har läst igenom några av mina inlägg nu och jag vill klargöra en sak en gång för alla: Det här är inte, och kommer aldrig att vara, en pro-ana blogg. De sista dagarna, vilka har råkat vara de dagar då jag skrivit i min blogg, har varit riktigt jobbiga psykiskt sett, och jag har, dumt nog, följt de tankar jag inte borde lyssna på. Men jag VILL kämpa. Jag vill ut ur det här facket jag tryckt in mig själv i och jag ser inte ätstörningar som något annat än ett rent helvete.
Jag är inte stark.
Jag är inte kontrollerad.
Jag är inte inspiration.
Igår fungerade maten riktigt bra. Såg på film för att se till att hålla mig sysselsatt och det gick okej, även om filmen var i sämsta laget. "Vi hade i alla fall tur med vädret igen". Så är det när man har för stora förhoppningar, men ettan var så underbart rolig!
Idag såg jag och min lillebror på "spirit" och inte heller den motsvarade mina förväntningar. Jag älskade Sin City, men den här var inte ens i närheten av den filmen. Men den dödade lite tid i alla fall, och hjälpte mig att ta mig igenom en dag till.
Sakta men säkert fyller jag dagarna med något som motsvarar liv, för att inte riskera det mörker jag levt i förut. jag är sjukt rädd för att hamna där jag varit, nere i de djupa avgrunder där allt känns så hopplöst att ingenting känns meningsfullt, där jag bara vill ut ur min kropp och slippa all smärta.
Alla som hjälper mig säger att jag inte behöver oroa mig, att allt kommer att ordna sig bara jag vågar att gå upp till en normal vikt. Jag borde acceptera det som en sanning, de vet vad de talar om, men jag kan inte sluta vara rädd, och jag kan inte stoppa tankarna som sipprar in överallt. Jag har lyssnat på dem så länge att de känns som det enda rätta, och att veta att allt som känns rätt är fel är oerhört förvirrande.
Och imorgon är det måndag och början på en ny vecka. Den här gången ska jag se till att den blir bättre än den jag nyss tagit mig igenom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar