23

Igår gick inte alls. Eller jo, jag åt väl det jag skulle, men om jag behöll det är en annan historia. Jag känner mig otroligt stor och äcklig (inte för att det är så ovanligt) och vill helst bara försvinna från jordens yta. Att jobba för att bli ÄNNU äckligare känns aningen korkat...

Spenderade annars gårdagen (eller ja...två timmar i alla fall) med att titta på Appaloosa, en stereotyp västernfilm med en lysande Viggo Mortensen och en, inte lika lysande Renee Zellweger. Okej, jag erkänner, jag har alltid haft svårt för henne, även om hon nu spelade med i en av världens bästa filmer (just det, Chicago), men det kan också vara jag som är avig för att hon har jojobantat så mycket... Filmen var väl okej, men inte mer än så. Lillebror tyckte däremot den var toppen.

Imorse mådde jag jätteilla, om det hade att göra med att jag inte gjorde så bra ifrån mig igår eller om det bara var en engångsgrej förtäljer inte historien, men det gjorde mamma väldigt ängslig. Hela dagen har hon gått omkring och sagt att jag ser "blek" och "svag" ut. Hon minns att jag svimmade en del för ett par år sedan och är väl rädd att det ska hända igen. Och jag erkänner, en del av mig saknar svimmningsattackerna, på något sjukt sätt fick de mig att känna mig bättre till mods. Man svimmar ju inte om man har en kropp i balans, om man är normalviktig och har normala värden. Det fungerade som ett bevis för mig att jag inte var lika tjock som jag trodde mig vara.

Ja, jag hör hur dumt det låter, men jag är bara ärlig.

I alla fall. Tidigare idag cyklade jag och mina föräldrar in till stan och när vi var på väg hem hade mamma och jag denna underbara konversation:

Mamma: (pekandes på en normalviktig tjej) hur uppfattar du hennes kropp?
Jag: vad menar du?
M: Ja, vad ser du när du ser henne?
J: *obekväm tystnad*
M: Tycker du hon är smal?
J: Jo, det är hon väl...
M: (triumferande) Hon är en fettbomb om man jämför med dig!
J: En FETTBOMB?
M: Ja, och då tycker jag ändå att hon är smal!
J: JAG VILL INTE BLI EN FETTBOMB!
M: Men det var ju inte det jag sa!
J: AAH! Om hon är en fettbomb vid den vikten kommer ju JAG vara en lika stor fettbomb när jag väger samma vikt!
M: Sluta vara fånig...
J: Tänk om folk kommer jämföra mig med sina anorektiska döttrar och kalla mig FETTBOMB!
M: 0.o

Ja, jag kan erkänna att jag överreagerade. Men just då kändes det som att världen höll på att gå under. Jag skyller på blodsockerfall. Det var precis innan lunch.

Åt förresten nyss nämnda lunch, bestående av en grekisk sallad med tzatsiki och bröd på havslätts servering. Gick ganska bra, men annars har allting känts väldigt motigt på sistone. Jag vill bara gå ner i vikt, det är det enda som snurrar i huvudet och jag kan inte resonera med idiotin. Jag står vid samma gamla vägskäl som jag stått och stampat vid i flera månader nu. Jag måste bara våga välja rätt - välja friskhet även fast det KÄNNS helt fel och låter helt befängt i mina öron.

Det är jobbigt att aldrig kunna gå på magkänslan. Tvärtom, precis som en kompis till mig sa när jag var inlagd "det gäller att lyssna på vad kroppen och tanken säger och sen göra det motsatta". Varje gång mitt huvud säger "gå ner", "behåll inte det där", "ät inte det" måste jag se till att göra precis tvärt emot.

kvällen blev ganska okej. Vi köpte hem kinamat och åt hemma på altanen (med pinnar ^^) och - nu kommer jag säga något ABSOLUT förbjudet - det var riktigt gott. Nu sitter jag och hatar mig själv framför datorn. Varför? För att jag är varm. Jag är inte van att vara varm. Att inte frysa betyder att kroppen fått i sig nog med näring för att hålla kroppstemperaturen uppe, vilket i sin tur betyder att jag gått upp i vikt. Det är inte det att jag gillar att frysa, men det känns mycket säkrare. Då känner jag mig smalare.