig de flesta dagar, men jag är fortfarande paniskt rädd för att gå upp i vikt och inte längre kunna känna mig smal och kontrollerad. Jag oroar mig konstant för vad folk tänker och tycker om mig och får för mig att för varje kilo jag går upp tycker de om mig lite mindre. Jag hatar fortfarande känslan av att ha mat i mig och suget kommer fortfarande, om än lite mer sällan. Att inte kräkas är det svåraste jag någonsin kämpat med, och jag jobbar på det varje minut, varje dag, hela tiden.
Men jag en sak är annorlunda. Idag VILL jag bli frisk.
onsdag 10 juni 2009
sjunde
Motivationen är något bättre idag, vilket känns skönt. Fick i mig och behöll frukost och lunch innan jag åkte iväg till Kalmar för att prata med mamma och min familjeterapeut.
Det blev ett ganska jobbigt - men välbehövligt - möte. Han förhörde sig om hur det fungerat för mig den senaste veckan och jag sa som det var. Inte alls. Och han sa att det syntes. Enligt honom såg jag "tärd" och "blek" ut idag och han var säker på att jag tappat en hel del i vikt.
Så nämnde han att man kanske skulle titta på alternativet att lägga in mig igen. Nej tack! Nu gäller det att jag börjar sköta mig så jag slipper det.
Imorgon vägs jag. Förhoppningsvis är det inte för illa. Åt något håll. För jag kan då rakt inte se att jag skulle ha gått ner, jag har ju ändå ätit en del, men jag respekterar min terapeut nog för att veta att han inte skulle ljuga för mig. Så vi får se.
Tog några bilder på mig själv som jag ser ut idag och ärligt talat är inte skillnaden mellan idag och då jag vägde 34 så väldigt stor. Det borde nog inte göra mig så glad som det faktiskt gör (ätstörningstankar igen!)Jag får lägga in bilderna på datorn imorgon och se ordentligt.
Nu kommer lite nummer och vikter från förr och nu - om det triggar dig, snälla, hoppa över det.
Lite onödig matte:
När jag var som sjukast låg min målvikt (som alltid ändrade sig) på 29 kilo. Jag kom till 34. Idag väger jag runt 42 (min vikt förra veckan). Min friska målvikt för att få ett BMI på 18.5 är 48. Idealvikten för någon av min längd är runt 54 kilo.
Så:
29
34
42
48
54
34-29 = 5
Jag var 5 kilo från min sjuka målvikt.
42-34=8
Sedan jag blev inlagd första gången har jag lyckats gå upp 8 kilo.
48-42=6
Det är 6 kilo kvar till min friska målvikt.
54-42=12
Om jag ska väga min idealvikt har jag 12 kilo kvar att gå upp.
48-34=14
Jag var 14 kilo underviktig när jag var som minst.
54-34=20
Om man räknar från min idealvikt var jag 20 kilo underviktig.
Det ger mig lite perspektiv att tänka så, och förhoppningsvis kan det hjälpa mig på traven nu när det gäller för mig att gå upp de där sista kilona.
Min terapeut pratade mycket om mod idag, att jag måste våga gå upp till en normal vikt även fast jag är sjukt rädd, och att jag också måste lita på att de psykologer jag träffar kan hjälpa mig leva ett hälsosamt liv där jag kan ta hand om mig själv och kanske till och med tycka om min kropp och den jag är. Han har så rätt. Men rädslan är svår att få bukt med.
Efter mötet gick jag och mamma och åt på 4 kök. Av någon anledning så brukar det fungera bättre att äta och behålla maten när jag ute, antagligen för att jag känner att möjligheten att göra mig av med maten blir försvinnande liten, och jag har heller inte så stor chans att mixtra med innehållet.
Valde idag en säker rätt, efter att inte ha gjort så bra ifrån mig på ett tag kände jag att det var bättre så, och åt därför vegetarisk sallad med keso och pitabröd. Jag lyckades inte peta i mig avokadon (för många kalorier) eller ägget (äggula skrämmer mig lite), men annars så åt jag hela portionen, och försökte till och med njuta av den.
