Idag har fungerat. Men tankarna är fruktansvärt starka och jag vet helt ärligt inte hur länge jag klarar att stå emot. Det är dags för familjeterapi imorgon och jag hoppas att min terapeut inte gör en stor sak utav min vikt som han gjorde förra gången. Hoppas INTE han väger mig. "Tyvärr" tror jag inte att jag gått åt rätt håll... Det som irriterar mig är att det går riktigt bra att äta - nästan bekymmersfritt för det mesta - men att behålla det jag får i mig känns så gott som omöjligt. Så om jag blir inlagd, som de hotar med, kommer jag säkert bli sondad och inte få äta, något som jag inte vill vänja mig av vid.
Dessutom vet jag ju hur fruktansvärt besvikna mina föräldrar skulle bli om jag blir inlagd igen, och jag vill verkligen inte skada dem ännu mer. Jag känner mig så skyldig som inte ens klarar av att äta lite och gå upp i vikt. Fast jag lovat dem att försöka så ramlar jag dit igen och igen. Jag är en hemsk dotter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar