Första

Tänkte få känslorna ur vägen genom att skriva ner dem, de tar så stor plats annars. Inte blir det här mycket till presentation utan bara ett första inlägg. Jag orkar inte hymla. Jag skriver för mig själv.

Bråkade med mamma och pappa imorse för att jag inte kom ur sängen. Mådde för jävligt och försökte få tiden att gå så att det inte längre skulle vara lönt att spy. De tycker jag måste ta tag i mitt liv. Jag tycker att vägen mot friskhet måste få ta sin tid. Inte vet jag vem som har rätt, men jag skulle aldrig erkänna att det kanske inte är jag.

Saknar att vara smal. Saknar att ställa mig på vågen och varje gång se mig själv försvinna lite till. Hela huvudet snurrar av de där förbjudna tankarna, de där som säger att jag måste vara smalast, äta minst, att maten förpestar min kropp och ligger och ruttnar där inne. Att jag bara går upp och går upp okontrollerat och att jag inte är någonting värd.

Såg en dokumentär om dysmorfofobi igår. Känner igen mig så det gör ont. Undrar om det inte är vanligt bland folk med ätstörningar. Jag får höra att jag ser okej ut, men klarar inte av att titta på mig själv i en spegel utan att hata det jag ser. Visst tycker jag det är hemskt att jag är så fixerad vid mitt utseende, men jag vill inte äckla folk som går förbi mig heller.

Det som irriterar mig är att jag bara vill vara speciell. Men som ätstörd är jag egentligen bara en i mängden. vad ska jag göra för att vara unik?