Sedan åkte vi och storhandlade på citygross, vilket alltid är lika roligt. En del säkra saker åkte i vagnen (lättfil, osötade flingor) men också en hel del "normala" alternativ (28% ost, bordsmargarin) som jag tänker se till att äta utan att fundera på kaloriinnehållet. Känns bra.
Så imorgon blir en ny dag, förhoppningsvis kan jag göra den något bättre än vad jag lyckats med på senare tid. Kanske, kanske lyckas jag till och med peta i mig en näringsdryck...
Det blev ett ganska jobbigt - men välbehövligt - möte. Han förhörde sig om hur det fungerat för mig den senaste veckan och jag sa som det var. Inte alls. Och han sa att det syntes. Enligt honom såg jag "tärd" och "blek" ut idag och han var säker på att jag tappat en hel del i vikt.
Så nämnde han att man kanske skulle titta på alternativet att lägga in mig igen. Nej tack! Nu gäller det att jag börjar sköta mig så jag slipper det.
Imorgon vägs jag. Förhoppningsvis är det inte för illa. Åt något håll. För jag kan då rakt inte se att jag skulle ha gått ner, jag har ju ändå ätit en del, men jag respekterar min terapeut nog för att veta att han inte skulle ljuga för mig. Så vi får se.
Tog några bilder på mig själv som jag ser ut idag och ärligt talat är inte skillnaden mellan idag och då jag vägde 34 så väldigt stor. Det borde nog inte göra mig så glad som det faktiskt gör (ätstörningstankar igen!)Jag får lägga in bilderna på datorn imorgon och se ordentligt.
Nu kommer lite nummer och vikter från förr och nu - om det triggar dig, snälla, hoppa över det.
Lite onödig matte:
När jag var som sjukast låg min målvikt (som alltid ändrade sig) på 29 kilo. Jag kom till 34. Idag väger jag runt 42 (min vikt förra veckan). Min friska målvikt för att få ett BMI på 18.5 är 48. Idealvikten för någon av min längd är runt 54 kilo.
Så:
29
34
42
48
54
34-29 = 5
Jag var 5 kilo från min sjuka målvikt.
42-34=8
Sedan jag blev inlagd första gången har jag lyckats gå upp 8 kilo.
48-42=6
Det är 6 kilo kvar till min friska målvikt.
54-42=12
Om jag ska väga min idealvikt har jag 12 kilo kvar att gå upp.
48-34=14
Jag var 14 kilo underviktig när jag var som minst.
54-34=20
Om man räknar från min idealvikt var jag 20 kilo underviktig.
Det ger mig lite perspektiv att tänka så, och förhoppningsvis kan det hjälpa mig på traven nu när det gäller för mig att gå upp de där sista kilona.
Min terapeut pratade mycket om mod idag, att jag måste våga gå upp till en normal vikt även fast jag är sjukt rädd, och att jag också måste lita på att de psykologer jag träffar kan hjälpa mig leva ett hälsosamt liv där jag kan ta hand om mig själv och kanske till och med tycka om min kropp och den jag är. Han har så rätt. Men rädslan är svår att få bukt med.
Efter mötet gick jag och mamma och åt på 4 kök. Av någon anledning så brukar det fungera bättre att äta och behålla maten när jag ute, antagligen för att jag känner att möjligheten att göra mig av med maten blir försvinnande liten, och jag har heller inte så stor chans att mixtra med innehållet.
Valde idag en säker rätt, efter att inte ha gjort så bra ifrån mig på ett tag kände jag att det var bättre så, och åt därför vegetarisk sallad med keso och pitabröd. Jag lyckades inte peta i mig avokadon (för många kalorier) eller ägget (äggula skrämmer mig lite), men annars så åt jag hela portionen, och försökte till och med njuta av den.
Sedan åkte vi och storhandlade på citygross, vilket alltid är lika roligt. En del säkra saker åkte i vagnen (lättfil, osötade flingor) men också en hel del "normala" alternativ (28% ost, bordsmargarin) som jag tänker se till att äta utan att fundera på kaloriinnehållet. Känns bra.
Så imorgon blir en ny dag, förhoppningsvis kan jag göra den något bättre än vad jag lyckats med på senare tid. Kanske, kanske lyckas jag till och med peta i mig en näringsdryck...
sjätte
Tv-program jag inte längre kan titta på. Alls.
