nionde

Min familjeterapeut hade rätt, och egentligen hade jag väl det på känn. Vägde 42 förra veckan och vägde 39 idag. Ajaj. Min psykolog var inte glad på mig. Enligt honom ligger jag nu på en farlig vikt och om jag gått ner mer till nästa gång kommer jag läggas in. Varför kan jag då inte vara helt missnöjd med min prestation? För inte vill jag bli inlagd igen, inte nu när jag kommit förbi det steget, när jag kommit så mycket längre. Men den där lilla envisa delen av mig vill fortfarande tappa, tappa, tappa, bli mindre och mindre för var dag som går.

Jag ska skärpa mig.

Tog till och med en näringsdryck idag. Och hoppade bara över ett av mina mål. I och för sig så hade jag lite problem med kvällsmålet men i det stora hela så har dagen fungerat bra. Min motivation har varit lite högre, vilket har bidragit till att det gått lite lättare. Men det är ju inte dagarna jag är motiverad som jag oroar mig för, det är de dagar som jag fokuserar på att gå ner till min gamla idealvikt som förstör så mycket.

Självklart var mitt möte med min psykolog fruktansvärt jobbigt eftersom det blev så mycket fokus på att jag gått bakåt och inte skött maten som jag borde ha gjort, men det var också nyttigt. Han uttryckte hur fruktansvärt tråkigt mitt liv verkade. Vilket är sant. Och så påpekade han att det inte är en särskilt ärofylld prestation att inte hålla en hälsosam vikt. Att ingen tänker så som jag får för mig och tycker att jag ser kontrollerad ut när jag väger under 40. Istället blir de bekymrade.

Var också på ett möte med DBT-teamet här i stan. De har kommit fram till att jag möjligen lider av borderline och emotionell instabilitet med inslag av tvång *puh* och därför nog skulle gagnas av att gå på deras möten. De sätter inte igång förrän i augusti, och jag behöver inte bestämma mig förrän då, men det låter som en bra idé. Kanske kan de hjälpa mig med de bitar som inte ABC tar hand om.

Oroar mig lite inför imorgon. Har lovat att gå och fika med en kompis och det blir antagligen glass eller något liknande. jag har lyckats fika med henne förr och det har fungerat någorlunda bra men just nu känns tanken att äta något sådant OCH behålla det helt omöjlig. Däremot jag vill inte dra mig ur nu, jag vet att det är viktigt att jag börjar leva lite också.

En nytagen bild på mig (eller ja, min kropp) i mina nya "hello kitty"underkläder från HM. De var på rea och kostade tillsammans 70 kronor. Yay!

Okej, skillnaden var större än vad det såg ut som på kameran, det syns tydligt att jag inte väger 36 längre. Men där sätter jag stopp för fler ätstörningastankar!

Min psykolog frågade vad jag ser när jag tittar mig i spegeln eller ser foton på min kropp. Jag svarade sanningsenligt - jag vill inte ens tänka på eländet.