15

Nu har det firats midsommar också.

Eller ja, de andra sitter där nere och dricker men jag, som är en torrboll, håller mig undan från alkoholen. Vet inte riktigt varför jag inte finner något nöje i att dricka. Förutom då att det är en hel del kalorier i öl. Och att jag inte riktigt tycker om att bli omdömeslös. Jag kan prata för mycket då, om känslor och annat som jag helst inte nämner i nyktert tillstånd. Dessutom vet man aldrig vad en full människa bestämmer sig för att sätta i sig. Eller vad man får i sig dagen efter, för att lindra baksmällan. Nej, alkohol gör bara allt komplicerat.

Men de andra har roligt där nere. Var på toaletten nyss och min, något fulla, pappa bestämde sig för att knacka på och fråga om jag var okej. Det var jag inte och det är jag inte, men nu är det för sent att göra något åt det så jag sa ja och hoppades att han skulle gå. De sitter nu och spelar spel.

Kvällen har väl gått som förväntat och det betyder ganska bra med något bakslag. Vi grillade ute i trädgården och lyckades äta upp allting innan regnet kom. Vilken bedrift! Svensk midsommar när den är som bäst. Jag, som är vegetarian, grillade lök och halloumi, och fick också i mig champinjoner i ett korvbröd. Bra substitut om man inte vill ha korv.

Vegetarian förresten... Vet inte om jag kan kalla mig det längre. jag känner mig fortfarande inte bekväm med att äta kött, speciellt skaldjur och liknande saker som fortfarande har ögonen kvar. Köttbullar och sådant är enklare, man ser liksom inte att det är ett djur man äter. Om maten stirrar tillbaka på mig när jag spetsar den på gaffeln blir jag lätt illamående.

Men jag har börjat äta lite kött här och där, mest för att göra mina föräldrar glada som tror att jag är vegetarian för att jag är sjuk. Vilket troligen stämmer, i alla fall till stor del. Det började nog som en ätstörd tanke, för visst är det lättare att undvika kalorier om man har en stämpel som gör att en tredjedel av alla produkter som sätts på bordet går bort. Men nu har tanken växt till sig då den varit med mig så länge och jag kan inte riktigt förlika mig med tanken att jag äter ett djur, något som levt, känt och andats precis som vi. Speciellt inte om jag vet att det kan ha levt i fruktansvärda förhållanden, och slaktats på ett grymt sätt.

Nej, jag provar lite kött då och då, men det känns inte som att jag i dagsläget vill gå tillbaka till att äta kött på heltid, och jag tror inte att det bara är min ätstärning som talar. Det har helt enkelt blivit en del av mig, och jag är inte redo att ge upp allt som definierar mig på en gång. Jag jobbar just nu på att förändra den första, och mest utvecklade av mina identiteter. Jag kan inte låta anorexin få styra längre, den kommer ta död på mig. Men så har jag ju andra identiteter vid sidan av ätstörningen. Många av dem är heller inte friska, som min vana att alltid klä mig i svart. Dessa identiteter måste också bort, elimineras, så de inte tar över fullständigt.

Det är jobbigt att veta att de identiteter jag länge accepterat som en del av mig inte är sunda ideal. För det känns som att anorexi och depression är det enda som jag varit bra på i mitt liv. Jag kan ingenting förutom att svälta mig själv och må dåligt i allmänhet. Sorgligt men sant.

Vem kommer jag vara när jag inte längre har det som definierar mig just nu?