1. Supersize versus superskinny
Åh herregud vilket program. Mitt ideal,, som alltid är lite bättre, lite smalare och lite mer kontrollerad än vad jag var, och min värsta mardröm sida vid sida. Undra på att min ångestnivå ligger på max bara av att titta på reklamen.
2. Top model
Skriver detta med sorg i hjärtat, för top model är en gammal favorit som jag följt slaviskt. Men att höra människor kalla smala tjejer för feta och mäta deras icke-existerande höfter för att se om de får plats i minijeans gör mig totalt nojjig. Går bort.
3. Janice Dickinson's modeling agency
Se ovan.
4. Du är vad du äter
Tyvärr får jag ju för mig att allt som sägs handlar om mig. Inga kolhydrater ska förtäras, rå föda är bäst, mjölkprodukter måste bort, träning måste maxas. Nej, inte så lyckat.
5. Honey, we're killing the kids
En serie på BBC där de tar överviktiga barn och visar hur de kommer se ut om några år om de fortsätter leva som de gör nu. Framför barnet och hans/hennes föräldrar. Nu pratar vi om åttaåringar eller liknande. Det måste vara en otroligt traumatisk upplevelse, att få höra att man kommer dö i förtid om man inte får bort fettet på magen. Och jag reagerar direkt och vill utesluta all mat. Fruktansvärd serie.
6. Dokumentärer om ätstörningar
De bara triggar mig tyvärr. Istället för att se dem som varnande exempel så letar jag tips och får ideer. Plus att jag jämför mig med alla som har en ätstörning och bestämmer mig för att "bli" bättre än dem. Tror jag hoppar dem.
1. Supersize versus superskinny
Åh herregud vilket program. Mitt ideal,, som alltid är lite bättre, lite smalare och lite mer kontrollerad än vad jag var, och min värsta mardröm sida vid sida. Undra på att min ångestnivå ligger på max bara av att titta på reklamen.
2. Top model
Skriver detta med sorg i hjärtat, för top model är en gammal favorit som jag följt slaviskt. Men att höra människor kalla smala tjejer för feta och mäta deras icke-existerande höfter för att se om de får plats i minijeans gör mig totalt nojjig. Går bort.
3. Janice Dickinson's modeling agency
Se ovan.
4. Du är vad du äter
Tyvärr får jag ju för mig att allt som sägs handlar om mig. Inga kolhydrater ska förtäras, rå föda är bäst, mjölkprodukter måste bort, träning måste maxas. Nej, inte så lyckat.
5. Honey, we're killing the kids
En serie på BBC där de tar överviktiga barn och visar hur de kommer se ut om några år om de fortsätter leva som de gör nu. Framför barnet och hans/hennes föräldrar. Nu pratar vi om åttaåringar eller liknande. Det måste vara en otroligt traumatisk upplevelse, att få höra att man kommer dö i förtid om man inte får bort fettet på magen. Och jag reagerar direkt och vill utesluta all mat. Fruktansvärd serie.
6. Dokumentärer om ätstörningar
De bara triggar mig tyvärr. Istället för att se dem som varnande exempel så letar jag tips och får ideer. Plus att jag jämför mig med alla som har en ätstörning och bestämmer mig för att "bli" bättre än dem. Tror jag hoppar dem.
femte
Hunden blev så fin, så fin ^^ Alltid något...
Annars blev väl gårdagen sådär, lite bättre än tidigare dagar den här veckan, men fortfarande alldeles för mycket tankar för att jag ska orka kämpa mot alla. Det som verkligen stör mig är att jag förra veckan äntligen lyckades sluta med dagverksamheten på AnorexiBulimiCenter där jag varit sedan december, med motiveringen att jag tagit så många lyckade steg framåt och att jag klarade att sköta mitt ätande själv från och med då.
Och nu så saboterar jag för mig själv genom att göra allt som jag inte borde göra. Jag vet att jag borde äta mina mål, jag borde behålla det jag får i mig och jag borde inte röra på mig, men herregud, vad begär ni av mig? Just nu är jag glad om jag klarar en av de sakerna.
