tionde

Min nyklippta hund som betyder väldigt mycket för mig. Vem skulle annars ge mig den villkorslösa kärlek jag ibland behöver?

Bråkade igen med pappa idag, den här gången för att jag gått ner i vikt. Jag förstår hans ilska, men det tar otroligt hårt att höra hur svårt han har att lita på mig och att jag inte tar min tillfrisknad på allvar. Han säger att han inte orkar med mig och min sjukdom. Tror han att jag känner annorlunda?

Jag orkar inte heller, men jag har inget val. Vad jag än gör så har jag ätstörningen med mig, konstant skrikande i mitt huvud, den går inte att vila ifrån, att stoppa, att hoppa över. Och hela tiden måste den motarbetas, för att följa med den skadar mig oundvikligen.

Det är frustrerande att veta att jag sårar alla som bryr sig om mig om jag gör vad som känns rätt. För kunskapen har jag, jag vet vad jag inte borde göra, vad jag inte borde tänka. Men så har jag de där känslorna som är så svåra att motarbeta.

maten har gått riktigt bra idag faktiskt. Åt till och med pommes, sås och lite naturgodis ikväll och det har än så länge känts okej. Jag skulle ljuga om jag sa att dagen varit ångestfri, men maten har i all fall fungerat.

Fikat gick också bra. Det var trevligt att träffa några vänner igen på riktigt och inte bara över facebook. Vädret inbjöd inte till glass så vi valde att hitta ett cafe att slå oss ner på. Jag fegade ut lite och valde en ostmacka och cola light istället för jordnötskakan som ropade mitt namn men den var god och jag var nöjd med att ha fått i mig ett mellanmål.

Nu är det bara resten av mitt liv kvar...