sjunde

Motivationen är något bättre idag, vilket känns skönt. Fick i mig och behöll frukost och lunch innan jag åkte iväg till Kalmar för att prata med mamma och min familjeterapeut.

Det blev ett ganska jobbigt - men välbehövligt - möte. Han förhörde sig om hur det fungerat för mig den senaste veckan och jag sa som det var. Inte alls. Och han sa att det syntes. Enligt honom såg jag "tärd" och "blek" ut idag och han var säker på att jag tappat en hel del i vikt.

Så nämnde han att man kanske skulle titta på alternativet att lägga in mig igen. Nej tack! Nu gäller det att jag börjar sköta mig så jag slipper det.

Imorgon vägs jag. Förhoppningsvis är det inte för illa. Åt något håll. För jag kan då rakt inte se att jag skulle ha gått ner, jag har ju ändå ätit en del, men jag respekterar min terapeut nog för att veta att han inte skulle ljuga för mig. Så vi får se.

Tog några bilder på mig själv som jag ser ut idag och ärligt talat är inte skillnaden mellan idag och då jag vägde 34 så väldigt stor. Det borde nog inte göra mig så glad som det faktiskt gör (ätstörningstankar igen!)Jag får lägga in bilderna på datorn imorgon och se ordentligt.

Nu kommer lite nummer och vikter från förr och nu - om det triggar dig, snälla, hoppa över det.

Lite onödig matte:
När jag var som sjukast låg min målvikt (som alltid ändrade sig) på 29 kilo. Jag kom till 34. Idag väger jag runt 42 (min vikt förra veckan). Min friska målvikt för att få ett BMI på 18.5 är 48. Idealvikten för någon av min längd är runt 54 kilo.

Så:
29
34
42
48
54

34-29 = 5
Jag var 5 kilo från min sjuka målvikt.

42-34=8
Sedan jag blev inlagd första gången har jag lyckats gå upp 8 kilo.

48-42=6
Det är 6 kilo kvar till min friska målvikt.

54-42=12
Om jag ska väga min idealvikt har jag 12 kilo kvar att gå upp.

48-34=14
Jag var 14 kilo underviktig när jag var som minst.

54-34=20
Om man räknar från min idealvikt var jag 20 kilo underviktig.

Det ger mig lite perspektiv att tänka så, och förhoppningsvis kan det hjälpa mig på traven nu när det gäller för mig att gå upp de där sista kilona.

Min terapeut pratade mycket om mod idag, att jag måste våga gå upp till en normal vikt även fast jag är sjukt rädd, och att jag också måste lita på att de psykologer jag träffar kan hjälpa mig leva ett hälsosamt liv där jag kan ta hand om mig själv och kanske till och med tycka om min kropp och den jag är. Han har så rätt. Men rädslan är svår att få bukt med.

Efter mötet gick jag och mamma och åt på 4 kök. Av någon anledning så brukar det fungera bättre att äta och behålla maten när jag ute, antagligen för att jag känner att möjligheten att göra mig av med maten blir försvinnande liten, och jag har heller inte så stor chans att mixtra med innehållet.

Valde idag en säker rätt, efter att inte ha gjort så bra ifrån mig på ett tag kände jag att det var bättre så, och åt därför vegetarisk sallad med keso och pitabröd. Jag lyckades inte peta i mig avokadon (för många kalorier) eller ägget (äggula skrämmer mig lite), men annars så åt jag hela portionen, och försökte till och med njuta av den.

Sedan åkte vi och storhandlade på citygross, vilket alltid är lika roligt. En del säkra saker åkte i vagnen (lättfil, osötade flingor) men också en hel del "normala" alternativ (28% ost, bordsmargarin) som jag tänker se till att äta utan att fundera på kaloriinnehållet. Känns bra.

Så imorgon blir en ny dag, förhoppningsvis kan jag göra den något bättre än vad jag lyckats med på senare tid. Kanske, kanske lyckas jag till och med peta i mig en näringsdryck...