Okej, det var en lögn. Allra gladast är jag när jag INTE klarar dem. Men det är ju inte vägen mot friskhet så jag försöker att ignorera de tankarna.
I alla fall. Igår.
Åt lunch som jag behöll någorlunda länge, hoppade mellanmålet, och tog en långpromenad. Hamnade sedan i ett stort gräl med min pappa som fått för sig att jag "lever lyxliv" då jag ser på film eller sitter vid internet för att distrahera mig själv.
Lyxiv? Det var nog så långt ifrån verkligheten som man kan komma!
Han tycker att jag borde börja göra lite nytta nu när jag faktiskt inte är sjukskriven längre. "Är du inte sjuk är du frisk. Börja jobba!"
Och jag som fortfarande gratulerar mig själv när jag går upp på morgonen.
Middagen blev jättejobbig, grät mig genom hela. Kvällsmaten behöll jag inte.
Oj, jag som tyckte det gick något bättre igår, men nu ser jag att ganska mycket som inte får hända faktiskt hände. Ska gå till min familjeterapeut idag och DBT och psykolog imorgon. Får se om de kan få lite rätsida på min situation, jag vill ju inte ramla tillbaka och behöva bli inlagd igen...
Annars blev väl gårdagen sådär, lite bättre än tidigare dagar den här veckan, men fortfarande alldeles för mycket tankar för att jag ska orka kämpa mot alla. Det som verkligen stör mig är att jag förra veckan äntligen lyckades sluta med dagverksamheten på AnorexiBulimiCenter där jag varit sedan december, med motiveringen att jag tagit så många lyckade steg framåt och att jag klarade att sköta mitt ätande själv från och med då.
Och nu så saboterar jag för mig själv genom att göra allt som jag inte borde göra. Jag vet att jag borde äta mina mål, jag borde behålla det jag får i mig och jag borde inte röra på mig, men herregud, vad begär ni av mig? Just nu är jag glad om jag klarar en av de sakerna.
Okej, det var en lögn. Allra gladast är jag när jag INTE klarar dem. Men det är ju inte vägen mot friskhet så jag försöker att ignorera de tankarna.
I alla fall. Igår.
Åt lunch som jag behöll någorlunda länge, hoppade mellanmålet, och tog en långpromenad. Hamnade sedan i ett stort gräl med min pappa som fått för sig att jag "lever lyxliv" då jag ser på film eller sitter vid internet för att distrahera mig själv.
Lyxiv? Det var nog så långt ifrån verkligheten som man kan komma!
Han tycker att jag borde börja göra lite nytta nu när jag faktiskt inte är sjukskriven längre. "Är du inte sjuk är du frisk. Börja jobba!"
Och jag som fortfarande gratulerar mig själv när jag går upp på morgonen.
Middagen blev jättejobbig, grät mig genom hela. Kvällsmaten behöll jag inte.
Oj, jag som tyckte det gick något bättre igår, men nu ser jag att ganska mycket som inte får hända faktiskt hände. Ska gå till min familjeterapeut idag och DBT och psykolog imorgon. Får se om de kan få lite rätsida på min situation, jag vill ju inte ramla tillbaka och behöva bli inlagd igen...
tisdag 9 juni 2009
fjärde
Okej. Så här länge stod jag ut. Nu kommer sjukdomsbilderna. Jag bara måste få posta dem, få titta på dem, få skrämma mig själv lite. En del av mig saknar det verkligen, saknar att väga så lite, saknar att känna mig hård och kantig. Jag vet att det är min ätstörning som talar men den har fått ta så stor plats de senaste dagarna att jag snart kreverar.
En del av mig vill gå upp så att jag kan bli friskförklarad. Men resten av mig säger att jag lika gärna kan gå upp de sista sex kilona för "då kan du gå ner det igen!" "då har de ingen koll!" "Då kan du bli smal igen, ta kontrollen igen, visa alla hur disciplinerad du egentligen är!"
