Tänkte dela med mig lite av min ätstörningshistoria, i stora drag. Bara för att få ut den ur mitt system. Varning innan, det här kommer bli ett LÅNGT inlägg.
Började med mitt strulande när jag var ungefär 12 år gammal. Mådde otroligt dåligt i mig själv, hatade min kropp och den människa som skola och omgivning fick se. Det ledde till att jag började tröstäta. För att lindra ångesten åt jag ganska så stora mängder (dock ej hesätningar), och tack vare det började jag öka i vikt, tills vågen stod på 70 kg. jag kommer så väl ihåg när min mamma och jag vägde oss samtidigt och jag vägde mer än vad hon gjorde. Det minnet har etsat sig fast någonstans djupt inom mig.
Efter ett tag fick jag nog av att äcklas så otroligt av mig själv att jag helt enkelt slutade äta helt. Jag levde på ett äpple varannan dag eller så, och små små portioner när jag var tvungen att äta med mamma och pappa. Ingen reagerade nämnvärt eftersom jag "kom in i tonåren" och "babyhullet ramlade av". Om de bara visste hur hårt jag jobbade för att det skulle hända...
Att inte äta alls fungerar inte särskilt bra i längden, även om jag lyckades med det jag bestämt mig för och minskade i vikt. Bieffekterna inkluderade kraftlöshet, svimmningsattacker (skyllde dem på järnbrist och läkarna tyckte det lät troligt) och det svartnade jämt för mina ögon, så jag lät ofta bli att ställa mig upp över huvud taget.
Jag förstod till slut att jag inte skulle klara att fortsätta som jag gjorde, inte bara av hälsoskäl men också för att smusslandet och ljugandet snart inte skulle fungera längre, så jag började hålla en minutiös matdagbok där jag skrev ner allt jag åt och kalorimängden. Varje dag tävlade jag med mig själv för att vara lite nyttigare och äta lite mindre än dagen innan. 600 kalorier blev 400 kalorier blev 200 kalorer blev 50 kalorier, sedan började kedjan om. Tyvärr så idoliserade jag fortfarande svälten, känslan av att vara tom och inte behöva äta, så prestationsångesten gjorde sig alltid påmind. Varför åt jag två potatisar när jag kunde ätit en? De dagar jag levde på en tallrik frysta hallon var jag arg på mig själv för att jag inte avstod helt, och de dagar jag faktiskt gjorde det (för det hände fortfarande) var jag irriterad för att jag inte rörde på mig mer.
Jag har aldrig missbrukat träning, mer än att jag varit ute och gått mycket. Jag visste att muskler väger mer än fett och var otroligt rädd för att skaffa mig sådana och se vikten skjuta i höjden.
Ett tag mådde jag lite bättre och började släppa på mina strikta kalorigränser. Jag vägrade helt sonika att äta något som jag ansåg vara onyttigt, och kalorihjulet snurrade hela tiden i huvudet (bananer? inte en chans! Smör på mackan? Fullkomligt onödigt) men jag lyckades i alla fall få mig hyfsat antal kalorier per dag och min kropp mådde bättre och bättre.
Sedan åkte jag till USA som 17-åring. Jag älskade staden jag hamnade i och värdfamiljen som gjorde allt för att jag skulle trivas och min fokus på kalorier började sakta blekna bort. Jag vågade prova chokladsorter, munkar och annat som jag åren innan aldrig ens skulle tagit i av rädsla att jag skulle suga upp fettet genom fingrarna. De första månaderna där kände jag mig starkare än någonsin.
Sen började jag oroa mig över min vikt. Jag var underviktig när jag kom till USA, men hade där nått 50 kilo, och mina gamla tankar smög sig tillbaka. 50 är nära 70 eller hur? Och inte en chans att jag tänkte återvända dit och må så jävla dåligt som jag gjorde när jag var där förra gången. Jag slutade äta frukost, lunch i skolan (det var enkelt, maten kostade pengar och var inte särskilt vällagad, så ingen lyfte på ögonbrynen) mellanmål och kvällsmål. Middag åt jag, och ofta ganska mycket.
men nu hade suget börjat komma. Jag hade ju låtit mig lockas av allt det där goda, av allt som jag så länge velat äta men inte vågat. Mina värdföräldrar älskade att köpa nya amerikanska saker för mig att smaka, och eftersom jag så glatt gjort det innan kunde jag helt enkelt inte säga nej. Istället började jag med mitt kaloriläsande igen och blev räddare och räddare för allt jag satte i mig. Till slut såg jag bara en utväg. Jag började kräkas.
Tog upp matdagboken igen och såg till att aldrig äta mer än 1500 kalorier om dagen, och där behålla så få som möjligt. Jag blev med tiden riktigt bra på att spy. Det var på ett sätt enklare än att inte äta. Jag kunde unna mig det mesta i måttliga mängder, och ingen frågade eller undrade varför jag inte åt - det gjorde jag ju! Att jag smög iväg på toaletten efteråt var det ingen som riktigt reflekterade över.
Väl hemma fortsatte trenden att inte behålla maten. ett tag fungerade det att äta normalt och göra mig av med det, men så kom sugen starkare än någonsin och jag klarade inte längre att stå emot. Jag började hetsäta. Och inte små mängder. Jag kunde sätta i mig två, tre pizzor, fyra påsar godis, choklad, mackor med massa smör och ost, allt förbjudet, för att sedan helt sonika få upp det igen. Men där jag innan känt mig stark och discipinerad, kände jag mig nu misslyckad och okontrollerad. Jag hatade att äta, hatade att spy, hatade att jag inte kunde stå emot. Jag skönk ner i en djup depression som jag knappt klarade livhanken ifrån.
Med hjälp från psykologer och antidepressiva började jag sakta må lite bättre igen, jag slutade nästan helt med självskadebeteendet jag tagit upp i form av att skära mig själv och bestraffa mig på andra sätt. Men jag lyckades inte få bukt med kräkningarna och till viss gräns hetsätningarna. Eftersom jag inte tillät mig själv att äta mer än en gång var eller varannan dag - då jag ofta åt stora mängder - och eftersom jag inte behöll någonting mer än 15 minuter så fungerade min metod för viktmisnkning ganska bra.
Så nådde jag 34 när jag var 20 och resten är ett töcken av sjukhusvistelser, psykinläggningar både i USA och i Sverige, sondmatning, kaliumdropp och tabletter(kaliumnivån i kroppen ska ligga på runt 4, min var nere på 1,6). ABC, psykologer, terapi, matdagböcker och matlista. Näringsdrycker och sjuksrivning.
Idag har jag hittat motivationen att kämpa, och den följer med mig de flesta dagar, men jag är fortfarande paniskt rädd för att gå upp i vikt och inte längre kunna känna mig smal och kontrollerad. Jag oroar mig konstant för vad folk tänker och tycker om mig och får för mig att för varje kilo jag går upp tycker de om mig lite mindre. Jag hatar fortfarande känslan av att ha mat i mig och suget kommer fortfarande, om än lite mer sällan. Att inte kräkas är det svåraste jag någonsin kämpat med, och jag jobbar på det varje minut, varje dag, hela tiden.
Men jag en sak är annorlunda. Idag VILL jag bli frisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar