16

Har varit otroligt medveten om min egen dödlighet idag.

Förr rörde det mig inte ryggen att jag när som helst kunde sluta andas. Det var länge sedan jag var självmordsbenägen i ordets riktiga bemärkelse, men jag gick länge omkring och väntade på döden eftersom jag helt enkelt inte ville leva. Kanske ville jag inte dö heller, men det kändes som det minst svåra, när man bara har två val. Visst. Självmord är ganska fegt egentligen, man lämnar så mycket efter sig, så mycket sorg, så mycket lidande. Men vad är alternativet? Att vare morgon vakna med det där orosmolnet i magen, att genomlida varje dag, dagar långa som år, för att sedan gå till sängs varje kväll utan att ha uträttat någonting. Bara självföraktet byggs på, dag efter dag, tills det knappt går att andas och tills orken tar slut.

Idag vill jag leva. Det vill jag verkligen. Hela min kropp fullständigt skriker åt mig att sluta behandla den så fruktansvärt dåligt som jag gjort och ibland fortfarande gör. Jag vill ha ett syfte, något jag brinner för, och jag vill dö, gammal och nöjd, med vetskapen om att jag levt ett liv jag kan se tillbaka på och le åt. Men jag vet inte hur jag ska hitta fram till det där syftet, jag vet inte hur jag ska kunna förändra hela mitt sätt att möta livet på så att jag kan uppskatta det. Uppskatta mig själv.

För egentligen, jag är ju bara ett liv. En person. Inte mycket skulle hända om jag gav upp och lyssnade på de där orden i mitt huvud. En liten notis i tidningen kanske. Min familj skulle ta det hårdast, förstås, det knyter sig i magen på mig vid tanken att jag skulle lämna dem med en sådan sorg och saknad. De få vänner jag har skulle kanske sakna mig till en början, men man är alltid utbytbar. Och jorden skulle fortsätta snurra även om jag inte var kvar på den.

Och det finns så många sätt att dö på! Varje sekund dör det någon, kanske på grund av svält, som jag och många i min situation varit nära att göra, kanske snittar de upp handlederna eller sätter en kula i huvudet. Kanske blir de mördade, råkar vara på fel plats vid fel tid. Kanske snubblar de och slår i huvudet, blir påkörda, ramlar i vattnet, får en stroke, är med om en flygolycka etc... Allt kan leda till att livet avbryts.

Jag känner mig så... dödlig. Som att jag lever på lånad tid. Eftersom jag inte har vett att uppskatta livet, inte kan gilla mig själv eller det jag gör, så behövs jag ju inte på den här jorden. Egentligen. Tänk alla de som dör i cancer varje dag, många av dem kämpar in i det sista för att få stanna kvar, få uppleva mer, få älska igen, men de dör ändå, och jag som i många stunder bara andats för att jag måste går här och drar in syre i lungorna som om det vore världens självklaraste sak.

På något sätt känner jag mig skyldig för att jag lever.