Obs, inte för att jag tror någon kommer läsa det här, men jag vill absolut inte trigga någon eller få någon att känna sig som att de måste åstadkomma vad jag hade. Jag var otroligt sjuk och mådde fruktansvärt dåligt. Jag svimmade ofta, orkade inte gå till mina lektioner eller ens gå upp ur sängen. Mitt hjärta hotade att sluta slå. Det var inte för inte som jag hamnade på sjukhus.
På de här bilderna vägde jag ca 80 pounds, eller ca 36 kilo. Jag kom aldrig längre ner än 34 kilo, det var då jag fångades upp av min psykolog och lades in, och egentligen är väl det bra, men min ätstörda sida är fullkomligt rasande.
Det här är hur jag ville se ut, vad jag idoliserade. Jag har så många bilder där jag, som här, suger in magen, att det inte är roligt. Och så vet jag ju att om jag hade uppnått det hade jag helt klart sett mig om efter ett annat mål, jag blev aldrig riktigt nöjd.
En del av mig vill gå upp så att jag kan bli friskförklarad. Men resten av mig säger att jag lika gärna kan gå upp de sista sex kilona för "då kan du gå ner det igen!" "då har de ingen koll!" "Då kan du bli smal igen, ta kontrollen igen, visa alla hur disciplinerad du egentligen är!"
Obs, inte för att jag tror någon kommer läsa det här, men jag vill absolut inte trigga någon eller få någon att känna sig som att de måste åstadkomma vad jag hade. Jag var otroligt sjuk och mådde fruktansvärt dåligt. Jag svimmade ofta, orkade inte gå till mina lektioner eller ens gå upp ur sängen. Mitt hjärta hotade att sluta slå. Det var inte för inte som jag hamnade på sjukhus.
På de här bilderna vägde jag ca 80 pounds, eller ca 36 kilo. Jag kom aldrig längre ner än 34 kilo, det var då jag fångades upp av min psykolog och lades in, och egentligen är väl det bra, men min ätstörda sida är fullkomligt rasande.
För att vara ärlig så har jag fortfarande svårt att se att jag var smal när jag tog de här bilderna, men jag försöker intala mig det. Jag ser fortfarande problemområdena, låren, magen och ansiktet. Men jag försöker se det som egentligen är på bilden, inte vad jag hittar på själv.
Min rumpa blev inte mindre än så här, ett till av mina många problemområden...
Egentligen, är det här något att eftersträva?
Det här är hur jag ville se ut, vad jag idoliserade. Jag har så många bilder där jag, som här, suger in magen, att det inte är roligt. Och så vet jag ju att om jag hade uppnått det hade jag helt klart sett mig om efter ett annat mål, jag blev aldrig riktigt nöjd.
Okej, den här bilden kan till och med jag erkänna är lite obehaglig. Det är svårt att inse att det är jag här, min rygg, och det bara för något halvår sedan.
Sista bilden ur mitt digra galleri av ätstörningsporr, och det bara för att bevisa för mig själv att jag HAR varit nere på 80 pounds, jag BEHÖVER inte gå ner dit igen.
tredje
Gud vad jag är negativ. Men det har varit ett par riktigt sunkiga dagar, och det är så det blir då.
Pratade med ett par amerikanare och känner mig i alla fall lite omtyckt. Det är en skön känsla, ända tills (negativiteten tar över) de förstår hur tråkig jag är och lägger av. Suck.
Idag har inte fungerat sådär jättebra heller. I och för sig är klockan ganska tidigt och mycket kan hända men frukosten blev en stor katastrof. Och så hoppade jag över mellanmålet.
Känner mig så ensam.
Det jobbiga är att jag just nu saknar mitt ex något otroligt. För även om vi inte hade det bästa förhållandet, så hade jag ändå någon som verkligen, till 100% brydde sig. Visst, han var väl inte världens trevligaste alla gånger. Visst, jag var rädd mer än en gång. ja, han skadade mig både fysiskt och psykiskt. Men då slapp i alla fall jag. Hur sjukt är inte det? Jag VILL ha en pojkvän som slår mig, för jag känner att jag förtjänar det, och ingenting annat. Kan ju inte riktigt örfila upp mig själv, det funkar liksom inte.
Jaja, ska gå och se om jag kan göra dagen något bättre genom att klippa hunden.
