20

Nej, igår var ingen toppendag. Men den var inte så hemsk som det verkar när man läser min förra bloggpost. Jag vidhåller fortfarande att jag åt för mycket, och jag behöll mycket av det, fast alla mina sinnen skrek: "gör dig av med det", "du kommer bli ÄNNU äckligare!".

Nu i efterhand kan jag se att ur ett "friskhetsperspektiv" gick dagen till och med hyfsat bra, jag åt sex måltider, om än lite större än normalt, och jag unnade mig lite av varje. Det är bara det att jag inte kan få in i mitt huvud att jag inte klarar mig på den vikten jag är nu och att jag måste upp de där sista nio kilona- eller ja, det var nio kilon efter helgen, jag räknar kallt med att jag gått upp cirka fyra kilo sedan i måndags... Allt som räknas är för mig att gå ner i vikt, att tappa, att bli mindre, smalare, knotigare, mindre äcklig. Och nu gör alla allt för att få mig att gå emot de impulserna, och känns väldigt jobbigt. jag trodde att jag vant mig vid tanken, men jag märker nu att jag inte gjort det, inte ens lite.

ÅH vad jag saknar mina vågar!

Det som irriterar mig mest är att jag blir besviken vad det än skulle stå på vågen. Alla andra jublar och firar när det går uppåt, jag gråter. När det går neråt känns allting mycket bättre, jag kan le igen, men då blir alla andra besvikna och ledsna, vilket leder till att jag blir det också, för jag tycker inte om att vara roten till problemet.

Min pappa sa till mig idag att om jag vill göra honom stolt och glad så behöver jag bara bli frisk. Jag är så fruktansvärt rädd att jag inte klarar det, att jag inte lyckas, för i så fall vet jag att han kommer vara besviken på mig i hela mitt liv. Och om nu mitt liv inte blir så långt - hela hans liv.

Idag har varit en hyfsad dag. Mycket tankar som spökar, jag gör mina små "test" hela tiden för att se efter så jag inte gått upp i vikt sen förra gången jag gjorde dem (alltså fem minuter sedan). Helt onödiga saker, som att se efter om mina lår rör vid varandra (de börjar göra det nu när jag trycker dem mot varandra! Det gjorde de inte förut! ÄTSTÖRNINGSTANKAR!) eller om mina revben går att räkna utan att jag suger in magen. Har alla sådana här saker för sig? Allt jag vet är att det tar en himla massa tid och energi som skulle kunna läggas på något annat.

Oroar mig för något som jag bara måste få ur mig. det är bara en lösryckt tanke, men ändå... Mina föräldrar säger hela tiden att när jag blir frisk kommer jag vilja GÖRA saker, vilja engagera mig, inte vilja sitta inne och uggla hela dagarna. kanske är det så att jag helt enkelt inte VILL bli aktiv igen, inte vill ha några krav på mig som säger att jag måste vara där och där, göra det och det. För livet är kanske lättare nu, när allt folk bryr sig om är att jag äter sex gånger om dagen och behåller det.

Det låter som att jag bara är lat och det är inte det jag menar, men kanske är jag rädd för att få alla de där kraven på mig igen, då är det så mycket som jag kan göra fel och så många som kan bli besvikna.

Nu bor jag ju hemma, har inga omkostnader, äter maten som finns i kylen som någon annan handlade hem, städar på sin höjd mitt rum. Om jag gör något annat är det bara plus i kanten - åh, dammsög du, gud så duktigt! Sådant ska egentligen vara självklart, men när det blir det kommer jag inte längre få credd för det. Och jag är i förbannat stort behov av komplimanger.

Kanske är jag helt enkelt så rädd för att inte duga och inte räcka till att jag försatt mig i en position där ingen någonsin kan kräva något av mig?