Pratade med ett par amerikanare och känner mig i alla fall lite omtyckt. Det är en skön känsla, ända tills (negativiteten tar över) de förstår hur tråkig jag är och lägger av. Suck.
Idag har inte fungerat sådär jättebra heller. I och för sig är klockan ganska tidigt och mycket kan hända men frukosten blev en stor katastrof. Och så hoppade jag över mellanmålet.
Känner mig så ensam.
Det jobbiga är att jag just nu saknar mitt ex något otroligt. För även om vi inte hade det bästa förhållandet, så hade jag ändå någon som verkligen, till 100% brydde sig. Visst, han var väl inte världens trevligaste alla gånger. Visst, jag var rädd mer än en gång. ja, han skadade mig både fysiskt och psykiskt. Men då slapp i alla fall jag. Hur sjukt är inte det? Jag VILL ha en pojkvän som slår mig, för jag känner att jag förtjänar det, och ingenting annat. Kan ju inte riktigt örfila upp mig själv, det funkar liksom inte.
Jaja, ska gå och se om jag kan göra dagen något bättre genom att klippa hunden.
andra
Idag sög. Alldeles för mycket tankar, alldeles för mycket handlingar. Jag är så trött på att ljuga om allting, jag är så trött på att hata mig själv.
söndag 7 juni 2009
Första
Tänkte få känslorna ur vägen genom att skriva ner dem, de tar så stor plats annars. Inte blir det här mycket till presentation utan bara ett första inlägg. Jag orkar inte hymla. Jag skriver för mig själv.
Bråkade med mamma och pappa imorse för att jag inte kom ur sängen. Mådde för jävligt och försökte få tiden att gå så att det inte längre skulle vara lönt att spy. De tycker jag måste ta tag i mitt liv. Jag tycker att vägen mot friskhet måste få ta sin tid. Inte vet jag vem som har rätt, men jag skulle aldrig erkänna att det kanske inte är jag.
Saknar att vara smal. Saknar att ställa mig på vågen och varje gång se mig själv försvinna lite till. Hela huvudet snurrar av de där förbjudna tankarna, de där som säger att jag måste vara smalast, äta minst, att maten förpestar min kropp och ligger och ruttnar där inne. Att jag bara går upp och går upp okontrollerat och att jag inte är någonting värd.
Såg en dokumentär om dysmorfofobi igår. Känner igen mig så det gör ont. Undrar om det inte är vanligt bland folk med ätstörningar. Jag får höra att jag ser okej ut, men klarar inte av att titta på mig själv i en spegel utan att hata det jag ser. Visst tycker jag det är hemskt att jag är så fixerad vid mitt utseende, men jag vill inte äckla folk som går förbi mig heller.
Det som irriterar mig är att jag bara vill vara speciell. Men som ätstörd är jag egentligen bara en i mängden. vad ska jag göra för att vara unik?
Bråkade med mamma och pappa imorse för att jag inte kom ur sängen. Mådde för jävligt och försökte få tiden att gå så att det inte längre skulle vara lönt att spy. De tycker jag måste ta tag i mitt liv. Jag tycker att vägen mot friskhet måste få ta sin tid. Inte vet jag vem som har rätt, men jag skulle aldrig erkänna att det kanske inte är jag.
Saknar att vara smal. Saknar att ställa mig på vågen och varje gång se mig själv försvinna lite till. Hela huvudet snurrar av de där förbjudna tankarna, de där som säger att jag måste vara smalast, äta minst, att maten förpestar min kropp och ligger och ruttnar där inne. Att jag bara går upp och går upp okontrollerat och att jag inte är någonting värd.
Såg en dokumentär om dysmorfofobi igår. Känner igen mig så det gör ont. Undrar om det inte är vanligt bland folk med ätstörningar. Jag får höra att jag ser okej ut, men klarar inte av att titta på mig själv i en spegel utan att hata det jag ser. Visst tycker jag det är hemskt att jag är så fixerad vid mitt utseende, men jag vill inte äckla folk som går förbi mig heller.
Det som irriterar mig är att jag bara vill vara speciell. Men som ätstörd är jag egentligen bara en i mängden. vad ska jag göra för att vara unik?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)